Förlossningsdepression

Känner att jag vill skriva några rader i den här tråden, jättebra att ämnet ventileras och att fler vågar dela med sig. 

Hej på er

Är en blivande pappa (v 37) som tittar runt lite för att lära mig så mycket som möjligt om hur saker går till. Jag snubblade över denna tråd, och läste den och blev först skrämd, samtidigt som oerhört tacksam att ni tagit mod till er och ändå beskriva detta som nog kan anses vara kontroversiellt. Jag bad även min sambo läsa tråden och efter det diskuterade vi en hel del.

Min fråga till er;

hur kan jag som sambo/pappa på bästa sätt stötta min sambo om hon drabbas av detta? Jag läste att någon hade haft lite duster med sin partner som inte var så förstående, hur ärliga var ni?

Skulle ni förstå en partners oro om ni berättat precis det ni skrivit ovan, eller skulle jag om jag sa det förstöra mer än jag "lagade"

Återigen tack för er uppriktighet

Vad bra att du tar upp ämnet!

Jag fick också en ordentlig förlossningsdepression (och PTSS ) efter min äldsta dotters födelse.
Hon föddes med katastrofsnitt och var sen allvarligt sjuk. Jag mådde dåligt redan från början, men höll mig uppe och tänkte att det skulle bli bättre när hon var frisk och kom hem från sjukhuset. Men det blev bara värre och värre.
Jag tog kontakt med något som här kalls Spädbarnsverksamheten, och gick i terapi där, samt träffade psykiatriker efter en tid och började medicinera mot depressionen. Det var väldigt tufft och det tog ett bra tag innan det började kännas lite bättre. Jag blev sjukskriven och min man fick vara hemma och föräldraledig.
Jag kände att jag inte dög. Min dotter älskade mig inte och jag orkade inte ta hand om henne som jag ville. Det som blev viktigt för mig var att vi fick amningen att fungera. För mig, då, var det det enda som höll mig kvar vid henne och gjorde att jag kände att jag hade någon som helst roll att spela. Jag tyckte inte om amningen och jag tyckte det var jättejobbigt (de första månaderna), men jag är ändå glad att vi fortsatte, annars vet jag inte hur illa det hade gått för mig.
Det är fem år sen nu, sen jag började må lite bättre. Och visst kan jag känna efterslängar av det där fortfarande. Men jag har ändå blivit stärkt av det. Jag älskar min dotter och jag har fått två barn efteråt utan att alls må så dåligt.
Stor *KRAM* till er som kämpar!

Jag vågar nästan påstå att jag VET att du kommer att älska henne, men det kan ta lite tid och hon är inte gammal än, din lilla flicka. Just nu är omställning i livet överväldigande och då måste man tillåta att låta känslorna för barnet vänta på sig lite, dom kommer! Jag vet hur frustrerande det är, man VILL ju älska och känna alla de där känslorna som man "SKA" och som man hade trott att man skulle känna...

Liksom Snobben79 så var jag också sjukskriven, min man kunde således också va hemma med mig och vår flicka på föräldrapenning. Vår flicka föddes 19 nov -07 och Claes började jobba igen 1 feb -08.

Jag känner igen mig till 100% i det du skriver. Jag slutade också amma och att även Claes kunde mata ta nätter hjälpte mycket. Härligt att höra att du väntar smått igen!

Hej! Skönt att läsa om andra som kännt/känner såhär, som jag gör!Även om det är tragiskt för jag vet hur svårt det är! Har nu blivit sjukskriven, och min kille är hemma med mig och min son. Jag hade en tung graviditet av olika anledningar, fick havandeskapsförgiftning, svår förlossning och sonen har haft kolikartade besvär. Kanske inte konstigt att jag mår dåligt, men trodde aldrig att jag skulle drabbas av en depression. Jag har inte haft sådana besvär tidigare i livet, men det finns i mins släkt..Jag vet inte hur mycket som är hormonellt och vad som är baserat på tidigare upplevelser i livet...Jag har börjat äta medecin och har nu slutat amma för det har krånglat från början (sonen är 3 månader)...jag känner kärlek till honom och tar hand om honom, men samttidigt mår jag mycket dåligt...Jag har pratat med min BVC kontakt, och han har försökt få en samtalskontakt till mig, men det går trögt! Jag träffade en kurator via vårdcentralen, men hon var verkligen inte bra, och jag hade ändå inga höga förväntningar...nu har jag bokat tid privat, hoppas på att det ska vara bra, men det är ju så dyrt! Jag gör vad som helst för att bli bra nu bara, vill ju bara njuta av min familj! Som tur är så är min kille riktigt stark och bra med sonen...Jag tror inte att medecinen har börjat verka än, det tar ju ett tag...Någon mer som känner igen sig i det här, vad har du gjort för att bli bättre i så fall?

Arne Anka skrev 2008-09-12 12:54:03 följande:Bara att både du och din sambo har läst denna tråd tror jag kommer hjälpa er jättemycket. Det är stort att få barn och många känslor är inblandade, både hos kvinnan och mannen. Det viktigaste är att vara lyhörd och ge varandra stöttning. Våga tala om era känslor för varann och för barnet, som du säkert läst så kan känslorna för barnet utebli i början och det är viktigt inte bli rädd för detta utan att veta att det är normalt. Många gånger är man inte förberedd på det. Att få barn är bland det störta man går igenom och omställningen i livet blir stor. Man får låta processen ta sin tid och inte skynda på. Som nybliven mamma idag ska man hellst kunna säga dagen efter förlossningen att det här gör vi igen nu på en gång, man ska hålla hemmet rent och städat, man ska visa upp bebis och va glad och hellst ska man också kunna springa ett maraton, det är inte så!

