Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Tack. Jo, adoption är både dyrt och tidskrävande, för att inte tala om psykiskt påfrestande. Jag har läst på en hel del om hur det fungerar, men det känns som en hel vetenskap.

Som tur är ser det ut som att det kommer att bli betydligt enklare för oss eftersom vi de närmsta 2-3 åren kommer att bo och arbeta i ett land där det är förhållandevis lätt och billigt att adoptera. Det är ett afrikanskt land som inte är anslutet till Haagkonventionen, vilket gör att en adoption som går igenom där medan man bor där automatiskt är giltig i Sverige. Då är det "bara" kvar att få in barnet i systemet och skaffa officiella papper för att bekräfta adoptionen i Sverige.

De argument jag haft mot adoption tidigare är att jag så gärna velat bära, föda och amma mitt barn själv och att jag vill ta hand om mitt barn från början, alltså inte plötsligt få ett barn över året. Nu har jag redan fått bära och föda dottern och min kropp blev så tilltygad att en andra grav med största sannolikhet kommer att bli väldigt jobbig och i alla fall sluta med ks. På det viset som vi (ev) kommer att adoptera så får vi ett mycket litet barn och jag kommer troligtvis också kunna amma det, åtminstone delvis. Med detta har alla mina argument fallit och jag föredrar inte längre det ena sättet före det andra.

När det gäller mensen har det allra första rosa på papperet redan kommit och jag förväntar mig att det sätter igång ordentligt ikväll/imorgon.

Vilka fantastiska förutsättningar för adoption! Då förstår jag att ni verkligen har börjat nosa på det! Lycka till! Spännande

Får man fråga om kostnad MSL? Med de förutsättningarna hade jag lätt kunna gå den vägen också. Då vet man ju att man får en bebis i alla fall! :-P

MSL:
Det låter ju nästan för bra för att vara sant! Jag hoppas att ni får eran efterlängtade snart, på ett eller annat sätt!

För mig/oss handlar det om genetik...
Vi vill så gärna ha barn som bär våra gener. Vet egentligen inte varför men det är våran längtan och den är svår att bortse ifrån. Jag kanske ändrar mig en vacker dag. Men ska jag vara helt ärlig är jag inte säker på att jag skulle orka med en adoption på det mentala planet... Det verkar tungt! Väldigt tungt...

Själva adoptionen är avgiftsfri och vi kommer inte att använda någon adoptionsbyrå utan egna kontakter. I teorin är det bara advokatarvoden som kostar, men eftersom landet är väldigt korrupt och nästan ingenting fungerar som det ska kommer vi troligtvis behöva betala en hel del mutor för att få myndigheterna att bry sig om att handlägga våra papper. Sen tillkommer kostnader för resor inom landet och oförutsedda utgifter, men jag skulle inte tro att vi kommer ens i närheten av de kostnader det "normalt" blir.

Vi adopterar i Tanzania. Så här ser reglerna ut i teorin: 
adoption.state.gov/country_information/country_specific_info.php

De viktigaste punkterna som skiljer sig från det "vanliga" är egentligen:

* att man måste ha uppehållstillstånd och bo i landet. (I praktiken vill de också att man har en tydlig koppling till landet, förstår språket och kulturen och har/tänker bo där i minst 2-3 år)

* att man måste vara fosterhem till det tänkta barnet i minst 3 mån innan man kan ansöka om adoption

* att inte bara föräldrar/vårdnadshavare måste godkänna att barnet är tillgängligt för adoption, utan även övriga släktingar och alla som på något vis är (skulle kunna vara) delaktig i barnets försörjning. (I praktiken är det så att samhället (byäldste) barnet kommer ifrån måste vara med på att lämna barnet till adoptivföräldrarna. I vårt fall kommer vi att be en "områdes-chairman" vi känner att hitta ett lämpligt barn åt oss så då fixar han det.)

Jag förstår absolut den känslan. Det är djupt rotat det där med att föra generna vidare. Det är ju egentligen den instinkten som får att vilja skaffa barn över huvud taget.

Var hos läkare idag. Hcg hade äntligen börjat sjunka, hade typ 90 nu efter nästan fem veckor efter blödningen började. Och de såg inget konstigt på vul. Så nu ska jag tillbaka först om två veckor och ta hcg-prov igen för att se att det går ner på noll...

Börjar vara väldigt sugen på att gå till IVF iallafall. Tär på att fruktansvärt. Genomsyrar hela vårt liv nu känns det som. Finns med oss överallt. Jag vill kunna njuta av livet och av varann igen. Nu börjar alla gravida kompisar få sina bebisar också och jag känner att jag orkar inte ens fara och hälsa på. Känns jättejobbigt att sitta å säga åååååå så fin och höra förlossningshistorier och få frågan om man vill hålla osv. Och känns jobbigt att känna så då jag inte vill det.

MSL: oj vad spännande det låter! Hade velat vara med bara er bara för resans skull. Se allt från början till slut.... Häftigt!

M och M: vet precis hur du känner! Man e så äckligt trött på alla bebisar och bebisprat så det står en långt upp i halsen.
Jag tycker ni ska köra på IVF om ni ändå kan tänka er det. Kanske kan det ge lite ro i själen och förhoppningsvis en liten också! Två bra grejer ;)

Skräcken är väl om man inte lyckas med IVF heller :-\