Vi som avbrutit 2013

Tack La vie! Det gjorde det! Båda två mådde fint och härjade på lite lagom. Sparkade varandra i magen och bråkades.

RockTheRebel: åh vad härligt att höra, så mysigt! :)

Åh, vad glad jag blir av att läsa att rul igår var en bra upplevelse Rock!

Tack tjejer för alla fina ord och jättestort grattis till er som blivit gravida igen! :) Längtar tills det är min tur! 

Min svägerska ska ha babyshower till helgen och jag är så himla kluven med en stor fet klump i magen. Hela min kropp skriker "Nej, jag vill inte gå! Jag orkar inte!" men mitt samvete säger att jag borde gå och komma in i vardagen igen. Hur länge ska man sitta hemma och gömma sig för alla? Jag är rädd att möta folk jag känner (som inte vet och som kanske frågar om graviditeten som inte finns längre) och jag är rädd att möta andra gravida (då blir jag bara påmind och ledsen). Jag känner mig så himla "off".  Det är snart 4 veckor sedan vi avbröt.

Vad ska jag göra? Hur var mötet med andra gravida för er? Hur kändes det inombords? Kunde ni glädjas med andra gravida? Blev det konstig stämning (om den gravida du mötte visste att du avbrutit)? 

Kram på er!

Jag tyckte att första mötet med alla människor var jobbigt! Andra gången jag mötte samma person kändes det inte längre så jobbigt eftersom jag då visste att den personen visste vad som hänt och hur den reagerat på det. När jag gått igenom några "första möten" började jag stänga av litegrann och leverera några färdigformulerade meningar och kunde därigenom skydda mig från offentligt sammanbrott. Gråten låg annars så nära de första veckorna. Sorgen är svår, både för oss och omgivningen. Att bemöta något så stort och mörkt är svårt och resulterar inte sällan i klyschor och andra mycket märkliga små berättelser som är menat som tröst, men som ofta blir helt fel. Jag försökte hålla det i bakhuvudet och inte ta åt mig av allt det där som blev tokigt och försökte markera på ett vänligt sätt att jag uppskattade omtanken men inte ville prata vidare om det som hänt.

Jag hade ingen nära som var gravid samtidigt som mig, bara en ytlig arbetskamrat. När jag träffade henne första gången hade jag kommit så långt att jag kunde skärma av känslorna lite, berätta kortfattat vad som hänt mig och till och med ställa några artiga frågor till henne så hon skulle känna sig lite mindre illa till mods. Sedan grävde jag ner mig i jobb.

En månad är inte så lång tid och att gå på en babyshower är ingen liten utmaning och det tror jag säkert att din svägerska har förståelse för. Det viktigaste är såklart att du gör det som är bäst för dig, det du känner att du klarar av just nu. 

Jag och min man såg till att komma ut lite varje dag. Vi åkte till olika friluftsområden och tog långa promenader. Vi tvingade oss att gå till affären och handla (ibland hände det att jag gömde mig bakom nån hylla när jag såg någon jag inte orkade träffa) och hörde av oss till familj och nära vänner och frågade om vi fick titta förbi. Små utmaningar.

Cirka en månad efter mitt avbrytande var det möhippa för en tjej i bekantskapskretsen. Jag kände mig tvungen att gå, ville inte göra någon besviken och tog dessutom på mig att hjälpa till med maten. Klarade inte alls av den stressen ovanpå sorgen. Huvudet och kroppen gick på högvarv veckan innan, jag kunde inte koppla av alls och när möhippan kom klarade jag knappt av att äta och blev full på ingenting. Höll ihop några timmar, men bröt sedan ihop fullständigt och fick gå hem. Såhär i efterhand borde jag kanske inte ha gått alls, borde definitivt inte tagit på mig något ansvarsområde och borde INTE ha druckit. 

Stor kram till dig!

Norpa, jag tror att du kommer känna vad som är rätt för dig. Få inte dåligt samvete gentemot hur ditt beslut att gå eller stanna hemma påverkar andra. Du måste ta hand om dig själv och känner du att du mår bättre av att vara hemma så stanna hemma.

För mig var det väldigt viktigt att jag fick bestämma någorlunda själv i vilken takt jag skulle utsätta mig för jobbiga situationer. Jag hade jättesvårt i början att bara fokusera på samtal med andra människor utan att de jag mötte var gravida. Jag gjorde kopplingar till det som hade hänt av i princip vad som helst som någon sa och tankarna flöt iväg. Jag var där men jag var inte närvarande.

