Att ha barn med en narcissist

En fråga till alla er kvinnor som anser sig vara tillsammans med en narcissist. Hur kommer det sig att ni blev tillsammans med den här narcissismen och dessutom skaffade barn? Och varför lämnar ni inte narcissisten? 

Min enda förklaring är att jag inte såg skogen för alla träd. Jag såg bristerna hos honom, men alla har ju brister, eller hur? Jag såg däremot inte mönstret i hans beteende förrän det var för sent att göra abort... Då tog det slut mellan oss. Och nu i efterhand, ju mer distans man får, desto mer uppenbart blir de narcissistiska dragen.

Jag blev tillsammans med honom för att jag tyckte om honom, för att han var annorlunda, för att vi hade ett häftigt sexliv, för att jag blev kär. Till en början tyckte jag att det var konstigt att han inte tyckte att han hade några svagheter, inga dåliga egenskaper, ingenting som kunde bli bättre. Han såg sig själv som ofelbar. Antar att jag trodde att det bara var en tuff fasad, att han skulle visa mig sina sårbara sidor med tiden. Därefter insåg jag att han verkade sakna empati och medkänsla. Han kunde liksom inte sätta sig in i andras situation, rå om andra eller förstå hur hans beteende påverkade andra. Han verkade inte ens bry sig om andra utan såg bara sina egna behov och krävde alltid att de skulle tillfredsställas, men tyckte att alla andra skulle ta ansvar för sig själva. Antar att jag skyllde det på en känslokall uppväxt och trodde att det skulle förändras gentemot mig i takt med att vår relation blev mer seriös. Jag tyckte också att han var konstig i sociala sammanhang. Han hade många vänner, men verkade inte ha några djupa relationer. När vi umgicks med hans vänner hade de knappt ens dialoger utan istället skulle han alltid vara i centrum genom att bete sig som en clown, berätta utdragna historier, vara högljudd, osv. Antar att jag skyllde det beteendet på att vi var olika eller att det är så manliga relationer kan se ut eller att alkohol var inblandat. Senare reagerade jag på sättet han hanterade konflikter. Hur han aldrig kunde ta ansvar för något utan alltid skyllde ifrån sig, aldrig kunde kommunicera kring tankar och känslor eller komma fram till en gemensam lösning. Istället krävde han att jag skulle be om ursäkt och lova bättring. Antar att hans taktik fungerade där för jag trodde faktiskt att alla fel låg hos mig och att våra problem skulle försvinna om jag bara anpassad mig till honom.

Det är lätt att vara efterklok.

Jag träffade min "partner" för snart tre år sen, blev gravid efter sex månader och det gjorde väl att han kände ännu större makt över mig.

Vi träffades bara på helgerna på grund av jobb och varje dag på jobbet så ringde han och påtalade vilken fin tjej han sett idag och så trevlig. Hon hade väldigt fina bröst. Såna grejer, för att jag skulle bli osäker på vart jag hade honom tillslut. Jag grät ofta och kände mig förtvivlad, kunde inte förstå varför han ville mig illa.. jag var självklart alldeles för tjock och jag borde ändra mina jobbtider så att det passar honom bättre. Så fort vi var bland folk så var han väldigt pratglad och social, men när vi kom hem så bröt helvetet löst redan i hallen, om någon ställt en sko i hallen, på fel ställe så kastade han in matkassarna från hallen in i köket så det flög matvaror åt alla håll.

Jag har tre barn sen ett tidigare förhållande och ville mina barn inte smaka någon ny maträtt så tog han hela deras tallrik och kastade i diskhon, det var deras eget fel att dem inte ville smaka och därför han blev arg. Alla gånger han våldtagit mig så har jag ibland frågat: " varför gjorde du så?" Nu b?öder jag från rumpan." "Du gillar ju det". Det var hans svar. Allt allt allt ansvar för han över på andra. Han ägde aldrig ansvar för något. För att inte tala om vilken bilförare han är. Väldigt aggressiv och påtalade hela tiden vilka idioter alla är. Den största idioten var ju han själv. Fullkomligt galen.

