Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?
M och M skrev 2014-10-08 20:00:54 följande:
Ja. Är så jävla förbannad på min kropp nu. Måste ju vara helt störd.
Tack allihopa. Ert stöd är underbart.
Ge inte upp än Fru Karlsson!
Inlägg från: Chasingdreams
|
-
Det skulle vi! Livet är verkligen för jävligt och sjukt orättvist. Varför kan man aldrig få ha turen på sin sida. Jag är också förbannad på min kropp. Varför kunde den inte ta vara på chansen när den fick ett guldembryo? Inte nog med mensen... Dessutom gör det helt otroligt ont i livmodern också. Hur ska vi orka vidare? Vi har två blastocyster i frysen. Men hur ska man våga tro på att det ska fungera...
Tack allihopa. Ert stöd är underbart.
Ge inte upp än Fru Karlsson! -
Jag har fram och till i syskon-processen tänkt på adoption. I början kände jag nej. Vi har ju redan ett biologiskt barn och hur skulle det då kännas med ett barn som inte är biologiskt? Kan man älska det lika mycket? (kanske en konstig tanke). Efter hand har jag dock känt mig mer och mer positiv till adoption. Det är klart att man kan älska ett icke-biologiskt barn lika mycket. Barn är ju underbara oavsett vems gener det har. Min sambo och hans tvillingbror är adopterade. Deras adoptivföräldrar fick aldrig biologiska barn (det här var i början av 80-talet).M och M skrev 2014-10-09 05:56:17 följande:
Igår fick jag smått panik! Tänk om inte ivf som jag lagt så stort hopp vid kommer att fungera. Risken finns ju tyvärr. Och jag har svårt att tro att jag kommer orka fler behandlingar än vad som är tänkt att ingå i vårt paket. Och då kom ångesten, jag måste få fler barn. Måste! Och plötsligt kände jag mig helt redo för adoption. Tidigare har längtan efter att bära och föda ett till barn varit så stark, men nu kände jag att det viktiga är att vi får fler barn och att mitt nuvarande barn får syskon.
Jag vet inte hur min man ställer sig till det. Måste ju prata med honom om det. Känns jobbigt då Jag inte eget hur det kommer kännas om han inte är så positiv..
Hur tänker ni om adoption? Och speciellt då man redan har ett biologiskt barn.
Nu dyker ju massa frågor upp, kan ingenting om adoption. Hur gör man? Hur lång tid tar det? Vilka länder är aktuella? Vad kostar det? Osv osv
Gaah detta liv.
Kolla på adoptionscentrum. Tror de har en massa nyttig info. I stort har jag för mig att man måste gå med där om man vill adoptera och sen måste man genomgå en rad tester och utbildningar för att bli godkänd som adoptivförälder. Det kan nog ta väldigt olika lång tid beroende på vart man vill adoptera ifrån och om man kan tänka sig ett barn med funktionshinder. Kostnaden har jag för mig ligger på över 200 000 enligt vad jag hört. -
Wow! Gråter och ord är överflödiga...Gweny skrev 2014-10-09 15:16:15 följande:
Ja den är väldigt fin. Även "I would die for that" dem 2 låtarna kan jag lyssna på och snyfta lite till ibland.
-
Fru Karlsson: "Till dig" var också underbar
-
Det finns inte någon chans att han ändrar sig? Min sambo ville ju först inte alls göra ivf och sen ändrade han sig. Är ju också ensam barn och önskar at hela mitt hjärta att sonen inte kommer bli det.M och M skrev 2014-10-09 16:55:10 följande:
Det blev ju bara tvärnej på adoptionfrågan hos mannen. Fan. Tänk om detta inte funkar. Då måste jag acceptera faktum att mitt barn också ska bli ensambarn precis som jag. Jobbigt.
