Vi som avbrutit 2013

Det jobbiga är ju alla första möten efter det som hänt, som man måste göra. Andra gången man träffar samma människa är det inte alls lika jobbigt, för då är isen redan bruten.

Jag bad min chef berätta för mina arbetskamrater vad som hänt och en nära kollega fick berätta för de vårdtagare som jag vet bryr sig mycket om mig (jobbar i en hemtjänstgrupp i äldreomsorgen). Det kändes bra för mig när jag kom tillbaka att de flesta jag träffade på redan visste och hade hunnit smälta det. Det minimerade i alla fall antalet "När är det du ska gå på mammaledighet nu igen?" och "Hur är det med magen?"

Reaktionerna har varit blandade. En del har låtsats som ingenting, några har kramat om mig och sagt att de finns där om jag vill prata,  många har sagt att de hört vad som hänt, att de tänkt på mig och beklagar sorgen, någon har sagt ett enkelt "välkommen tillbaka". Sedan har vi ju de där sorgeförminskarna också... de som tycker att det kunde ha varit värre och att det bara är att försöka igen.

Jag har bemött de flesta kommentarer ganska kort, visat att jag är tacksam för omtanken men inte vill prata vidare om det, sagt ett enkelt "tack" eller klyschor som "jo visst har det varit jobbigt och är fortfarande, men jag kämpar på en dag i taget". Det verkar folk känna sig ganska bekväma med. Sedan har jag berättat hela historien för de kollegor som står mig nära och som jag litar på.

Skickar dig en stor styrkekram och hoppas att det går bra på torsdag!

Fjärilblomman; jag gjorde precis samma sak, bad chefen berätta innan ja kom tillbaka. Första mötet med alla blev lite konstigt men jag gjorde som la rosé och sa helt enkelt till de jag knte ville öppna mig för att jag inte ville prata. Med de jag litade på berättade jag. Efter nån vecka gick det bättre men första veckan var jobbig. Jag önskar oxå att jag inte jobbat heltid från början. Det var superjobbigt.

Jag berättade för en arbetskamrat som kom o lämnade blommor strax efter, att hon fick berätta för resten och säga att jag absolut inte ville prata om det som hänt. Så det var mest kramar o Välkommen tillbaka när jag började jobba igen. Sen har någon enstaka tagit upp det o ändå frågat om det känns okay. Jag skrev även ut precis vad som hade hänt på facebook o instagram så alla jag känner visste hur jag ville hantera det. Så jag har tack och lov sluppit alla jobbiga frågor efter. Många skrev sin omtanke på nätet o vääääldigt många fler än jag visste om i min omgivning hade varit med om liknande saker. Kändes skönt att jag kunnat skriva o svara i lugn o ro. Hoppas det går bra för dig att börja jobba igen!

På väg för mkp nu och är så fruktansvärt nervös. Vi gjorde avbrytande i v 16 i november eftersom vår lilla flicka hade Trisomi13. Fick 1:7 på kub och denna gång går vi direkt på mkp. Väntan på svaret kommer bli olidlig, hoppas vi kan få svar innan helgen om det är dåligt svar. Skönt att läsa och byta tankar med dom som varit i samma sits. Vi har inte berättat för ngn om denna grav ännu, för att slippa frågor om det skulle vara ngt. Vecka 13 nu. Håll tummarna för oss.

Hur har det gått för er idag? Kram

Det gick bra, tyckte förra gången kändes mer men det är mest den emotionella smärtan som är jobbig, grät som ett barn i bilen på väg hem. Spänningar som släpper och nya spänningar inför svaret intar kropp och hjärna. Dom sa att dom ringer fred eller månd vid dåligt besked så det blir en jobbig helg. Kommer nog inte andas ut förrän brevet dyker upp, åhhhhhh vad jag vill ha ett brev istället för ett telefonsamtal. Kram

Idag är det 1 år sedan vår lilla Alva föddes. Tungt som tusan att kliva upp, ska försöka jobba några timmar och sen hem och kramas med sambo, dotter och mage. Senaste dagarna har det varit otroligt många tankar och minnen som kommit upp till ytan, får väl se om det blir gråtattacker eller om jag lyckas hålla mig ganska lugn idag. I vilket fall blir det en sorgens dag, elda hennes ljus och hälsa på i minneslunden där vi lämnar en varsin blomma till henne och tänker lite extra idag <3

Usch ja, väntan måste vara fruktansvärd! Önskar dig så det där brevet med goda nyheter... Stor kram till dig!

Fint att ni tillåter er att tänka lite extra på er lilla ängel idag och rår om varandra ordentligt. Kram

Får jag vara med i denna tråd?
Jag är gravid med 4:e barnet och det var oplanerat. Vi skulle inte ha fler än tre. Men det var ändå självklart att vi skulle behålla.

Men redan från början har jag haft en känsla i kroppen av att något var tokigt, något jag inte känt varken med de tre vi har eller de gånger jag fått missfall.

Så gjorde vi kub och fick 1:46. Vi ville gå vidare med fvp. Förra måndagen gjorde vi provet och på tisdagen fick vi veta att barnet har trisomi 21. Det var som att få bekräftat det jag hela tiden haft på känn, att det inte var okej.

Vi funderade inte länge förrän vi bestämde oss för att avbryta. Vi vet att barn med ds är hur goa som helst och att vi skulle älska barnet gränslöst, men...vi förstår också att det kommer att kräva mer av oss, och att vi inte heller vet vilken grad av handikapp barnet har. Så för våra tre barns skull valde vi att avbryta. Det låter så jäkla fånigt, när jag säger det, men vi känner att vi inte orkar med ett barn vi vet kräver mer av oss.

I morgon ska jag in till sjukhuset och ta första tbletten, sen blir själva aborten på måndag.

Vet inte hur vi ska orka, men vi gör det. Vi har varandra, tre barn och jag har dessutom kollegor som blommat upp som riktiga pärlor i detta. Såna jag inte visste varit med om detta själva. Det är guld...

Kommer att vara i v 16+1 då aborten sker. Inte så extremt sent, men ändå. Det är en stor sorg.