Tänk på att ge varandra avlasting och egentid, det kan räcka med att få duscha i lugn och ro eller att gå på toa med stängd dörr, kanske gå till närbutiken själv och handla lite godis till kvällen. Du ska absolut inte va orlig för att din sambo ska drabbas av förlossningsdepression, men som sagt du och hon är medvetna nu. Sen mår ALLA (tror i alla fall jag) mer eller mindre dåligt när man får barn men du ska veta att det är ju långt ifrån alla som drabbas av en depression. Och jag vet inte om du har läst mitt blogginlägg, men att behandlas med ECT är extremt ovanligt.

Det finns många som känner och mår som du, du är inte ensam. Jättebra att din sambo kan va hemma och att du sökt hjälp, förhoppningsvis kommer du snart märka av tabletterna också. Du behöver bara ge det lite tid: hjälp, ev medicinering, stöd och tid är det som behövs.
Styrkekramar till dig från mig som vet hur det känns

Jag har aldrig blivit diagnostiserad med förlossningsdepression men jag hade väldigt svårt att acceptera mitt nya liv som mamma. Som tur var hade jag en kompis som fick barn dagen inna mig och vi kunde alltid prata öppet om hur jobbigt vi tyckte att vissa bitar var för som någon skriver så är ju ämnet ganska tabu. Detta med att man inte svävar på små rosa moln och kan ligga i timmar och kolla på sin underbara bäbis.
Jag kan nog säga att det tog ca 1 år innan jag verkligen kunder knyta ann med vår dotter och ju äldre hon blir desstom mer älskar jag henne.

Detta med att bli förälder innebär ju att man får en liten människa till sig som man egetligen inte känner och det är ju självklart helt överväldigande. När man väl börjar förstå sig på denna lilla varelse, man får kontakt, man får något tillbaks osv, först då kan man kanske knyta ann.

Min dotter är nu 3 år och det känns som det mest självklara NU även om vägen hit har känts lång ibland.
Kämpa på för det blir bättre.

Bra att detta ämne tas upp, det är som sagt fortfarande någotslags tabu-- även om jag upplever att det blivit bättre bara de sista åren. Jag födde mitt första barn 2004, graviditeten var utan problem, förlossningen jättebra men redan när vi kom till BB (efter 2 timmar) kände jag paniken komma krypande. Jag kommer så väl ihåg att jag konstaterade att även om jag kunde komma på hur jag skulle kunna göra mig av med barnet så visste ju alla om att det hade fötts och varit ok!
Jag pratade med BVC redan när de kom på hembesök efter en vecka men hon ville att jag skulle avvakta tills dess barnet var 6 veckor. Om jag fortfarande inte ville ha barnet, inte ville vara ensam med barnet osv efter 6 veckor så skulle jag få hjälp.

Min man började arbeta dagen efter vi kom hem från BB så jag var ensam från tidig morgon till sen kväll (han hade ett nytt jobb). Jag försökte förklara för honom men tyvärr förstod han inte förrän långt efteråt.

Tyvärr var jag iskall både i mina känslor till honom och till barnet- jag kände ingenting utom panik över att behöva vara med barnet. Jag tyckte inte att barnet var gulligt jag kunde titta förvånat på mina vänner i föräldragruppen som satt och gullade med sina små det hade aldrig fallit mig in att göra. Jag såg bara till att slippa vara med barnet så mycket som möjligt- jag gick långa promenader ( vi snackar mil!) och aldrig har väl vår lägenhet varit så välstädad och maten så vällagad och förberedd. Jag delade upp dagen i perioder. Bara jag överlever tills dess jag har måste börja laga lunch (då jag tvingade min make att komma hem och äta), bara jag överlever tills dess jag kan gå på promenad och fördriva tid, bara jag klarar mig tills dess jag kan börja laga middag och tills dess maken satte nyckeln i dörren så att jag kunde lämna över barnet till honom och ta ledigt mellan amningarna.

Efter 10 månader fick jag hjälp av psykolog och jag drog ner rejält på amningen och slutade efter 1 år- då avtog ochså mina problem väldigt snabbt- sen tog det tyvärr lång tid innan känslorna kom till för barnet- de ökade långsamt i styrka.

När jag blev gravid med nr 2 efter nästan 3 år (jag vågade inte prova innan dess eftersom jag var rädd att det skulle bli likadant igen) så pratade jag med MVC och fick komma till psykolog under graviditeten. Men redan under graviditeten kändes det bättre och jag kan säga att det är helt annorlunda denna gång. Jag älskar mitt barn redan efter ett par veckor och vill ligga och gulla och titta i timmar!

jag kan känna mig lurad på min småbarnstid med första barnet eftersom den bara var plågsam och kall. Men samtidigt är jag glad åt att det känns så bra denna gång av flera anledningar- jag kan nämligen konstatera att det verkligen var något fel med mig förra gången. I efterhand har det ibland känts som om jag bara snöade in- att jag borde ha kunna ryckt upp mig- som min make tyckte att jag skulle göra (nu har han förstått att det inte gick).

Nå, lite snurrigt och långt inlägg. Men till Kajsaliten- det blir bättre även om det kan ta tid- stå bara på dig och be att få hjälp. Det går att överleva även om maken är på jobbet och du har ångest över att vara ensam men gör inte som jag och lid i onödan utan se till att få hjälp av BVC eller be släkt och vänner komma och vara med er. BAra en liten stund av sällskap kan underlätta.