-
När jag har läst runt på nätet så står det överallt att misslyckat IVF beror på fel hos embryot. Samtidigt vet jag ju inte vad jag ska tro. Jag har ju läst att myom kan ställa till det så när det gäller mig själv vågar jag inte helt släppa tanken på att det beror på det. Är också orolig att IVF inte kommer hjälpa oss. Har någonstans läst att om man har fått ett barn med IVF ökar det chansen att man ska kunna få fler barn vid IVF. Samtidigt är ju misslyckanden vanligt. Hur länge ska man orka hoppas?M och M skrev 2014-10-09 21:00:37 följande:Jag vet inte... Blev liksom ingen diskussion. Utan han bara sa att det kunde han inte tänka sig för det kostade mkt och handlade om flera år. Då skulle han hellre vara nöjd med "bara" ett biologiskt barn och göra hemnes liv bättre istället. Där var det liksom punkt. Kände inte att han var intresserad av hur jag tänkte och kände i frågan. Försökte få fram att jag tycker det är jobbigt att dottern ska vara ensambarn då jag också är det och alltid önskat syskon till mitt barn och kan man då ordna det så skulle jag vilja det. Blir alltid så gråtit när jag ska ta upp nåt som är känsligt för mig så låter som en löpande sjuåring typ och så blir jag irriterad och ännu mer ledsen när vi inte kan ha en vettig diskussion utan bara ska tala om sin egen sida.... :-\
Idag är jag livrädd. Livrädd att ivf som jag lagt så mkt tro till faktiskt inte ska funka. Är fan nåt fel på min kropp! Men vad?? Och vad gör jag om det då inte ens läkare ser nåt....
Hur gör du med lutinus? Jag har fortsatt ta dem tre gånger om dagen och blödningen har gått till att bara vara orange-rosa flytningar. Hoppades lite och tog ett gravtest idag som såklart var toknegativt. Någonstans känns det ju onödigt att fortsätta ta vagitorerna. Misstänker starkt att det är de som ger upphov till kramperna som jag av och till känner av i livmodern. De gör fruktansvärt ont. Hade varit bättre om blödningarna m.m. bara fått braka loss. Är dina blödningar som vanligt? Har sett att hos en del kommer ingen ordenlig blödning förrän man slutar med lutinus. -
Åh det kunde ha varit jag som skrev allt det där. För mig var detta misslyckade försök värre än vanligt. Kanske beror det på att man är van att misslyckas i vanliga fall. Men detta var ju det första misslyckade ivf-försöket. Man hoppades ju på denna nya metod. Vi hade ett fint embryo... Men ändå blev det inget.M och M skrev 2014-10-10 19:42:33 följande:
Blev helt knäckt av misslyckade ivf-försöket. Är helt deppig. Mer än vanligt. Orkar inte prata. Är i min sorgsna bubbla.
Är jag för negativ. Är det därför jag är här? Måste man tänka positivt och tro på det här och osv osv?
Jag har också svårt att fungera. Har gråtit i smyg på jobbet. Från att ha varit sprudlande glad den senaste veckan är jag nu bara tyst och stirrar framför mig...
Har också undrat om jag är för negativ. Någonstans efter ruvardag tre slutade jag tro på en graviditet. Liksom jag inte trott att vi kan lyckas på länge, länge... Men jag tror inte man kan tänka sig gravid eller inte gravid.
Jag tror att vi båda måste få sörja och älta. Det kommer nog vara som det brukar vara med jobbiga saker. Först gör det ont och sen känns det gradvis mer okej. Man hittar ett sätt att ta sig vidare. Hur man ska göra det är nog något som klarnar efter vägen. Vi får inte ge upp än. Stor kram till dig! -
Min son är 3 år och just nu mitt i den värsta trotsåldern.
-
Idag har jag nog lyckats vara världens sämsta mamma. Höll ihop över frukosten och viss lek. Sen när sonen spelade ut mig och sambon mot varandra brast det. Tårarna bara rann. Sonen såg rädd ut och sökte tröst hos pappa. I vanliga fall är han super mammig. Nästa vecka är sambon bortrest och jag blir själv. Vet faktiskt inte hur jag ska orka.
-
Tack allihopa. Har pratat med sonen om det som hände och gett honom en massa kärlek. Tyvärr har vi ingen släkt i närheten så jag blir helt själva nästa vecka.
Hoppas det går bra att va själv för dig med M&m.
Just nu känner jag mig så svag. Är därför rädd för att fortsätta med ivf. För hur ska jag orka misslyckas igen? Men kanske är det första misslyckandet värst. Jag tror att det enda sättet för mig att orka vara glad över andras bebislycka och känna mig nöjd med vår familjesituation är att helt sluta försöka få syskon. Hur ska man hitta en balans så länge man försöker? Det känns så jobbigt att bara vara 30 år och ge upp...
Jag brukar också fundera extra när jag ser par med bara ett äldre barn på t.ex lekplatser. Känna en gemenskap. Är de kanske separerade eller är det så att de också är barnlösa? Jag tror att barnlöshet är vanligare än vad man tror.