Ångrar aborten trots att det var rätt?

Jag. Jag gjorde abort i juni, det var rätt beslut. Var inte alls beredd på de där känslorna som kom efter. Var halvt manisk i tanken på att bli gravid igen fort - snart - nununu typ. Idag är det bättre. Jobbiga känslor kommer ibland. Det känns som att jag alltid kommer att undra, vilken person som hade blivit om jag behållit osv. Det känns konstigt när man ju vet att beslutet var rätt.

Tack snälla fina du för ditt svar! Du anar inte hur skönt det kändes att läsa. Trodde att det bara var jag som "gjorde abort och vill ha barn igen mindre än en månad efter". Jag känner verkligen precis som du skriver, nununu, och det hjälper inte att en av mina närmaste ska ha sin lilla snart. Jag vet att jag har gjort rätt i "tanken" men inte i hjärtat. Och jag undrar också. Vem skulle det ha blivit? Men samtidigt vet jag att med den medicinmängd jag äter skulle väl bebisen (förlåt, fostret. som om det hjälper) ha tre fötter... Fan fan fan.

Gjorde en abort i slutet på juli i v. 7, jag ville inte men det hade inte gått. Ingen inkomst, precis börjat studera nu denna hösten, killen ville verkligen inte, såg inte hur det skulle gå ihop sig. Jag ångrade mig redan innan jag gjort aborten och sen på sjukhuset. Jag förstår dig verkligen, min första abort(jag har gjort två med 3 års mellanrum), så ville jag absolut inte ha barnet och allt gick väldigt fort. Funderade inte ens på att behålla och efteråt fick jag problem. Ville bli gravid hela tiden så fort som möjligt, var verkligen det enda jag tänkte på. 

Nu hände det väldigt mycket annat i mitt liv som försvårade för mig att ta tag i de känslorna men vore jag som du skulle jag försöka(om du inte redan har det) att hitta en kurator/psykolog. Vill också tipsa om en sida jag nyligen hittat som, iaf för mig, ger en del:  http://www.passboards.org/

försvann ni andra i tråden? verkade annars som ett bra forum att utbyta erfarenheter

Hej igen! Nej jag har varit bortrest utan internet! :) jag tror att en del som lugnat ner mina känslor á la "måste ha bebis nu" är att vi planerar att börja försöka nästa sommar. Jag har ju världens bästa kille i ett stabilt förhållande och då kommer vi ha varit tillsammans i fem år. Anledningen till att det blev abort nu i somras var att vi båda är i slutet av våra studier och sedan tillkommer några andra starka skäl. Så det VAR rätt beslut för allas skull. Jag var säker och trygg i beslutet och direkt när jag vaknat (skrapning) så kändes det så rätt. Det var några dagar efter som skuldkänslorna kom. Jag hade liksom inte känt mig gravid innan, jag tänkte helt bort det under de 9 dagarna jag fick vänta efter att tiden bokats. Jag såg på mig själv mer som att jag hade en åkomma som behövde fixas och så. Tror det omedvetet var för att skydda mig själv, hade jag börjat tänka på att det jag hade i magen kan bli ett barn ganska snart så hade beslutet inte varit lika lätt. Nu kom den insikten i efterhand när allt var över... Det gick så fort innan så jag hann inte riktigt med och blev liksom överfallen av alla känslor. Väldigt överrumplad också eftersom jag ju ville göra aborten. Min kille har varit bortom stöttande och världens bästa hela tiden så där har jag tur. Han fick heller inte panik när jag berättade att jag vill börja försöka om ett år utan är helt med på den planen. Han hade nog kunnat vänta lite längre men han inser nog att jag inte kan det. Jag har en avlägsen bekant som har samma beräknade bf som jag borde ha haft så det jag fortfarande gör nu är att liksom följa hennes utveckling och läsa lite om fosterutveckling ibland. Det friska är att jag inte längre gör det morgon och kväll utan någon gång i veckan.. Jag är gladare igen, känner inte riktigt samma skuld (även om jag verkligen känner att jag är en hemsk hemsk människa ibland) och jag kan slappna av igen. Det känns som att det finns ett ljus i tunneln! Min kille har insett att en "frivillig" abort OCKSÅ sätter djupa spår och att det är ngt jag verkligen kommer fundera över resten av livet, det trodde varken han eller jag innan. Mkt av mitt förbättrade mående har jg att tacka honom för. Han har varit min klippa och hela tiden tröstat fast jag tagit ut känslorna i felriktad ilska mot honom osv. Jag är så himla tacksam för det. Blir fortfarande väldigt ledsen av att träffa gravida irl som är beräknade till februari. Och jag undviker att umgås med människor som har barn under året. Det är jobbigt.

