Kpax skrev 2015-04-08 15:34:56 följande:
BVC-besök idag, men vi hann inte väga och mäta eftersom vi pratade om magknipet.
Sköterskan verkade lite oroad över situatione, hur vi ska orka, och hur det går med anknytningen. Jag kände mig inte alls anklagad, och jag är glad att hon bryr sig. Men det är jobbigt att prata om, och jag satt med gråten i halsen mest hela tiden...
Jag var så glad över att det känts bättre sen jag slutade med mjölkprotein, men igår gallskrek Josefin från 21 till 2.30, och jag kände mig så ledsen och besviken. Jag orkade inte sista tiden, så sambon fick ta över trots att han skulle upp och jobba :(
Enligt BVC-sköterskan kunde det vara ett tillfälligt bakslag, men jag vet inte om hon bara försökte vara uppmuntrande. Vi kommer hur som helst fortsätta 1-2 veckor till innan vi utvärderar ordentligt.
Vi Fick en ny tid (en extra lång) för vägning och samtal på fredag.
Septemberbarn08: Jag blir så ledsen när jag läser att du känner dig värdelös. När det gäller någon annan är det så glasklart att det inte alls är så, du är den allra bästa mamman för ditt barn, och hon vill inte ha en annan mamma.
Men jag känner likadant själv, och då är det inte lika tydligt att det är fel. Fan att man är så självkritisk.
Vad skönt att din BVC sköterska är bra. Jag får alltid lite intrycket av att min tycker jag överdriver, med frågor som "men hur vet du att det är magen som gör ont?" och liknande.
Sen tycker iaf jag att det är störande att det är just hur vår situation är, hur vi ska orka osv som är allt hon vill prata om. Jag tycker liksom inte hur jag mår eller hur jobbigt vi föräldrar har det är det som ska lösas, utan det som ska lösas är att vårt lilla barn har ont och inte mår så bra. Det stör mig att agendan är att göra läget uthärdligt för oss vuxna istället för att faktiskt lösa problemet att våra barn har ont.
Sen tyckte jag nog att det jobbigaste för mig som mamma åtminstone var just det där att analysera varje tugga man tar och sen fundera på om barnet blir bättre eller sämre, alla gånger man hade ett par bra dagar och trodde att det höll på att bli bättre för att sen falla i förtvivlan när det blev sämre igen, och all oro över att det var något fel man gjorde vid amningen som orsakade det.
Så fast det antagligen är helt omöjligt att leva upp till så är iaf det rådet jag kan ge att inte få allt för höga förhoppningar vid varje ny "mirakelkur" du får höra talas om och varje dag det fungerar lite bättre, och att försöka att undvika att skuldbelägga dig själv och leta efter felen hos dig. Och det går över. Kanske inte så snart som man skulle önska men med väldigt, väldigt stor sannolikhet innan bebisåret är över åtminstone.
