Förlossningsdepression

Hej Frida och Pricken och alla andra!

För ett år sedan födde jag min älskade och ljuvliga dotter.

De fyra första månaderna känns som bortrövade, jag vill inte, vågar inte och orkar inte minnas/tänka på dem. Tårar, såriga och variga bröstvårtor, tårar, besök på psykakuten, dostinex för att avsluta mjölkproduktionen, tårar, oro, ångest, rädsla, tårar, oro, spädbarnsteamet, anti-depr. medicin...Ja, listan kan göras lång.

Under resans gång har jag sååå saknat några som er att få prata av mig hos! Jag tror nämligen att samtal med andra i liknande situation är en stor befrielse, i alla fall skulle det ha varit det för mig. Någon mer än jag som känner behov av fortsatt kontakt???

Idag går jag fortfarande på medicin, men har nu jobbat i snart en månad. Jag var så enormt trött innan jag började jobba och jag trodde att tröttheten och depressionen skulle bli värre när jag började jobba, men faktum är att jag mår om möjligt ännu bättre nu. Mitt behov av att prata med andra är ändå lika stort, känns som ett tomrum någonstans inom mig.

(Just nu vågar jag inte tänka på fler barn, vill inte spricka så mycket och vill inte drabbas av ännu en förlossningsdepression.)

Tips!: www.bokus.com/b/9789172320727.html

Kram på er!

skönt att andra delar med sig!!! jag kan känna mig så konstig som har så svårt med denna omställning att bli mamma, kärleken finns där, men all osäkerhet kommer emellan....och det är inte den självklara kärlek som jag hade förväntat mig, snarare en slags beskyddarinstinkt för mig, det går inte att bara "rycka upp sig" heller, det är verkligen en dag i taget...jag tror att samtal och medicin är bra, men någonstans inser jag ju att jag själv måste göra största jobbet för att bli bra...och att försöka sänka prestationskraven, fan vad svårt jag tycker det är när det känns som "alla andra" runtomkring klarar av omställningen till föräldrarlivet så perfekt...även om jag logiskt förstår att det inte är så...det här med att kärleken växer fram tycker jag är svårt att acceptera, jag trodde den skulle vara omedelbar på ett helt annat sätt...mer självklar och direkt...önskar också att man hade pratat mer om det här på föräldrarutbildningen osv...att man kan känna såhär, att inget blir som man tänkt sig riktigt...det tar hårt på stoltheten och självkänslan detta!

det är verkligen underbart att denna tråd finns! jag pratade med bvc igår, hon tog mej verkligen på allvar o på måndag ska jag ringa psykologen på bvc! min bvc-sköterska var helt odramatisk, sa att jag inte är den sista eller den första mamman som känner såhär, o att det KOMMER BLI BRA! hon sa det helt övertygande! knäppt egentligen att jag är så beroende av att höra det från människor; att få en försäkran om just att det kommer att ordna upp sej...
vår lilla tjej är helt oregelbunden i sov-vanor, helt normalt har jag förstått. varje kväll fasar jag för natten, om hon ska vara vaken... o för varje dag blir hon mer o mer aktiv. så skönt det skulle vara om hon vore som första dagen på bb; sov hela tiden! o så skönt det är med denna tråd där jag kan skriva det; det låter så hemskt att vilja att ens bebis ska sova hela tiden ju - men här kan jag skriva just det!

Vad skönt att du fått bra hjälp! Starkt av dig att "krypa till korset" och be om det! Jag kände precis som du, att när dottern sov då lugnade jag ner mig. Bävade inför när hon skulle vakna, hur skulle jag då veta vad hon ville ha? Mat? Närhet? Ny blöja? Ont i magen? Varför kunde inte jag läsa av mitt barns signaler så tryggt och säkert som alla andra kunde göra? Ibland fick jag känslor som att dottern förstod mer än mig.

Minns att jag, sambon och lilla dottern var ute på promenad en kväll. Vi gick förbi ett hus där en familj satt och åt med levande ljus på bordet. Tänkte att detta inte skulle kunna gå på flera år och att livet var förstört, men tji fick jag för dottern är drygt 12 månader och vi har redan tänt många ljus...

Skulle även vilja påpeka att visst ligger det största ansvaret hos en själv att bli frisk, men ibland klarar inte kroppen av att arbeta på egen hand, i mitt fall hade denna process tagit enormt mycket längre tid utan medicinering. Frågan är om jag hade klarat av att vänta... jag var så pessimistisk och negativt inställd mot mig själv och världen runt omkring och jag tror detta skulle blivit värre då.

måste en förlossningsdepression komma på en gång?
Vad är symptomen och måste man ha alla?

hej alla.
jag har själv inte haft någon depression men min syster som jag står mycket nära har precis fått barn o har en depression.
hur kan jag som syster hjälpa henne??
jag har själv tvillingar på 5 mån så jag känner att det kanske inte e det bästa att komma dit med ännu fler barn.
ni som har varit med om det kanske kan ge lite tips vad ni tror!!
vore jätte tacksam.

Nu har jag ätit medicin i snart tre veckor och tycker det börjar hjälpa, mycket av depressionen kan ju vara hormonell?, jag har ganska svår pms i vanliga fall..jag har alltid varit rätt skeptisk till antidepressiv medicin men har nu helt tänkt om, för det hjälper verkligen!
Tjejen 81: jag håller med om att man hjälper kroppen med medicin. Det blir lättare att ta tag i allt...

Ligan: Vilken medicin tar du?

Smultron81: Nej, en förlossn.depr måste inte komma på en gång. Den kan dyka upp någon gång under första året som mamma. Men det allra vanligaste är trots allt under de första månaderna.

natalie25: Hur du kan hjälpa henne...beror ju på hur depr yttrar sig hos din syster. Är hon ledsen? Trött? Orolig? Rädd för att vara ensam? Svårt med amningen? För mig hjälpte det otroligt mycket att ha någon hos mig hela tiden, någon som stod mig nära (o då spelade inte små barn någon roll alls!). Jag hade och har fortfarande stort behov att prata om min oro och alla rädslor, behövde lugnande ord och någon som visade mig igenom allt som skulle göras. Försök få henne att vila och, om du kan, ta hand om hennes bebis under tiden (du som redan har två ). Det är jätteviktigt att få vila och sova när man är deprimerad!

tjejen 81, en medicin som heter citalopram, tog du också den? Jag tycker jag märker en förbättring som sagt, men den kommer gradvis...ingen omedelbar verkan..tänker jag tillbaka hur jag mådde innan så hjälper den helt klart!

Först tog jag Sertralin, men den hjälpte inte fullt ut så då fick jag byta till Efexor depot. Efexor påverkar både adrenalin och noradrenalin.