Ung, gravid och orolig

Kimbra, du fick många svar. De är i princip bara två: 1) De som har barn eller vill få barn eller ångrar sig att de gjorde abort tidigare; 2) De som lurar oss eller bedrar sig själv att de gjorde rätt när de mördade sitt barn.

Tro mig, jag vet vad jag säger. Jag arbetade i gynekologi och träffade många kvinnor efter abort. De kände sig hemskt och var djupt deprimerade. Samtidigt såg jag många gravida kvinnor som var glada och tackade för sitt barn. Även träffade jag en ung tjej som tänkte om göra abort. Hon grät och visade mig ett resultat av ultraljud med bilden av sitt barn. Hon såg jättelycklig ut.

Du skrev att din älskling - pappa av barn - stöder dig. Det är viktigt. Riktig man är man som bär ansvar för sina beteendet. Akta din ny familj!

21 år är inte ungt.

Jag var 22 år, planerat gravid.

En kirurgisk abort görs endast fram till v tolv tretton ca! Efter v 12 alltså 12+0 inte 11+0 som man räknar till vardags görs endast abort genom att man får ta piller som sätter igång en slagsmål mini förlossning där kroppen stöter ut fostret naturligt. Du får stanna på förlossningen eller kr tills det är klart och de ger dig smärtstillande och får ett rum att vila i medan det sker. Och det är alltså som en förlossning. Men du behöver inte hjälpa kroppen med krystar då fostret är litet.

Jag förstår att du är i en jobbig sits just nu. Det kommer vara jobbigt att göra vilket val du än väljer. Du borde kontakta kk eller BB och be om hjälp och stöd av kurator eller liknande. Och var ärlig med dina tankar till din partner.

Jag tycker du kan sluta sprida din anti-abort propaganda. Om det är sant att du arbetat och träffat kvinnor i samband med deras aborter så tycker jag nog du ska sluta med det. Jag har träffat flera kvinnor som är absolut tillfreds med sitt beslut och inte ångrar att de gjort abort. De har inte dödat några barn. Det är ett beslut som är upp till varje person och du har inte rätt att avråda någon baserat på dina värderingar.

Hej!

Jag är 21 och tycker absolut inte att du är för ung!!!! 

Jag och min partner blev gravida - planerat och väldigt önskat - men fick ett missfall i v9. Så jag avundas dig. 

Våra vänner och våra familjer tog nyheten riktigt bra och även om dom inte skulle gilla idén så är det inte deras val. Du är vuxen och livet är ditt!

Tycker att du är riktigt mogen som tänker på hur din situation med jobb, utbildning, bostad och pojkvän ser ut. Bara det är ett gott tecken!

Jag tycker att du ska följa ditt hjärta. You can do this!

Jag har gjort abort två gånger. Första gången kirurgiskt och andra gången medicinskt, där embryot ändå inte kom ut så det blev en skrapning ändå till slut. Från sjukhuset sida vill de gärna förbereda en på att man kommer kunna blöda mycket efteråt. Jag blödde dock enbart lite och bara i någon dag efteråt, det är så himla individuellt. Jag tycker att själva ingreppen för mig var väldigt smidiga, blev sövd några minuter, sen var det över. Fick ligga kvar några timmar och vakna till och sen åka hem. Kände inget alls kroppsligt efteråt, men det är ju säkert även här olika för alla.

Jag hade väldigt mycket ångest och funderingar innan, men så här i efterhand ångrar jag mig absolut inte, även om jag då och då strax efter ingreppen funderade mycket på om jag gjort rätt. Men allt moraliserande kring detta gör mig riktigt illa till mods. Ingen annan än du kan avgöra om det är rätt eller fel. Men oavsett hur du gör, ska du inte skämmas och känna att du inte kan vara glad. Om du väljer att behålla eller inte tycker jag inte heller ska bero på din ålder, din ekonomi och så vidare, utan hur du känner innerst inne. Även om du älskar barn, betyder det inte att du måste ha ett eget nu och även om du är gravid betyder det inte att detta är din enda chans till att få egna barn. Samtidigt betyder det faktum att du är relativt ung och har en relativt ny relation inte att det inte kan bli bra. Oavsett hur du väljer så hoppas jag att du kan lägga skuld och andra människors värderingar åt sidan och göra det du tycker känns rätt. Då kommer det bli bra oavsett. Men jag vet hur galen man kan bli av att försöka se klart i en sådan här situation. Skickar kramar och styrka den virtuella vägen.

Jag vet inte om detta var riktat till mig men jag svarar ändå. Jag märkte av symtom redan innan BIM, mådde så pass dåligt att jag sökte upp en kvinnoklinik (!). Trodde det var extrem mensvärk och ville ha starkare smärtstillande då varken 8 alvedon eller 6 ipren hjälpte. På kliniken var jag så tidigt gången att det inte syntes på VUL och gravtestet var såå svagt att de var osäkra på om det var positivt eller inte. Fick alltså veta om min graviditet tidigt och blev inbokad för en medicinsk abort i vecka 6 men jag var så ledsen och grät och allt det där så jag bokade in en kirurgisk abort istället. Blödde som sagt i 2 dagar efter. Man kan väl säga att mitt hjärta sa ja och min hjärna nej, och jag håller inte med er andra, det är inte alltid man ångrar sig i dessa fall. Visst var jag ledsen, men jag vet att det var rätt val. Inte ett stabilt förhållande, bodde hemma, inga jobb osv. Tycker inte det känns rättvist att föda fram ett barn i sådana förhållande. Men å andra sidan är du väldigt långt gången, skulle det krävas en "miniförlossning" hade jag nog inte fixat det. Kram <3

Jag blev (väldigt!!) oplanerat gravid när jag var 15 år och gjorde kirurgisk abort. Blödde ganska länge efteråt, ca 6-7 veckor. Själva ingreppet tog 10 min och kände inget kroppsligt efter.
Jag tvekade inte en sekund på att göra abort då, men nu efter skulle jag inte kunna göra en till. Det tog styggt på mitt psykiska, mycket för att han som gjorde mig gravid inte hörde av sig efter jag ringt och berättat, men även allt som aborten innebar. Det värsta var att jag inte fick någon utomstående att prata med efter, jag fick inte ventilera och berätta det jag kände just då.

En abort kan man bara välja själv med sin partner, men tänk igenom beslutet ett antal gånger innan du bestämmer dig, vad du än tänker göra :)

Jag är 20, bodde precis som ts hemma tills jag var 7 månader gravid. Jag hade dock varit tillsammans med maken i nästan två år innan jag blev gravid. Jag var i samma situation som ts, min make stöttade mig ovasett val men jag följde det maken ville. Nu, 9 månader senare och höggravid så är jag glad över valet men jag funderade också på abort så ts följ ditt hjärta helt ärligt. Lycka till!