Bf juli 2015
Idag går jag in i vecka 31. En kollega slängde ur sig ett klumpigt "det där kommer nog bli en stor historia!" om min mage. Suck...har känt mig väldigt nere och tillbakadragen, lättirriterad och sur på senaste. Orkar ingenting och har ingen lust. Känns som om jobbet är helt meningslöst och har egentligen viljan att ta tag i saker där hemma, men när jag väl kommer hem är jag så mentalt slut av all ältan att jag inte pallar. Räknar bara ner dagarna tills jag kan gå ifrån jobbet nu.
Kroppsligt mår jag dock bra, känner lite mer ryggvärk och får fortfarande ganska ont av att gå snabbt (sammandragningar eller kramp, vet ej men det är inte bekvämt i alla fall). Har börjat sova lite sämre nu, lillen ramlar runt därinne och det känns ju mer och mer allt eftersom han blir större.
Är det fler än jag som inte bara känner sig glada? Jag är helt uppgiven, och självklart längtar jag efter lillen, men just nu känns det mesta tungt.
Mest irriterad är jag över att jag bor i ett land där jag bara får vara hemma 8 månader. Har tio veckor semester efter det, men tänkte spara en eller två till sommar och jul. Pappan har ju tio veckor efter det också, men tycker/tror inte att sonen är redo för dagis vid ett år