För mig är det fortvarande akut "vill ha bebis nu!!!!!"... Jag ångrar min abort men ändå inte. Jag blev gravid under ett ofrivilligt samlag från min sida. Jag vågade inte säga nej dvs. Känns som en ursäkt men det är inte så jag menar. Jag skulle naturligtvis sagt nej. Men så var det i alla fall. Barnet skulle inte kommit till en harmonisk värld. Jag skulle antagligen blivit ensamstående mamma utan utbildning (ett år på universitet). Eller så skulle han startat en vårdnadstvist och eftersom rättegången blev nerlagd skulle han säkert ha kunnat bevisa mig som olämplig mamma eftersom han redan har en dotter. Det skulle bli kaos.

Men. Jag ville ha barnet. Trots att aborten var rätt. 

Myheartyourhands: Förstår vad du menar, jag ville också behålla trotts att omständigheterna gjorde aborten rätt. Jag och min kille ska till en kurator och prata senare idag men vårat förhållande är väldigt trasigt efter det här. Jag kommer antagligen få en egen kurator/psykolog att prata med men känner mig orolig för att den personen inte kommer förstå mig. Har så mycket ilska från aborten som kommer ut på olika sätt mot personer och det känns så hemskt mot dem :(

Jag gjorde en abort för tre år sedan i november. Jag och min kille hade bara känt varandra i 4 månader, jag var arbetslös och 19 år. Alltså bestämde vi att det inte va rätt just då.
Känner igen allt ni skriver, vill ha barn suget, dom motstridiga tankarna om det va rätt eller inte och den fruktansvärda smärtan man har i hjärtat. Jag har gått på antidepressiva för att hantera detta men vill tillägga att jag mådde inte så bra innan heller.
Jag rekommenderar verkligen att gå å prata med någon om detta! Det finns psykologer speciellt inriktade på sorg men jag tyckte den jag fick på vårdcentralen va jätte bra. Var inte rädd att be om att få träffa en annan psykolog om det inte känns rätt med den första, vissa människor går helt enkelt inte ihop.
Nu efter tre år kan jag känna att den värsta sorgen lagt sig. Men man kommer alltid att bära det med sig.

Jag ringde till min vårdcentral och sa att jag mådde jätte dåligt psykiskt efter aborten. Fick träffa läkare och tillsammans med en psykolog diagnosticerade han mig med depression och svår ångest. Jag fick medicin och regelbundna samtal med psykologen. Det hjälpte mycket. I vintras blev jag snabbt sämre när min killes farmor avled och fick då en remiss till vuxenpsyk. Där träffade jag en psykiatriker som omedelbart dubblade min medicin och skickade mig till vuxenpsyk i en större kommun då dom skulle lägga ner här.
Så där är jag nu. Har fått ett otroligt stöd från alla parter. Ingen har misstrott mig eller puttat bort mig.
Det jag gjorde själv som hjälpt mig mycket va att acceptera att det var okej att vara ledsen och sörja. När jag blev diagnosticerad så valde jag även att prata öppet om det så att alla visste att jag mådde dåligt. Har också haft ett enormt stöd från min pojkvän och min mamma. Dom har tröstat mig när jag varit ledsen och pratat med mig när jag behövt det.

Mitt största "tipps" är att prata om det. Med vem som helst som vill lyssna. Känner du att du inte har någon att prata med så får du gärna prata med mig. Jag vet hur det känns och har tagit mig en bra bit igenom det så jag stöttar dig gärna.

