BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?

Tja min mamma är ganska tjock, och det första hon sa när jag kom dit för att fika för min trettioårsdag tre veckor efter förlossning var "haha lämnade dom kvar en bebis i magen eller?" (Jag är ju inte modellsmal, men även då var jag smalare än henne)

Jo, jag tror hon ångrade sig trots allt för sen dess har hon flera gånger anmärkt på att jag gått ner eller ser smalare ut. Men jag tycker liksom inte att det känns bättre, jag förstår inte varför hon behöver kommentera min kropp överhuvudtaget. (Utom möjligtvis om det drar iväg på ett sjukligt sätt åt ena eller andra hållet, hon är ju min mamma trots allt) 

Misstänker att hon har ett lite knepigt förhållande till mitt utseende. Å ena sidan vill hon säkert att jag ska vara fin och hälsosam för jag vet ju att hon vill mig väl, å andra sidan har jag ibland fått intrycket av att hon har lite jobbigt med att jag har rätt fin figur och inte går upp så lätt (fram till nu då) eftersom hon själv kämpat med vikten hela livet. 

Sambon fyller år 1 juni så jag funderar lite på om man skulle ha barnvakt då. Men jag tror inte det.

Mina föräldrar litar jag på men min morsa är så himla hispig så hon litar inte på sig själv. Hon är såååå orolig att bebisen ska skrika och hon inte ska kunna trösta. Känns inte så kul att lämna när man vet att mamma liksom inte mår bra även om barnen har det bra. Nu är det ju två dessutom.

Svärmor är istället lite för kaxig kan jag känna, för jag misstänker att hon inte skulle ringa även om det verkligen inte alls gick bra, utan att hon skulle kämpa på och inte vilja erkänna ens för oss om det inte hade gått bra. 

Men jag antar att nån gång måste vi lämna och det dröjer ju länge innan Linnea är så stor att bebis-skrik utan att kunna resonera med henne är historia. 

Får man ha p-ring när man ammar? Förra gången sa dem till mig att man inte får det, och den här gången är vi pratade om det sa jag "p-ring är ju det som fungerat bäst men det går ju inte om jag ammar så ..." och hon sa inte emot och la inte fram det som förslag? Hade ju varit mycket bättre än staven  

Min sambo dricker iofs knappt och åker alltid hem med oss, men resten kan jag känna igen och fortfarande med sonen som är fyra år.

För mig är det liksom självklart att man t.ex tar fram mat till honom som kan svalna, skär upp den och ser till att han har det han vill ha på tallriken INNAN man själv tar för sig och börjar äta. Så inte sambon, han går och lassar upp mat, sätter sig och börjar glufsa och kan äta upp minst halva tallriken innan han upptäcker att sonen inte fått nått om ingen säger åt honom. På samma sätt kan han typ gå och ta en extra portion + kaffe om man är borta utan att märka att jag knappt kunnat äta för att jag har Linnea i famnen som är gnällig. Han tar henne ju om man säger till honom, men tänker aldrig på det självmant. 

Lär väl inte bli bättre heller. För den tiden sonen behövde matas vid bordet gjorde han aldrig det heller om jag var med. Visst, en sked om man bad honom, sen "gick han upp" i sin egen mat igen och kom möjligtvis på det efter att han själv ätit upp. Suck. 

Linnea är betydligt mycket mindre motoriskt tidig än sonen var. Hon är 10 veckor nu och han kunde både vända sig och slå eller sparka på leksaker i babygymmet vid den här tiden. Hon verkar inte särskilt intresserad av sånt än, fast hon är stark i nacken. 

Å andra sidan tyckte jag inte han var så intresserad av social kontakt utan var nästan orolig för att han bara ville ligga och öva på dom grejerna, mig ville han bara ha tutte från då. Linnea däremot är verkligen en social liten flicka, så fort man tittar på henne och pratar med henne så ler hon jättemycket och gör små glada ljud samtidigt som hon ivrigt viftar med armar och ben. Så dom har nog lite olika personligheter.

(Sonen är en social liten kille idag så det är inte så att det VAR något fel). 

