turlid70 skrev 2010-12-17 15:48:10 följande:
Känner igen din historia, har själv två nästan vuxna barn, minsta är 15 och största 20 år och har redan flyttat hemifrån. Är ihop med nya kärleken i 12 år, men hade inte bättre planer att skaffa genensamma barn tidigare. Nu är vi igång och hoppas på lycka. Hur länge har ni varit tillsammans?
Vi har inte varit tillsammans så länge, bara i 1½ år .. Men (låter helknasigt) jag kände redan efter en månad att det var mannen i mitt liv
Visst det går aldrig att säga men när man kommer upp i den här åldern vet man ganska väl hur det ska kännas o inte kännas..
Det är 7 år sedan jag o mina barns pappa separerade och jag var sååå klar med barn.. Hade fruktansvärda graviditeter där jag knappt tog mig fram gående och med barnen ganska tätt i ålder var jag "mätt" på bebisar.. Men tänk vad kärleken kan göra.. Tur man inte är sämre än att man kan ändra sig
Vill inget hellre än att få ett litet knyte till. Synd bara att det inte var att köra på i sänghalmen o så var det klart.. Men det är ju tur att det finns hjälp att få (köpa).. haha.. Det är inte förrän nu jag förstår hur det är att kämpa för att få ett barn. Sen har det varit en underbar känsla att se mina barn leka och ta hand om sitt mindre syskon (1 år) som deras pappa o sambo fått. Skulle också så väldigt gärna vilja att min sambo får uppleva den extremt härliga känslan av att bli förälder, att få uppleva det mest underbara en människa kan få uppleva med att vara förälder..
Min sambo brukar skämta om att "vet du vad du ger dig in på" när tonåringarna i huset sätter igång att "vara tonåringar" haha..
När har du TD? Har du gjort många försök? Långa, korta..?
Hur resonerar ni andra kring KUB o fostervattensprov?
Nehe, nu ska här ut o köpas lite julklappar