svårt att svälja ner mat-ångestrelaterat

Jag har ännu inte lärt mig att hantera dom, då jag mer eller mindre erkände för mig själv bara för några månader sedan att det är ångest jag har (var fast besluten innan att det var kroppsligt). När jag får en otroligt jobbig ångest så tar jag alltid en Lergigan Comp för det otroliga illamåendet jag får, sen tar jag en dusch eller sätter mig och målar eller liknande, för att få hjärnan på andra tankar.

Antingen så målar jag möbler, tavlor eller i barnens målarböcker. Eller så sätter jag mig med symaskinen och börjar sy något.

Och det är när jag känner att den är på väg.

Ångesten för mig är värst i någon/några timmar. Illamåendet kan sitta i hur länge som helst. Just därför har jag Lergigan, eftersom jag har en överdriven spyfobi.

Ibland gråter jag bara. Som en tok. Men det är just för att man är så trött på skiten och bara vill vara normal liksom. Och det kan lätta en del det med.

Jag är nog för feg för att "vara" i ångesten när den väl kommer...

Usch då... Men soppa är iallafall bra! Jag har ätit två portioner mannagrynsgröt idag (ca 2.5dl st) och min älskade dubbelnougat.

Här har dom stora inte börjat undra än, varför jag inte äter. För jag lagar ju mat, men äter inte med dom.

Men hur gör du då? Alltså, när ångesten kommer? Går du undan för att hantera den?

Jag blir också rastlös, det är just därför målningen kan hjälpa till. Att färglägga en enkelt målarbok gör att du måste använda lite muskler för att få det fint. Att man får kramp efter en stund är en annan sak.

Jag har tyvärr inte så mycket muskler längre efter den viktnedgång jag hade. Man blir lätt flåsig och orkar inte så mycket som man vill. På kvällarna är jag helt död, och det är oftast då ångesten kommer som ett brev på posten. Somnar alltid runt 01-03 på natten för att jag har så svårt att slappna av.

Hur ser din sambo på ditt mående då? Har han sagt något om det?

Vad jobbigt för dig. Jag klarar inte att sitta med dom. Man blir som sagt bara ledsen över att man inte får äta de dom äter. Men skönt ändå att din karl bryr sig och hjälper till!

Min tröttnar till och från, vilket jag kan förstå. Jag är t.om trött på mig själv. Illamåendet har jag levt med sen jag träffade min sambo för närmare 6 år sedan. Dock kunde jag äta som vanligt när jag inte mådde dåligt. Det känns som ena skiten avlöser det andra. Och så är man "bara" 23 år på det.

Jag är livrädd helt ärligt. Hur jag kommer att klara förlossningen, tiden efter, och så alla kidsen. Man har redan minskat tålamod, energi och allt det där. Ena dagen så känns allt lugnt. Men vissa dagar ifrågasätter jag verkligen vårat beslut eftersom läget är som det är.

Jag (liksom du) har ingen aning om i vilken ände man ska börja för att bli frisk, eller frisk nog. Man har inte modet att tvinga i sig själv mat, men heller inte modet att gå helt utan.

Du och jag går ju utan det alla människor tar för givet. Vi kan inte äta den mat som lagas, vi kan inte gå ut på restauranger, McDonalds osv. Vi kan inte ha myskvällar med chips eller godis. Förstå hur ledsen jag blev här för en vecka sedan när hela familjen tog en promenad i området, och några grannar står och grillar. Den lukten är gudomlig. Och sambon säger något i stil med att vi också skulle ta och grilla snart. Och jag då kom o tänka på att jag inte kommer att få äta nå grillat med potatissallad, precis som förra sommaren (med tanke på att detta startade i maj förra året). Usch och fy för detta säger jag bara!!

Så rar du är. Jag har ju levt med detta i snart ett år, så jag har ju detta som en livsstil. Det känns ju som om man inte har nå annat val. Barnen ska ju inte bli lidandes, men det blir dom ju ändå med tanke på att jag är så lättretlig som jag är.

Jag ska nog snart ta och åka in till sjukhuset. Har lågt hb och ferritin, och har i snart två timmar haft jobbigt att andas och yrslig. Trodde det var ångest först, men känner inte igen detta, och vet att lågt järnvärde kan ge dessa symtom. Uscha...

Jag struntade i sjukhuset. Känns inte ok att åka in till akuten när jag inte känner mig akut sjuk. Den tunga andningen jag hade kommer till och från, så jag vet inte om det är pga oro/ångest eller mitt låga järnvärde.

Har knappt fått i mig något idag. Illamående till och från som markant ökar när jag får något i munnen.

Just i dessa tillfällen vill jag bara grina. Vara helt ifred och grina. Jag hade t.om funderingar på att lämna min stackars karl idag. Just också för att han ska få slippa att leva med mig. Jag drar ju ner honom med i skiten genom att aldrig vara glad, eller iallafall sällan.

Usch för detta.

Har önskat många gånger att bli påkörd av en bil eller nått, för att kanske få skallskador och minnesförlust. Så man kan glömma allt detta och "börja om från början". Det låter sinnes, det vet jag. Men ack så skönt det skulle vara.

Hoppas du har fått i dig något idag! Kram!

Fick förklarat idag varför jag mådde som jag mådde igår. Järnvärde på 88. Fan att man inte kan äta mat!!