Jag hade ingen som jag brukar umgås med som var gravid samtidigt. Däremot träffade jag på en väns gravida släkting på ett kalas cirka en månad efter vi avbröt. Jag visste inte att hon var gravid och det första jag såg när jag hejade på henne var hennes gravida mage. Jag fick gå undan flera gånger för att jag bröt ihop men valde ändå att inte åka hem för vännens skull. Hon var ungefär lika långt gången som jag då skulle ha varit och det blev för jobbigt. Hade jag vetat att hon var gravid innan är jag inte säker på att jag hade klarat av att gå på kalaset. Jag kunde inte glädjas åt hennes graviditet då den bara påminde om min stora sorg och känsla av tomhet.

Makens bror frågade maken någon gång i mars-april om de kunde komma förbi men jag var inte redo att träffa deras barn och maken sa då att jag inte orkade. Det var inte förrän i början på maj, tre månader efter avbrytandet, som jag kände mig redo att träffa deras barn.

Det var länge en pina att åka till affären. När jag såg någon gravid gick jag iväg åt ett annat håll, för att jag inte var beredd på det "mötet". Det kändes ändå lättare efterhand att se någon som var gravid på affären då det var någon som jag inte behövde prata med. I början när jag promenerade ute klarade jag inte av att se en barnvagn utan att börja gråta men det blev lättare efterhand. Jag valde medvetet att jag inte skulle gå en annan väg bara för att jag såg en barnvagn längre fram, vilket nog var ett sätt för mig att få lite kontroll i den situationen.

I början var det viktigaste för mig att äta regelbundet, sova och komma ut på promenader. En dag i taget och när det var jobbigt en timme i taget.

Efter våra första missfall var det jättesvårt för mig att se andra gravida och ännu värre att träffa vänner och bekanta som var det. Efter tredje missfallet skulle tre av våra fyra syskon (maken har två och jag två) ha barn under månaderna omkring när vi skulle ha fått. Det var jättetungt men de flesta förstod det och tog inte illa vid sig.

När vi var tvungna att avbryta var det ur just den aspekten lättare. Det var vår sjätte graviditet och vi hade blivit ganska avtrubbade och härdade. Ur den aspekten som sagt. På alla andra sätt så otroligt hemskt. Men jag är lärare och nog var det tungt att varje dag möte en förälder som var beräknad samtidigt som vi, se hur hennes mage fortsatte växa. Och en annan förälder som fick sin bebis medan vi var sjukskrivna och när jag kom tillbaka tillarbetet varje dag lämnade och hämtade med bebisen.

Jag tycker att du ska vara rädd om dig och känna efter vad du orkar. Det kommer komma så många andra tillfällen när du kan visa ditt stöd till svägerskan, du behöver inte göra det nu.

Å så glad jag blev av att ta del av alla era erfarenheter! Jag är inte så tokig som jag först trodde. Jag är ju faktiskt rätt normal trots omständigheterna ;) Känner igen mig i mycket av det ni skriver. På ett sätt så känns det som om det bara blir värre och värre. Hur står man ut när datumet för beräknad födsel närmar sig? Jag hoppas verkligen jag hinner bli gravid innan dess så jag har något att glädjas över.

Jag har bestämt mig för att inte gå på baby showern. Får ångest varje gång jag tänker på den så då drar jag slutsatsen att det knappast blir bättre om jag pinar mig iväg. Jag tänkte försöka hitta på något annat den dagen så jag får tänka på något annat. Risken finns att jag bara kommer sitta och tycka synd om mig själv annars och kanske tänka på den baby showern som jag aldrig fick (även fast jag inte ville ha någon, haha).

Tack igen! Kram tillbaka till er! :)

En annan fråga till er alla. Hur har andra i er omgivning reagerat? Min och sambons familj har såklart varit stöttande och hört av sig och funnits där. Men jag förundras över många som inte har hört av sig alls efter att dom fått veta. Vi skickade sms till våra kompisar eftersom vi inte orkade ringa alla, och det är många som jag tycker borde ha hört av sig/hört av sig mer men som inte hört av sig. Är folk så rädda att dom inte ens vågar skicka iväg ett sms eller mail där det står att dom tänker på en? Är det för mycket begärt? Jaja, jag är bara så besviken på vissa men vet inte riktigt hur mycket energi man ska lägga på dom.

Kan inte tänka mig hur tungt det måste ha varit att ha så många gravida runt sig och tre missfall bakom sig. Men förstår om ni var lite avtrubbade efter tidigare missfall, kanske det hade varit jobbigare om det var första missfallet. Fast ändå inte. Stor kram till dig!