Han jävlas och älskar när mina barn reagerar på det. Då kan ju han få ryta ifrån när dem blir sura.

Ursäkta rörig text, detta är bara en liten del av allt vi varit med om. Jobbar fortfarande på att lämna, det vägrar han acceptera.

1. Väldigt ung, de narcissistiska dragen var inte så tydliga och kunde lätt bara misstas för omognad (sådan man tror blir bättre med åren).
2. Narcissister har en mycket omvälvande manipulativ inledningsfas när de går in i ett förhållande, problematiken ligger ofta i att de är helt fantastiska i inledningsfasen, förälskelsen (omsorg, omtanke, sex, generositet, guldkant... you name it),  men då "vanliga" människor sedan går in i en djupare fas av kärlek efter förälskelsen, så har narcissisten en helt annan agenda. Sig själv. Det tar lång tid att förstå det, och rimmar dåligt med den "fantastiska" inledningen.
3. Förhållandet försvagar en gradvis psykiskt ner till en nivå där onormalt och destruktvit blir ett normaltillstånd - man blir till slut medberoende. Hjärntvättad som i en sekt, precis samma faktiskt. Men sekten är bara en person. 

Tror vi inta alla att de flesta människor omkring oss, i grunden är goda och har förmåga i någon mån till insikt och inlevelse i andras upplevelser? Det är där det hela börjar.

Hej, jag har 2 barn med en man som jag tror har väldiga svårigheter. Jag aktar mig för att skriva att han har någon sorts diagnos men mycket av det ni skriver stämmer in med min exman.

Vi är skilda sedan ca 6 år sedan och den tiden har varit den värsta i mitt liv, mycket värre än när jag levde med honom. Eftersom det var jag som ville skiljas så tog jag på mig all skuld och försökte att göra livet så enkelt som möjligt för honom. Jag anpassade hela mitt liv efter hans vilja och nycker. Men sanningen är att man kan aldrig aldrig göra en man som han nöjd. Länge trodde jag faktiskt att det var mig det var fel på, om jag bara gjorde si eller så, så skulle han vara nöjd sen. Det hela har slutat med flertalet år i tingsrätt, jag är helt utblottad ekonomiskt och min bild av mig själv har tagit år att återställa. Men barnen är numera trygga hos mig och slipper träffa honom. Tyvärr var han inte så snäll mot dom heller, hade tydlig favorit som han inte var sen med att visa, våldsam, manipulativ osv.

Någon skrev och undrade hur man kunde dejta och skaffa barn med en sådan person...

Tja, i mitt fall så blev jag fängslad direkt av den charmiga personligheten. Alla vänner han verkade ha, känslan av att bli upphöjd till skyarna. Jag tror inte att man kan förstå förrens man är där själv. Men kort sagt, när det är bra så är det så otroligt bra! Men när det är dåligt... ja då är det så jävla dåligt att man inte vill leva längre ungefär. När det är dåligt så strävar man liksom efter att allt ska bli sådär bra igen, så man försöker anpassa sig och göra som personen vill och så är det om och om igen tills hela livet går ut på att göra så allt är bra hela tiden. Äh svårt att förklara.

Ni som skriver och förklarar hur ni kunde falla för, leva med och skaffa barn med en narcissist. Mycket intressant läsning faktiskt. Tror det behövs kunskap och information till blivande offer.

En liten följdfråga.

Flera av er beskriver hur själva narcissisten är.
Men hur är/var ni kvinnor vid denna tid när ni föll för narcissisten? Vilken typ av kvinna var ni då? Kan man känna igen dessa kvinnor? Kännetecken? Hur är en typisk kvinna som faller för en narcissist? Finns det likheter mellan er kvinnor? Kan blivande offer hjälpas redan idag? 

Skriv gärna några rader om du orkar...

