Blomman808 skrev 2014-11-24 14:09:11 följande:
1983:an
Ja, man blir otroligt svag mentalt. De enklaste saker kan kännas nästan ogenomförbara.
Efter så mycket uppförsbacke så hoppas jag att detta är vår grej. Att ivf ska ge oss det vi liksom alla andra i vår situation längtar efter, Ett Barn.
Läkaren var väldigt positiv och sa att det var ett sagolikt resultat.
Men jag vet inte, rita fan på väggen är nog min grej. Vet inte varför jag är så otroligt pessimistisk.
Statistiken jag trodde på var att "alla" blir med barn inom ett år.. Till att tre år senare stå utan. Jag är nog för rädd för att hoppas. Min lilla mur efter alla negativa stickor har gjort mig Rädd.
Ivf har jag skjutit på under ett års tid för att jag är feg. Jag vill inte misslyckas. Jag vill inte stå utan denna lilla bebis.. Eller rättare sagt stå med vetskapen att detta är enda sättet att få barn och att det inte skulle funka för oss.
Men somsagt efter många MEN ("men" som jag själv intalat mig själv) och en massa pepp från min man så står vi nu är här och ruvar en liten embryo..
Hur ser er resa ut?
Ja det är verkligen tufft.
Vi har försökt sammanlagt 3 år nu i februari. Det har inte vart lätt psykiskt, är även inne på vårt 3e och sista betalda landstingsförsök, så man är inte på topp psykiskt nu.. Vi sökte hjälp rätt fort, men processen med ivf är rätt långdragen. Nu har vi vart igång i 1,5 år och har sammanlagt fått ihop 2 färskförsök och 2 frysförsök, varav ett resulterade i en graviditet, som tyvärr slutade i missfall. Men läkarna är väldigt hoppfulla ändå och tror att vi kommer få barn, vilket man klamrar sig fast vid så klart. Vi har egentligen inga kända fel, förutom att jag har endometrios.
Men jag vet hur det är besvikelsen efter varje gång man upptäcker att mensen kommer. Så hör man alla i ens närhet som planerar om dom ska ha två eller tre barn.. Suck. Det är inte lätt. Verkligen en prövning och även i kombination med alla hormonbehandlingar. Man blir ju knäpp.
Det verkar lite mer hoppfullt den här gången för att jag har så många mogna äggblåsor nu, men jag väntar tills jag får slutgiltligt besked om hur många som faktiskt gick att frysa innan jag blir glad. Har fått falska förhoppningar av dom tidigare tyvärr. Först sa dom 10, sen visade det sig att 4 av dom var mogna och sen blev det två som vi kunde använda. Så mina polycystiska ovarier (lider inte av pcos, utan bara många ägg) har inte fått visa vad dom går för förrän nu, men nu blev det lite i överkant istället.
Känns jobbigt att inte ha någon i sin närhet att prata om det med heller. Det är liksom ingen som förstår vad man går igenom.
Nu blev det visst en uppsats här, men ni som inte orkar läsa får scrolla vidare :)
Libra
( inga över 10mm. Så nu komplett vi med maxdos 375 menopur. Bytt vul på onsdag. 
Jag VET att det inte kan ramla ut men det känns ändå som att jag knapp vågar röra mig.... 
Jag VET att det inte kan ramla ut men det känns ändå som att jag knapp vågar röra mig.... 