Träningsnördar - här samlas vi!

Åååh är så sugen på att springa tjejmilen! Det vore så kul :) Kanske dags att anmäla sig då? Och ha nåt att längta till :)
Ska prova kesoplättarna idag!

Alltså, detta låter nog dumt.... Men jag är så himla nyfiken på era kroppar... Ha ha, det lät sjukt OCH perverst!! Men alltså, hur mycket muskler ni har, vilka som har gäddhäng, vart ni har musklerna och vart ni har mest muskler, osv.....
Jag tänkte faktiskt ta kort på mig efter träningen och lägga ut här... men det hade känts så pinsamt om det bara var jag...

Ja, det förstår jag att den måste tas bort. Hypofysen är ju pytteliten, som en ärta i storlek, men att ha en cysta som är dubbelt så stor är ju mycket. Mitt prolaktinom är bara 4mm. De opererades också bort förr, men nu brukar man kunna krympa dem med medicinering i stället. Och visst låter det konstigt att det plötsligt kallar det för en ev. cysta! Hmmm jag är ganska tveksam över svenska läkares kunskaper ibland. Jag fick min diagnos i England (efter att först, några år tidigare, ha sökt hjälp i Sverige ang min mycket sporadiska mens - utan att få något svar på vad det kunde bero på) och så fort jag började medicinera för att få ner mina prolaktinvärden fick jag mensen tillbaka och några år senare blev jag äntligen mamma! När jag pratade med min endokrinolog (det var alltså inte han som sa att det kunde vara en cysta, utan några "experter" på KS) och sa att var det inte ganska underligt att mitt prolaktinom skulle ha omvandlats till en cysta (på samma ställe och av samma storlek!). Han sa att det ju kanske verkade litet underligt och att en ny MR skulle tas inom ett par år. Jag frågade också om jag kunde sluta medicinera, om det nu inte längre var ett prolaktinom, men det tyckte han inte att jag skulle göra. Jag kan bara säga att ibland blir man mycket trött på läkarvetenskapen...!

Meningslöst besök hos en ortoped idag (efter månader av väntan efter att remissen skickats).
Trevligt besök på gymmet - men en kort och intensiv cardio-session på blott 20 minuter. Och så en snabb stund i bastun efteråt.

Här är det ffa träningsfritt. Jag sover illa än, även om vi alla är friska. Har huvudvärk varje dag. Kan vara bihålorna som spökar efter förkylningen. Jobbigt hur som helst . Just nu undrar jag om orken (och motivationen) nånsin ska komma tillbaka....*snyft*

Hoppar in här även om min träning inte är i den dos och intensitet som den brukar vara. Är gravid i v 27 men springer fortfarande 6-8 km i 5:30 tempo 3 ggr/v, kör gym 2 ggr/v och yoga 1 gång/v. Annars är jag en riktigt träningsnörd som tränar och tävlar i både kampsport och löpning. Har mina mål att under nästa höst vara i form för BJJ SM och springa tjurruset så då kan man behöva lite sporring :)

Jo, fast jag måste dock påpeka att det är ganska annorlunda mellan att vara en människa som, tyvärr, är patient. och att arbeta inom vården. Det är inte direkt "spännande" att vara sjuk. Nej, det blir ingen "tom påse" där prolaktinomet "bor". Det normala förloppet ska vara att medicineringen gör att tumören krymper. Mitt prolaktinom  (eller ev. nu "cysta") har inte krympt på de här sju åren (sedan jag gjorde min förra MR, i England). Dock kan det vara så att det har vuxit under graviditeten och sedan krympt igen till sin "ursprungliga" storlek. Och därmed kanske fortsätter att krympa. Som du säkert förstår har jag, långt ifrån, skrivit alla turer och åsikter som har florerat kring mitt tillstånd under åren. Det är av det man blir trött på läkarvetenskapen. Några exempel: I England uppsökte jag vården för att jag ville bli gravid och hade mens c:a 1gg per år. Får diagnosen "prolactinoma" och sätt på medicinering. Efter en månad eller två gör jag ett återbesök och får veta att medicinen jag tar ABSOLUT inte ska tas om man ska bli gravid. Får ny medicin. Får också veta att om jag blir gravid ska jag OMEDELBART sluta medicinera, sedan gå på regelbundna MR och om de visar att tumören växer kan jag behöva börja medicinera igen efter 3:e graviditetsmånaden. Och så flyttar jag till Sverige, får tre missfall på raken, gör sedan två IVF. Endokrinologen i Sverige säger, även han, att jag ska sluta medicinera när jag blir gravid, men inte kollas med MR utan med synfältsundersökningar. Det andra IVF-försöket görs i Riga och där säger läkaren att jag har fått fel information ang. när jag ska sluta med min medicin för enligt henne ska jag ta den t o m v. 12, eftersom det är först senare i graviditeten som prolaktinvärdena börjar gå upp rejält och om jag slutar medicinera på en gång kommer mina värden att höjas "för tidigt" och kan därmed kanske orsaka missfall! Efter detta IVF-försök kontaktar jag en klinik i Tjeckien, för ev. vidare behandlingar, frågar där om när jag ska sluta med min medicin och får veta att det ska jag göra i v. 6-7! Någon månad senare blir jag gravid med min son, naturligt, och bestämmer mig då för att ta medicinen t o m v.8 (utan att nämna det för min endokrinolog). Sedan har jag också blivit tillsagd, av min endokrinologs kollega (när jag ringde för att jag var gravid igen, fick missfall, och min läkare var på semester), att jag kan "sluta när som helst med medicinen", eftersom mina värden verkar ha varit låga och stabila under två år efter min sons födelse. Min egen endokrinolog har hela tiden sagt att jag kan pröva att sluta först fem år efter att jag fick barn. Så kan det vara för en patient.... Och det är långt ifrån allt som jag har fått höra under åren! Jag har full respekt för att man inte alltid kan ha svar på allt - men väldigt ofta låter läkarna TVÄRSÄKRA när de delar ut sina åsikter och behandlingar. Något de, uppenbarligen, långt ifrån alltid är. Min egen endokrinolog är, i alla fall, trevlig och ganska ödmjuk. Även om han inte kan ge mig fullkomliga svar.

Ja, dessa referensvärden! Jag gick till vårdcentralen med en kroppstemp på 36 grader, puls på 48 slag per minut och tydliga symtom på fel på sköldkörteln. Mitt T4 låg på 9,2 (ref är 9-22) Läkaren tittade på provsvaren, sa att de var bra och sjukskrev mig för stress!?

Idag träffade jag dock en väldigt bra läkare på kvinnokliniken. Henne ska jag hålla fast vid..

För övrigt tror jag nog att jag ska köra träningspremiär efter operationen imorgon :D Första träningspasset på 7 veckor!