Det är en intressant fråga, speciellt när man som i mitt fall har blivit "avgiftad" under många år och ser min fd relation på distans. Det senaste som jag blev kvitt inom mig var rädslan, jag har varit oerhört rädd och det har varit en del av vardagen, rädd för att råka ut igen, att bli manipulerad igen, att inte kunna genomskåda en farlig lögn, bedrägeri  etc etc. Av en händelse som inträffade, blev jag medveten om den och är inte ens rädd längre, bara medveten och tydligt gränssättande mot denna typ av människor.

Alla gånger jag försökt förklara för en utomstående oinvigd, så känner jag nästan med en gång hur frågetecknen uppstår, jag tror att de beror på att tagna ur sitt sammanhang så kan man referera berättelserna till så många saker i livet, alla kan vara skitstövlar ibland av olika orsaker. Jag tror aldrig en oinvigd kan förstå innebörden.

Det är precis som alexis mamma säger, när det är fantastiskt så tänker man bara att "tänk att det finns så här fantastiska bra människor, att någon kan älska och uppskatta mig, min person på detta sätt". En manipulatör manipulerar vattentätt för att få det han vill ha, har han inget samvete eller ånger, så finns inga hinder att göra detta. Jag har faktiskt tyvärr också under min långa relation tyvärr snuddat vid detta är för fruktansvärt, ingen människa kan uthärda detta, man vill lämna tillvaron. Det är en äkta känsla när man inser (tror man då)  att ingen väg ut finns, man är för nedbruten.

Jag tog mig ur genom ren överlevnadsinstinkt, ni vet när reptilhjärnan tar över och man bara handlar av full kraft. Det var när jag märkte att denna person var farlig på riktigt, och inte bara för mig utan för alla mina nära och kära.

Svårt att kategorisera tror jag, tror dom flesta kan falla för en sån. I mitt fall så var jag rätt ung när vi träffades. Sen har jag alltid varit väldigt mån om att bli omtyckt, snäll (nästan för snäll), naiv, letade vid tidpunkten efter trygghet och någon att skaffa familj med.

Nu har jag svårt att tro att jag skulle falla för en sån person igen, jag känner liksom av om det är något som inte stämmer. Jag blir vaksam på personer som har den där fejkade trevligheten (som jag förr trodde var på riktigt). Det är svårt att förklara men jag tror helt enkelt att jag nuförtiden inte är lika naiv plus då att jag har erfarenheten av att leva med en sådan människa.

Jag märker av att det finns sådana människor lite här och var i samhället, jag drar mig direkt undan. Noll kontakt är som sagt det man ska sträva efter.

Tyvärr är mitt liv (och kanske mina barns) förstört då jag än så länge haft med en sån att göra i över 13 år. Han ger sig aldrig utan förklarade fullskaligt krig när jag ville skilja mig.

Jag håller med om det här. Det är svårt att generalisera vilka som blir offer för narcissister, men ofta är det nog personer som söker trygghet. Narcissister är ju beroende av att få bekräftelse, så personer som är känsliga och omhändertagande och sårbara faller lättare offer för en narcissist än personer som är mindre känsliga eller mer egocentriska och svårare att liksom krypa under skinnet på.

Jag är uppvuxen under ganska tuffa förhållanden och har alltid haft en fallenhet för att vilja ta hand om andra, ta mig an andras problem, osv. Men i övrigt mådde väldigt bra när jag träffade min fd pojkvän. På vår första dejt insåg jag direkt att han inte var rätt för mig. Så jag var aldrig inställd på att vi skulle bli tillsammans, men jag tänkte ändå att vi kunde ha lite kul, en kort sommarromans utan känslor. Sen började ändå känslorna utvecklas och ganska snabbt drabbades han av en del motgångar som gjorde att jag fick se en annan sida hos honom och sen blev jag fast... Oavsett hur hemskt han betedde sig efter det, hur hemskt vår relation fick mig att må, så var jag förlorad i honom.

