Anonym (Fel) skrev 2014-05-05 15:38:40 följande:
Med risk att få påhopp, men samtidigt får man tycka olika så hade JAG tänkt på barnets bästa och inte på mitt behov. Detta barnet kommer att behöva ditt stöd mer eller mindre livet ut. Har du "tur" så blir hon självständig annars kommer du att behöva finnas där. Tycker man måste tänka på barnets bästa! Och det här barnet kommer att lida mer än många andra (antagligen). Specialbehov kommer att behövas (symptomen för Turners syndrom är många, bland annat försämrad öga-hand-koordination, hudveck vid halsen och hjärtproblem, som förträngning av kroppspulsådern, men också försämrad motorik, syn och hörsel.) JAG hade inte velat utsätta ett barn för ett grymt liv i den här verkligheten! Hade jag fött ett barn ovetandes så hade jag "gillat läget" och tagit itu med detta, men inte annars. Det är sorgligt, visst är det! Men någonstans så tror jag att alla föräldrars dröm är att ens barn får ett sådant smärtfritt liv som möjligt. Att det finns de som har syndromet och klarar sig, det finns det alltid. Det finns de som överlever cancer också. Men vad är oddsen i slutändan? Det är inget lätt beslut! Förstår det! Men i det här fallet så är inte du viktig! Utan barnet. Vad är barnets bästa? Den klarar sig inte bara på mat och kärlek! Tyvärr...
Här kommer första påhoppet?? Jag är ytterst "normal", har examen från en krävande akademisk utbildning och har aldrig behövt extra stöd i skolan. Har inget av de problemen du beskriver och blev självständig från mina föräldrar väldigt tidigt och har inte behövt deras stöd mer än jämnåriga och kompisar, det samma gäller för de andra turner tjejer jag träffat. Har ofta märkt att det skrivs om Turners är en överdrift och inte stämmer överens med turner tjejers verklighet.