Jag gjorde en abort när jag var 21. Ville inte göra den från börkan men killen övertalade mig.. De enda jag tänkte på efteråt var att jag vill bli gravid!!!

Idag har jag två barn o abkrten känns avlägsen o nåt som hör till ett annat liv. Inget jag nu längre vill ha ogjort

Tack alla för att ni har svarat och delat med er!

Känns skönt att veta att man inte är ensam, och att det är ett liv efter detta. Min barnlängtan har börjat lugna ner sig något nu när skolan har börjat och jag fått lite annat att tänka på. Funderar på bebis 2016 dock, känns lagom när man har en kandidatexamen och hunnit jobba lite. Inte så lång tid kvar!

Du som postade senast (hur tusan gör man citat?!), hur kändes det att bli gravid igen?       

Jag hoppar in i tråden då jag känner igen mig. Gjorde abort för snart 2 år sedan då pappan var ett svin rent ut sagt. Han hotade mig med att om jag inte gjorde abort skulle jag få bli ensamstående. Jag har alltid vart emot abort men efter många funderingar insåg jag att det är varken rättvist mot mig eller barnet att ge oss ett sånt liv. Framför allt kände jag mig fruktansvärt egoistisk dom skulle sätta ett barn till världen som skulle växa upp utan en pappa. Det har jag gjort och det har skadat mig väldigt mycket. Pappan var iaf med mig under hela aborten som jag gjorde hemma, på kvällen bad jag honom dra åt helvete och aldrig komma tillbaka. I början tänkte jag på det hela tiden, jag såg folk som var gravida överallt, två av mina vänner blev gravida strax efter och jag kunde inte vara glad åt dom. Samtidigt visste jag innerst inne att jag gjort rätt, han förtjänade inte att vara pappa till mitt barn. Jag tänker dock fortfarande mycket på de samtidigt som jag tänker att allt händer utav en anledning. Idag lever jag med en fantastisk sambo som jag aldrig träffat om jag inte gjort abort, och vi har startat bebisverkstaden nu. Jag tror inte jag kommer kunna släppa aborten innan jag faktiskt får se magen växa igen. Och jag är extremt orolig för att aborten ska ha gjort de svårt för oss att skaffa barn, jag hoppas verkligen inte det.

Åh, gjorde som du, abort i aug för ett år sen, då min relation med killen var ny och jag bodde själv i ett hus och hade inte alls ekonomin och inte heller körkort. Nu över ett år senare bor vi ihop, har köpt en lägenhet och vill nu ha barn, har fått ett missfall sen jag tog ut spiralen (som jag hade ett år och satte in vid aborten) och tror inte det går vägen denna gång heller och jag känner mig skyldig på nåt sätt. Blev gravid trots p piller innan aborten. Efter aborten blev jag precis som du... Ser alla magar, alla bebisar, ville helt plötsligt ha barn fast tanken inte fanns innan. Värst är det runt ägglossning :( nu när vi väl planerar så blir det inget... Jätte frustrerande

Hej! Har precis ringt ett samtal och skall in till kuratorn idag. Vi får se vart det leder. Gjorde en abort mellan våra 2barn, för att det helt enkelt inte kändes som vi skulle fixa det. Många år senare så blev vi gravida. Missfall i v.8-9. Sedan föll det mesta. Jag har inte de rätta känslorna. Har nog inte haft på länge. Men vet att han älskar mig och våra barn. Men jag lider i tysthet och vet inte hur jag skall kunna såra honom med mina känslor. Så sitter jag här. Gravid i v.8 igen -och jag kan inte förmå mig tänka att jag skall vara ensamstående och gravid? Vet inte om jag vill göra abort. Men jag vet att jag antagligen inte kommer klara att gå isär med en bebis på g. Min värld rasar samman. Känner mig vidrig och vet inte vart/vem jag skall vända mig till. Känner att omgivningen kommer vända sig emot mig... Orkar inte det nu i detta läget... Vet inte heller hur jag skall orka berätta för honom, eller hur vi skall klara att gå isär isf. Hitta boende till honom i närhet av skolanoch hans jobb. Dela saker... Fy fn för allt vad det innebär...