Exakt detta, jag har visserligen haft en trygg och bra barndom men det där att vilja ta hand om och hjälpa andra. Jag har alltid varit en sån som lyssnar på andras problem och kommer med lösningar och liknande. Sån är jag fortfarande men som sagt, MYCKET avvaktande om jag märker att någon är ?knepig?. Svårt att sätta fingret på vad som signalerar en N men tja har man genomskådat en så blir det lättare att se fler.

Ja, det är det som är så konstigt, att man förlorar sig i dem, jag tror det har att göra med vårt belöningssystem i hjärnan. Den berömda "enarmade banditen", pengarna har en gång klirrat ut ur den och fått oss att känna oss rika, så då måste det vara möjligt att det händer igen (att han blir så där fantastisk som han var de första året eller åren. Man finner en logik och mening i att vänta ut deras dåliga sidor (när man bara satsar och inget vinner), och hitta ursäkter för deras beteende. Är inte alla beroendebeteenden likadana?

Ett tecken att jag är avgiftad är att jag inte förväntar mig något gott av honom, utan bara ser varje steg som en väg mot att han ska fylla sitt ego.

Hans nya kvinna verkar verkligt stark utåt, men jag tror hennes svaghet är att hon är väldigt fascinerad av till synes starka framgångsrika människor och ser en jämlike i dem. Inte så bra då att narcissisten är som en kamelont och läser av vad folk vill ha och ger dem det och lite till, en riktig "själsfrände". Dessutom har hon nog aldrig i livet råkat på en så manipulativ person som min exman "What's in it for me" är hans ordspråk.

Jag tycker det värsta är att se mitt ena barn försöka uppnå den där känslan av att han tycker barnet är fantastiskt. Mitt ena barn är liksom inte ?avgiftad? ännu trots att dom inte träffats på riktigt på ca 2 år.

Mitt andra barn däremot har aldrig varit någon favorit och således aldrig fått känna sig sådär fantastisk så det barnet bryr sig liksom inte om sin pappa.

Det är ju ganska vanligt vad jag förstått, att en N förälder gärna favoriserar ett barn. Så otroligt trist att se.

Ja, tänk dig att de fungerar känslomässigt som en 2-åring (man brukar likna dem vid en så'n...), de är så rubbade i huvudet att de ser på medmänniskor som accessoarer och leksaker, saker de kan ha roligt med och nytta av så länge de ger energi. Svart och vitt - så är deras värld. De har favoritleksaker och så har de de leksaker som är mindre roliga, helst absurt men så är det. Ge energi till dem och du blir populär. Jag har läst att de alltid främst frågar sig själva instinktivt "vad får jag ut av detta". Får de inget = inte värt att slösa tid på.

Därför ska man inte vara nära dessa om man kan, barn får man hjälpa efter bästa förmåga - svårt är det dock ....

Jag har aldrig hört den liknelsen förut eller förstått resonemanget kring medberoende. Men du har helt rätt. Det är verkligen exakt så.

Det är som man har hört talas om hur narkotikaberoende alltid jagar känslan av det där fenomenala ruset från den första fixen och till slut gör allt för att känna något rus alls. På precis samma sätt är det att ha ett förhållande med en narcissist. Man står ut med så mycket, bortförklarar beteenden och slår knut på sig själv bara för att få uppleva den där magiska känslan av vi. Till slut gör man samma uppoffringar bara för att uppleva något vi alls. Eller så var åtminstone vår relation.

Det är galet vad blind man blir för sin egen situation med en narcissist. Så visst är det en härlig känsla när man äntligen landar i insikten om att människan är en narcissist och man kan klippa det känslomässiga bandet till honom? När hans ord och beteende äntligen förlorar sin makt och man kan distansera sig från honom? När man äntligen blir fri.

Amen (jag menar det, du fick verkligen till en slutkläm).

Det är den svarta magin i varför man stannar med en med narcissistisk störning. Samma magi och helvete som en drog ger i ett narkotikaberoende.