Nej. Tabletter kan jag inte äta. Dels för att jag inte kan svälja dom. Också för att man redan har svårt att sköta magen när man inte äter.

Jag ska in för järndropp på måndag tack och lov.

Igår lyckades jag peta i mig lite gröt iallafall, trots att jag inte mådde ok.

Hoppas du fått i dig något!

Som sagt innan. Bebisen får ju allt den behöver, det är ju jag som får gå utan. Min förra läkare gav mig mer eller mindre bara lyckopiller, och sen var det bra med det.

Men min nya Bm och jag, försöker hitta lösningar. Personer som kan hjälpa till. Alltså, på sjukhuset. Nej, inte ens när jag var uttorkad vart jag inlagd. Dom skicka hem mig med två näringsdrycker och sa att jag måste dricka mer vatten. No shit sherlock. Om man ändå kunde. Då har jag två alternativ. Antingen dricker jag mycket mera vatten, och går och blir mätt på det och inte äter, eller så småäter jag när jag kan, och dricker vatten när jag är törstig. Det är ju att välja mellan pest och kolera.

Jag har försökt peta i mig lite jordgubbar idag för att få i mig lite järn, men det är ju lättare sagt än gjort.

Jag orkar egentligen inte. Men jag måste. Som jag sa innan, det är barnen som sporrar mig.

Jo jag vet. Jag fick iallafall i mig lite gröt nu på eftermiddagen, men blir så otroligt anfådd bara av att fylla magsäcken lite. Vet inte om det är det låga järnvärdet som spökar, eller om det är för att bebis trycker upp alla inälvor man har upp till halsgropen.

Nä, deppkväll är det nu. Har en puls på typ 130, är matt och trött samt illamående. Hade tänkt packa en massa paket som ska skickas efter Traderaauktioner, men pallar inte ens att stå upp, så det får vänta tills imorgon. På det så lyckades jag köpa, nog Sveriges tråkigaste krysstidning. Olyckan är total här hemma.

Tänk om man kunde byta liv med någon frisk för en dag. Jösses vad jag skulle äta mig tjock!

Jag vart iallafall glad när jag var på mvc igår, och såg att jag gått upp lite i vikt. Det känns bra. Dom tre månaderna det tog att tappa 25+ kg, så fick jag ångest över bara det. Tur i oturen så var jag iallafall inte underviktig när det startade, men landade som lägst på 49kg (till mina 169cm). Kan säga att jag stod på vågen på Vc och storgrät. Vart totalt livrädd och trodde att jag skulle svälta ihjäl. Men det är faktiskt helt otroligt hur kroppen klarar sig på så lite, och anpassar sig.

Hejja oss!

Enligt Bm (samt läkaren) så tas allt det bebisen behöver från mina förråd (depåer), via moderkakan. Därav också den kraftiga sänkningen av mitt järnvärde också, då jag för fyra veckor sedan hade 100 i hb, men att det nu låg på 88.

Jag lever heller inte enbart på vatten. Utan har som mål att få i mig typ gröt varje dag. Sen blir det någon tugga rån, kanske med sylt på, några skedar potatismos, lite fil, kräm eller välling. Så jag får i mig något, varje dag. Men det är för min egna skull, så jag ska klara av att stå på benen.

Jag är också förvånad över bemötandet här i vården. När jag var så pass uttorkad så huden inte drog sig tillbaka när man nöp, läpparna var fnasiga och och kissade Max en gång per dygn, och dom skickade hem en med näringsdrycker istället för att ge mig vätskedropp, för att återställa balansen så att jag iallafall mådde lite bättre.

Två veckors lidande vart det där, tack vare att jag själv var tvungen att förse mig med allt det som jag trodde behövdes. På nätterna låg jag vaken och grät av ren utmattning och nedstämdhet för att jag helt enkelt inte orkade kämpa mer.

Jag kan konstatera en sak iallafall, efter att haft med vården att göra (pga mitt mående) i snart 7 år. Dom bryr sig inte.

Deras "lösning" är ganska enkel.

När jag var 18år (när min ångest började), var jag fast besluten över att allt var kroppsligt, att jag var allvarligt sjuk eller nått. Kräktes i 3 månader (utan anledning) och vart skickad till alla olika avdelningar på sjukhuset. Infektionskliniken, kvinnokliniken, och till sist när dom inte visste var dom skulle göra av mig; psyk.

Jag var 18 år. Ensamstående till min 1åring, och fick hem en burk stecolid och en order att promenera mer. Jag hade kräkts oavbrutet i 3 månader, och dom ville att jag skulle ut och promenera.

Jag sov inget, åt inget, kunde inte ta hand om min son.

I höstas, erkände jag mer eller mindre för mig själv att det hela tiden har vart ångest jag dragits med, efter 6 år av lidande (dagligt illamående, enstaka kräkningar, matthet, hjärtklappning). 6 år, och jag fick lista ut det själv genom att läsa en bipackssedel på mina Lergigan.

Idagsläget lider jag av dagligt illamående, matthet, hög puls (har i några år nu haft Vilopuls på 110), problem med att äta, svårt att komma till ro på kvällen, men kan sova hur länge som helst. Orkeslös, irriterad, ledsen, trött, arg, you name it. Tänk detta, varje dag, sedan 18års ålder.

Jag har sagt samma sak till alla miljoner läkare jag träffat. Men ingen har någon som helst lösning på något.

Nu vart det långt, och osammanhängande, men jag var tvungen att få ur mig lite.