Vi har en trea så det finns ju inget eget rum till Linnea. Tanken är väl att när hon sover hela nätter får hon flytta in till brorsan, så finns det väl vissa planer på att flytta till hus någon gång.

Innan andra barnet har jag alltid tyckt att det är ganska bra att barnen får dela rum eller ha små rum. Gillar inte riktigt den här grejen med att alla familjemedlemmar sitter och ugglar på varsitt rum utan att man ska umgås tillsammans utom när man sover. Meeeen som med så mycket annat känns det plötsligt mindre smidigt i praktiken när jag funderar på hur vi ska få nattningar och ev nattuppvak att fungera med två barn i samma rum. 

Valles rum inredde jag iaf fint innan han kom. Är lite konstnärligt lagd så jag har målat John Bauer troll, skogsrån och lite vikingaormar på frihand på väggarna. Sen är det sagotema med gardiner och textilier med riddare, damer och slott på och en stor gammal allmogekista som varit brudkista åt någon släkting på 1800 talet till alla leksaker. 

Linnea bajsar grönt ibland, oftast lite senare på dagen. Det gjorde sonen också. Det brukar hänga samman med magknip, men skulle inte säga att hon är dålig annars. Med första barnet blev jag orolig och gick till BVC där dom verkade väldigt lugna för att inte säga ointresserade över att bajset var grönt, så det är nog ingen stor grej. 

Haha min kille är inte heller så bra på presenter. Oftast måste man påminna honom att man ens kommer vilja ha något, även till jul och födelsedagar för annars glömmer han det helt, ev panikköps något på Ica Maxi.

Eftersom jag faktiskt blir ledsen och besviken över att inte få något har jag tagit saken i egna händer genom att vara väldigt tydlig med att önska mig något som jag tror han ska kunna hitta.

Även där har jag dock fått inse att man måste vara VÄLDIGT tydlig och inte lämna något upp till hans eget omdöme. Några år försökte jag att önska mig nattlinne med tanken att han då kanske skulle köpa något sexigt han vill se mig i, och att det skulle kännas lite kul för honom att handla till mig. Första gången kom han då hem med en pyjamas i mjukisbyxtyg. Den gick inte så bra att ha på sig, eftersom toppen var i en oversize modell som han köpt i storlek XL (Jag hade M) som ramlade ner över axlarna och av helt enkelt. Hans motivering var att det är skönt att sova i något stort. Till var ett par prickiga byxor som han tydligen lyckats lalla in på barnavdelning och köpt i storlek 146, dom gick ju inte upp över röven kan jag säga. 

Nästa år var jag mer tydlig med att jag önskade mig ett sexigt nattlinne, då kom han hem med en lila syntetsak som inte var särskilt avslöjande, knälång och täckande upptill, även den två storlekar för stor  

Kommer garanterat inte få något på mors dag, kanske ett grattis när han kommer på det. Fast man får faktiskt ta med i bedömningen att han aldrig själv vill ha presenter. Jag brukar dock ändå köpa kläder, i rätt storlek, till honom. 

Jag äter inte särskilt mycket godis eller dricker läsk, så det känns skönt.

Men min stora last är fikabröd, som jag bara inte kan hålla mig borta från helt. Dessutom gillar jag att baka men det brukar jag bara tillåta mig när vi ska ha gäster, för annars slutar det med att jag trycker i mig allt. Nu har jag börjat ha skumbollar till vardags, förvisso värdelösa kalorier men inte så många, mindre än 100 per boll. Fast då smyger sig ju istället ursäkterna på om att jag lika gärna kan ta en till eftersom dom är så kalorisnåla... 

Man kan ju inte påstå att miljön hemma är så positiv för viktminskning. Sambon dricker minst en energidryck per dag samt äter godis och/eller chips typ varje kväll. Ändå är han smal och snygg den jäveln. Särskilt illa är det när han parkerar en full godispåse vid mitt skrivbord, som sagt är jag inte jättemycket för godis egentligen men när man är trött och inte vill gå och lägga sig än blir man sötsugen... Sen lagar han bara onyttig mat också men det är för att han inte fattar hur man lagar nyttigt.