Jag har läst den här tråden sen den startades och blev medlem igår för att kunna skriva i den själv. Hann dock inte posta inlägget innan det började åska rejält och jag stängde av datorn. Den här tråden har varit ett stöd för mig även om jag inte vill att någon annan ska behöva gå igenom det som vi alla här har gått igenom. Jag har känt igen mig i många tankar som ni i tråden har uttryckt och det har känts som en lättnad att inte vara ensam. Kanske kan någon få lite tröst om jag också skriver ner det som vi har varit med.
Vi avbröt i början på februari.
Vid rutinultraljudet i januari (vecka 16+6, blev flyttad från 17+3) fick vi höra det som ingen vill höra ?det är något vid lillhjärnan som inte ser ut som det borde?. Barnmorskan hämtade en läkare som såg samma sak och hoppet om att det skulle kunna sluta bra började försvinna. Jag började gråta för jag blev så orolig. De visste inte vad som var fel och frågade om vi ville göra fostervattenprov. Det ville vi och det bokades in till dagen efter.
Väntan på svaret (som kom en vecka efteråt) om det var någon av de tre vanligaste avvikelserna kändes oerhört lång. Jag höll mig några dagar från att googla men när min man sa att han hade googlat kunde jag inte längre hålla mig. Jag ville veta allt och hittade bland annat hit. Maken hade hittat socialstyrelsens information om Dandy Walkers syndrom som hade en jämförande bilder av hur en hjärna bör se ut och hur det ser ut vid syndromet. Han tyckte att en bild från vårt ultraljud liknande den som visade syndromet.
Vi fick förfrågan vid fostervattenprovet om att ta blodprov på oss för att undersöka om det rörde sig om något genetiskt. Det skulle vara inför framtida graviditet och vi ville det också. Läkaren sa att svaret kunde dröja. Resten av svaren från fostervattenprovet kunde dröja fyra veckor till och vi skulle inte hinna vänta på det svaret innan vi bestämde oss för att avbryta eller fortsätta graviditeten. Vi fick också frågan om vi ville träffa en speciallist innan vi hade fått svaret från fostervattenprovet men läkaren märkte nog att vi var lite borta så det fick vänta.
Tankarna snurrade runt och jag var mer hoppfull i början om att det kanske skulle kunna gå bra. Ju mer jag läste om syndromet som vi själva misstänkte att det kunde vara och när jag tänkte på att två personer hade sett samma sak på ultraljudet desto mer av hoppet försvann.
En vecka efter första ultraljudet ringde läkaren och informerade om att det inte var någon av de tre vanligaste kromosomavvikelserna. Jag var då ensam hemma och mitt hopp slocknade helt. Jag bad läkaren om att få prata med en kurator för jag kände att jag behövde någon utomstående att prata med. Läkaren förmedlade kontakt och kuratorn ringde upp mig senare. Fick en tid till dagen eller två dagar efter, fortsatte att träffa kuratorn en gång i veckan länge efteråt. Läkaren berättade också att vi skulle få komma till specialisten på torsdag samma vecka. Så det blev ytterligare mer väntan.
Vi var nervösa när vi kom dit och det tog inte lång tid i ultraljudet innan specialistläkaren sa att det rörde sig om Dandy Walkers syndrom. För mig själv tänkte jag ?vi hade rätt?, vilket maken berättade efteråt att han också tänkte, därmed visste jag också att vi inte skulle fortsätta graviditeten. Vi hade i princip bestämt oss för att avbryta om det visade sig vara det och läkaren inte kunde säga hur det skulle kunna påverka barnet. För barnets och vår skull beslutade vi då slutgiltigt för att avbryta graviditeten, jag ville nog mest ha bekräftelse på att vi fattade rätt beslut.
När vi var hemma hade läkaren här ringt, specialisten huserade i en annan stad en bit bort, och undrade hur det hade gått. Jag meddelade att vi hade bestämt oss och vi fick åka in till sjukhuset för att kunna fylla i ansökan till socialstyrelsen då jag två dagar innan gick in i 18+0. Det var en torsdag och jag ville gärna att socialstyrelsen skulle ta beslutet dagen efter så att vi slapp gå en vecka till och vänta när vi redan hade bestämt oss.
Var nervös väntan på fredagen tills läkaren ringde och berättade att vi fick tillstånd att avbryta. Dagen efter begav vi oss till förlossningen för att få den förberedande tabletten och på måndag morgon (vecka 18+6) två veckor efter första ultraljudet fick vi komma tillbaka.
Själva avbrytandet gick som det skulle även om det tog lång tid, vår son föddes strax efter midnatt natten till tisdag. Jag sa till barnmorskan att jag inte ville se direkt utan senare. Hon ordnade det och frågade också om vi ville veta om det var en pojke eller en flicka. Det var en pojke. Tidigt på tisdag morgon kände vi oss redo för att se vår son. Jag klarade inte av att barnmorskan lämnade oss själva med honom men det kändes väldigt viktigt att se honom. Det gjorde allt mer verkligt och jag var nog inte redo att bryta ihop än då.
Fysiskt sett var allt i ordning men psykiskt var det värre. Vi fick åka hem på tisdag förmiddag och på väg till bilen började tårarna komma, jag grät nog hela dagen sen, det skulle ju inte vara bara vi som lämnade förlossningen. Jag kände ett enormt tomrum.
Vi hade gått med på obduktion och en månad efter avbrytandet fick vi komma på återbesök och fick då veta att det inte var någon kromosomavvikelse (av de som tar längre tid att fastställa), att diagnosen bekräftats vid obduktionen och att det var slumpen som spelat in.
Vi valde anonymt omhändertagande av vår son och fick veta på ett ungefär när (mars-april) han skulle spridas i minneslunden. Det känns bra att ha en plats att gå till och vi har varit där ofta med början i maj då det kändes säkert att han verkligen låg där.
Jag är nöjd med det bemötande som vi har fått och blir därför så enormt ledsen när jag läser att många inte har fått det bemötande som de borde ha fått.
Det har gått sex månader nu och sorgen har stundvis varit enorm. Det kändes i början som om det aldrig skulle kännas bättre men det har blivit lättare att hantera det som har hänt och det känns bättre.
Många kramar till er andra!
