LillaBulan skrev 2013-06-03 22:36:53 följande:
Inte hängt här så mycket på senare tiden. Min borderline och hormoner har gett mig en fruktansvärd ångest. En ångest som gör att jag inte klarar av att äta. Jag tror matproblemet har satt sig som en spärr då BM sa sist "du får inte gå upp så mycket i vikt" och sedan satte sig den spärren direkt. Gråter konstant, ligger under mitt kedjetäcke för att lugna mig och äter lergigan mot ångest. Så här dåligt har jag inte mått på länge. När ångesten är som starkast så tänker jag att jag inte vill mer men när jag mår bra så vill jag givetvis ha min lilla bula. Någon som mått på liknande sätt eller är jag helt udda? :(
Har inte upplevt det du upplever men jag har varit deprimerad och allt har känts mörkt inuti. Jag är känslig mot hormoner och min BM sa att hjärnan badar i ett hormonbad och det är mycket vanligt att man mår dåligt första trimetern. Min älskade hund dog hastigt för 3 veckor sedan och efter det har jag känt att allt varit meningslöst. Nu börjar det vända och hormonerna stabiliseras. Har man en grundsjukdom som du har kan jag tänka mig att alla symtom förstärks vid en graviditet. Det viktigaste är att du har stöd och ett kontaktnät när barnet fötts. Efter förlossningen är det ännu mer hormoner i omlopp och att dessutom sköta en bebis som kräver enormt mycket av en samtidigt som man har Sömnbrist och det kan vara väldigt jobbigt psykiskt och fysiskt. Jag fick förlossningsdepresion. Visste inte då att jag är så känslig för hormoner. Denna gången har jag en kurator och en barnmorska som vet att jag kan behöva extra stöttning. Vänner och familj vet också. Och jag vet att jag kan känna mig deppig men att det kommer gå över.