Anonym (lollan) skrev 2013-12-17 11:24:26 följande:
Jag har verkligen tröttnat på mitt bonusbarn. En tjej på 12 år. Hatar när hon är hos oss och stör mig på varenda liten grej hon gör. Detta gör att jag klagar på henne och gnäller allt som oftast om både det ena och det andra. Mest saker som att plocka undan efter sig osv. Försöker hålla mig men det är svårt. Jag och min sambo har ett barn gemensamt och väntar vårt andra. Och sanningen är att jag skulle önska att det bara var vi, min sambo och våra gemensamma barn. Orkar inte med bonusbarnet!!!
Min sambo märker så klart att jag är irriterad och blir då sur på mig och tycker att jag hackar och gnäller för mycket. Men jag kan inte sluta!
Absolut, jag har valt att flytta ihop med honom och har då indirekt valt/accepterat att hans dotter ingår i det varannan vecka. Tycker att allt funkade bra i början (hon var 8 år då), dottern och jag kom verkligen fint överens och jag kände då att tyckte om henne. Denna irritation har kommit smygande efter att vårt gemensamma barn föddes. Kanske hör det ihop med det på något sätt?
Men hur som helst. Någon som befinner sig i samma sits och förstår hur jag känner? Någon som har något tips på hur jag ska få detta att fungera bättre? SJÄLVKLART vet jag att jag måste acceptera henne så länge jag vill vara med hennes pappa.
Anonym (lollan) skrev 2013-12-17 11:24:26 följande:
Jag har verkligen tröttnat på mitt bonusbarn. En tjej på 12 år. Hatar när hon är hos oss och stör mig på varenda liten grej hon gör. Detta gör att jag klagar på henne och gnäller allt som oftast om både det ena och det andra. Mest saker som att plocka undan efter sig osv. Försöker hålla mig men det är svårt. Jag och min sambo har ett barn gemensamt och väntar vårt andra. Och sanningen är att jag skulle önska att det bara var vi, min sambo och våra gemensamma barn. Orkar inte med bonusbarnet!!!
Min sambo märker så klart att jag är irriterad och blir då sur på mig och tycker att jag hackar och gnäller för mycket. Men jag kan inte sluta!
Absolut, jag har valt att flytta ihop med honom och har då indirekt valt/accepterat att hans dotter ingår i det varannan vecka. Tycker att allt funkade bra i början (hon var 8 år då), dottern och jag kom verkligen fint överens och jag kände då att tyckte om henne. Denna irritation har kommit smygande efter att vårt gemensamma barn föddes. Kanske hör det ihop med det på något sätt?
Men hur som helst. Någon som befinner sig i samma sits och förstår hur jag känner? Någon som har något tips på hur jag ska få detta att fungera bättre? SJÄLVKLART vet jag att jag måste acceptera henne så länge jag vill vara med hennes pappa.
Det låter som om du inte är mogen att fostra och ta hand om ett bonusbarn.
Önskar dig verkligen lycka till för det kommer inte bli lättare och du/hon kommer definitivt inte störa er mindre på varandra.
Det kan jag lova, tjejer som går in i tonår och pubertet ... Ha ha!
Face reality eller inse att du inte förstår vad du gett dig in på, och dra.
