IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?

Ja, jag med!

Shit, dom är TRE stycken dessutom (jag läste otydligt)... Haha.
Nu behöver man inte fundera vad Zinfandel, Snösport OCH en Fjällsippa gör.  Man kanske borde rodna. 

Vad fasen gör du här hörru! haha

Jag är nog skendräktig för jag har redan kommit in i den andan trots att jag inte är gravid ännu. Efter IVF:en har jag totalt tappat motivationen för karriär. Det enda jag tänker på är att få gå och svära över att jag är tung och gravid och se fram emot ett nytt liv med en större familj än min sambo och jyckarna.  Visst är det roligt att jobba - men det är då rakt inte allt i mitt liv.

Jag kan bara instämma. Jag har gått upp 9 kilo. Motion och ändrad kost hjälper inte så jag är övertygad om att det är fel i hela hormonbalansen i kroppen och lägger ingen energi på vikten, utan kör på massage, akupunktur och träning - ett helt kit för att åtminstone komma i balans, så kommer nog viktnedgången på köpet sedan. 

Visst vill man igång, visst vill man ha det där förbaskade plusset, men flickor, vi får inte sluta ta hand om oss.  

Grattis Dallas!!!!!!!!  Vilken fin början på dagen!

En fråga till er kloka tjejer. Sedan i januari  när vi började IVF-resan  har jag gått upp 8 kilo och jag har kämpat i flera veckor nu för att det ska vända så att jag kan återvända till min normalvikt, men det händer inte ett skit. Jag går UPP i vikt. Vi äter sunt i veckorna (unnar oss på helgen - men inga mängder). Jag ligger på ett kaloriintag under det jag förbrukar,  så det ska vara omöjligt att gå upp i vikt/stanna i vikt. Ekvationen går bara inte ihop. Kan det vara så illa att hormonerna har ställt till det så totalt att hela förbränningen i kroppen är ur balans? Det är ju ingen mening att kämpa med vikten om det ändå inte hjälper. Som grädde på moset har jag fortfarande inte fått ägglossning. Jag har inte haft någon sedan den artificiella i februari.  Vad händer med min kropp? Nu är jag livrädd att jag aldrig mer ska komma i form och att jag aldrig mer ska få ägglossning...

Du är så rar. Jag är bara lite orolig för att OM jag råkar bli gravid så kommer det att bli jättetufft om jag redan innan har fått 8-10 kilos övervikt. Jag är bara 1.60 kort och har skador i rygg och nacke som påverkas av detta så jag vet inte hur jag ska göra. Jag har jättesvårt att komma i må-bra-fas i själen när det rent fysiskt inte fungerar som det ska. Jag kämpar som tusan med att hålla fanan högt, men shit vad det bär emot.

Jag är verkligen oroad över vad hormonerna har ställt till med i kroppen. Jag är från början väldigt anti-mediciner och nu med facit i hand vet jag inte om jag vill prova IVF mer, utan om vi helt enkelt ska vara barnlösa istället. Jag vet inte längre om jag tycker att det är värt att förstöra både kropp och själ, för jag har förlorat mig själv på bara ett försök. Jag känner att min eventuella graviditet borde komma ur glädje, kärlek och värme och inte i hysterisk fysisk stress och emotionell berg- och dalbana. På bara ett försök känns det som att jag har tappat bort mig själv helt och hållet.. Det är svårt det här.. 

Fasen, jag är känd för att vara en väldigt positiv och skojfrisk människa, men inte ens den finns kvar. Vad händer liksom...

Men åter igen tack för att någon orkar lyssna när man dyker ner i diket. :) 

TACK för att ni finns. Det blir liksom lite plågsamt att terrorisera sambon med all ångest och ilska. Det är så skönt att få "prata av sig" här. Annars har man ju ingen som skulle förstå. 

Å vad dina ord lättade lite av mina tankar nu. Tack.
Det känns nästan skamligt att känna att just nu känns inte längtan efter barn så stor att jag vill gå under på kuppen, och då undrar jag om jag är onormal när man, som du säger, ser "alla andra" som kämpar på gång efter gång. Jag högaktar alla som orkar,, men jag tillhör inte den kategorin. Jag känner att min hälsa är så oerhört viktig, från topp till tå, inifrån och ut. Jag vill inte ens bli gravid när jag är så under isen mentalt och fysiskt. Just nu vill jag bara komma till en vikt där jag  kan röra mig som jag brukar och ett mentalt mående där jag blir den fantastiska person jag en gång kände igen mig i. Det känns viktigare än allt vad IVF:er heter... 

Jag vill tacka för din förståelse och för att jag får känna för en stund att jag inte är onormal. Jag kanske kommer igen och känner annat om några veckor, men just nu får det vara så... Jag ska göra allt för att må bra igen. 

Vi har också diskuterat faktumet att vi kanske blir utan barn, och vi är fullt på det klara med att vi har ett fantastiskt trivsamt liv och vår relation är det som är viktigt. Om vi får barn blir det en bonus. Min sambo är fantastisk och har gjort klart för mig att han aldrig byter och att barn/inte barn absolut inte på något sätt är avgörande för vår relation. Han har valt mig för att han vill leva sitt liv med mig. Det underlättar att vi har det så fint...

Stor kram till er alla som var och en kämpar på ert alldeles eget sätt, med eller utan pauser.