Träningsnördar - här samlas vi!

Usch vad hände? Slalom är en sjukt farlig sport egentligen grymt mycket skador. Crossfit får mycket skit pga att det sägs vara farligt och hög skaderisk, ändå har ingen jag känner skadat sig. Men inom alpint har typ alla skadat sig och rätt rejält i ett antal tillfällen. Av mina kompisar, är nog jag själv som inte dragit ett knä eller så. Men där hör man aldrig någon som ifrågasätter varför man håller på med en sådan sport.

Jag hade ju barn i skidskolan som bröt benen ändå fick jag ingen skit av föräldrarna, det hör till liksom.

Krya på dig!!

Usch ja alltid tråkigt att göra illa sig när man har roligt. Nej jag menade såklart inte att slalom är för farligt att hålla på med. Jag håller på för fullt att få min äldsta att åka och började försöka när hon var 2,5.

Jag menade mer bara polariseringen kring Crossfit vs andra sporter/hobbys, tänk om någon bröt benet under ett Crossfit-pass. Alla haters skulle gå apeshit och fylla nätet av hur farligt det är. Medans med slalom kan barn bryta benen och de flesta rycker på axlarna och det får läka sen är det på´t igen bara :)

Hoppas du repar dig snabbt! 

Tolkade dig inte så heller, jag menade bara att slalomen är värd de riskerna. Dessutom är jag glad över att det var mitt misstag och inte nån annans. Det är faktiskt inte konstigt om många skadar sig när de åker slalom, vissa åker helt utan omdöme och gör det ena knasigare än det andra.

Jag såg en film på en liten kille som tappade kontrollen och som skenade iväg nerför backen. Som tur var så hann pappan ifatt honom och lyckades få pojken att trilla. Dock blev jag bestört när jag hörde vad pappan sa, han ville visa pojken att han inte klarade av den branta backen som han tjatade om att få åka.

Jag såg den tidigare, galet. Ja många blir ju skadade när de blir påkörda. När vi var i alperna för ett antal år sedan dog en mamma i backen som blev påkörd av en fartdåre utan koll. Jag har blivit påkörd i tväråvalvet i Åre nere i liftkön, kom en pajas i full fart och skulle antagligen stila eller nått. Sen låg jag upp och ner på backen i nästa sekund. Han drog utan att säga ursäkta eller något, men som tur var gjorde jag inte illa mig.

Jag kan känna igen situationen med pappan som jagar sonen. Jag har gjort exakt samma i skidskolan fast jag hann aldrig ikapp barnet. Jag hade ett gäng barn/tonåringar och skulle åka in till Åre från björnen en tjej får för sig att stila/leka lite pajas så hon sticker från gruppen och kör störtlopp i tottbacken, (röd och smal). I normala fall hade hon säkert klarat av det men nu var det vår och backen nypistad och frusen då det var morgon. Hon fick inte stopp och skrek som en tok, jag försökte hinna ikapp men var chanslös. Hon körde rakt ut för en avspärrning och nerför en slänt i slutet av backen. Jag trodde ambulans var givet och vågade knappt titta ut i slänten om hon levde.. Men hon klarade sig med blotta förskräckelsen som tur var. Men paniken jag kände när jag jagade efter var påtaglig

Ja precis det var ju inte tack vare mig hon tappade kontrollen. Men ändå, just jakten bakom kände jag igen när jag såg filmen. Den var inte rolig. Det är nästan frågan vad som är värst att ta upp pojken för att bevisa en poäng för ett barn som förmodligen ändå inte förstår det. Eller lägga ut filmen som något facit på hur det kan gå?

Lyset är nog på men ingen är hemma där

Har du hittat någon bra sjukgymnast eller så som hjälper dig? Dum fråga kanske men jag själv är askass på att be om hjälp. Jag har haft problem med värk i foten sedan i somras. Det har gjort ont så fort jag vinklat smalbenet framåt vilket man gör konstant vid träning och typ slalom. Trodde det var en stukning sedan ett lopp i somras och gick och väntade att det skulle gå över.

Efter mycket om och men gick jag till en sjukgymnast jag lärt känna via träningen, han konstaterade på typ två min att mina fötter var väldigt supinerade och att det som gjorde ont var att det gick ben mot ben när jag lutade mig framåt. (Fot mot smalben). Några stretchövningar och smärtan var borta på fyra dagar. Jag skämdes nästan att det var så enkelt, förstår att det säkert är mer komplicerat för dig och du kanske går regelbundet på någon form av rehabilitering?

Ja det brukar gå för mig också men inte nu, det kan ju bero på något annat också visserligen men jag tror inte det. Det är inte så mycket arbetsbelastningen på jobbet som är problemet utan mer samvetskval ang jobb som ligger och snurrar i huvudet. Jag är mitt upp i planeringen av en ny ledande roll på vår sektion som jag mer eller mindre tackat ja till. vi håller på att sätta ramarna för tjänsten nu, sen har vi har en rekryteringsprocess på g.

Samtidigt som jag har en kund som erbjuder mig jobb som jag också är intresserad av, något jag inte kan prata med min närmsta kollega om som jag även delar rum med. Känns som jag är typ otrogen. Är som att jag ljuger dagarna i ända. 

Jag jobbar bara några veckor till sen är jag pappaledig så jag ser ljuset i tunneln!