Är sååå "trött" på min 3,5-årings beteende! (Gnäll, trots, lyssnar inte, arg...)

Ok, jag fattar. Jag skulle gissa att det handlar om mognad. Vår 3,5-åring gör på liknande sätt, men det blir mer sällan numera när bi närmar oss fyraårsdagen.

Vårt barn gör en grej när vi äter som är enormt irriterande. Vi tjatade och tjatade. Till sist förklarade vi att vi tyckte att det var så otrevligt beteende att vi inte ville sitta med henne och äta när hon gjorde så. Sen tog vi tallrikarna och satte oss i soffan. Det här var inget vi spelade, vi var verkligen så less på det!

Efter några måltider på det viset satte jag mig med dottern och frågade hur hon ville att vi skulle göra när vi sa åt henne att sluta. Hon hittade på ett nonsensord och sedan dess säger vi så - och det funkar!

Vi har aldrig tagit bort maten eller hotat med att göra det. Jag kanske lägger för stor vikt vid det, men det känns viktigt att mina barn vet att de alltid får kärlek, kläder, mat och tak över huvudet - oavsett hur arga vi är på varandra. De sakerna kan aldrig förhandlas eller straffas bort. Att inte låta barnet äta slår dessutom tillbaka på en själv efter som de blir så hopplösa när de är hungriga.

I den här situationen hade jag
a) inga leksaker på bordet. Punkt, de får stå på diskbänken medans vi äter. Utbrott? Ok, skrik du, men då får du göra det i ett annat rum, vi andra vill ha lugn och ro medan vi äter.

b) skurit fel, lagt upp fel osv, då hade jag låtit barnet göra själv istället. Ta mat ur kastrullen, lägga upp det han vill, skära själv. Om det inte funkar så lägger jag upp, skär och serverar. Duger inte det får man ingen mat, skriker man får man göra det någon annanstans. Jag hade kunnat leda bort min unge 300 ggr om det så skulle behövas och regelbundet påmint om att är man hungrig och vill äta är man välkommen till bords. Tjafs och skrik får man däremot ta någon annanstans.

Närt det gäller det här med detaljstyrning tror jag att man ska ge med sig minimalt. Det är inte detaljerna som barnet bryr sig om, det är bestämmandet i sig, och det kan hålla på för evigt om man inte drar en gräns någonstans.

Jag ger aldrig efter för utbrott och skrik och gap, aldrig. Däremot erbjuder jag möjlighet till lugn konversation (typ påminner barnet om att inte skrika, prata istället så mamma hör vad du säger....) så man kanske kan komma fram till en kompromiss.

Citatfunktionen verkar inte fungera just nu, så jag får svara så här:

"helena 29" inlägg #34 och #35:
Leksaker på matbordet har vi aldrig tillåtit. Jag brukade säga att det ju är synd om de blir kladdiga. Det köpte han.
Skrikutbrott vill man ju inte ha vid matbordet, så i det läget hade jag tagit honom i famnen och satt mig med honom någon annanstans tills han lugnat sig.

"inte lätt att vara kund" inlägg #36
Jag krånglar inte. Jag bara ställer frågor eftersom jag var nyfiken på detta med att sitta på en bestämd plats ett bestämt antal minuter, eftersom jag inte förstår varför man gör så?

Ok! Måste bara fråga om en sak som händer dagligen. Han VIIIILL INTEEE tvätta händerna efter toabesök. Vilket vi säger att man ALLTID måste! Vi försöker va konsekventa. Men här kan man väl ändå inte välja sin strid och inte göra så stor grej av det? Han MÅSTE Ju tvätta händerna. Vi får helt enkelt hålla i honom och med tvång tvätta händerna under skrik! Sååå envis!

Vad göra?

Här hade jag försökt förklara varför man tvättar händerna efter toa, när han är lugn, i en helt annan situation. Sen hade jag erbjudit honom två val: antingen tvättar du själv eller så tvättar mamma. Hade han vägrat göra själv hade jag tvättat, med tvång om så behövts.

Ni är så kloka! Jag vet ju kanske egentligen allt det här... MEN felet är väl att man är inkonsekvent när man inte orkar...

När han kommer till mormor/morfar, farmor/farfar ska han ALLTID ha en glass, för han vet att han får det! Hur gör man här? Ska de få bestämma? När vi är med ej tillåta?

Ang. skrikutbrott vid matbordet. Kan det inte va idé att låta honom få val? Att antingen slutar han och skrika eller så får han gå nån annanstans? Han måste ju förstå nånstans att han förstör för de andra runt bordet? Att beter man sig så får man inte va med vid bordet? Följer jag med så visar jag ju på sätt o vis att det är ok??

Går ej att citera...

Ang glass hos mor- och farföräldrar: barn förstår att olika regler gäller på olika ställen. Fråga "di gamle" om de kan tänka sig att strida (när ni inte är där). Annars, om barnet inte är där flera gånger i veckan kanske det är ok att få glass där? Om de vill bjuda dvs.

Vi löser glassgrälen på så vis att vi inte har glass hemma förutom till kalas eller ibland på helgen.

Ni föräldrar bestämmer. Ni kan be "di gamle" att inte ha glass hemma. Förbered i så fall barnet på att det kommer att vara så i fortsättningen, så att han vet det innan han åker dit. Förklara också att det är ni, föräldrarna, som har bestämt att det ska vara så.

Hoppas du fattar. Jag är trött och virrig...

Svar på inlägg #48:

Visst kan du väl ge honom valet att sluta skrika eller gå och skrika någon annanstans om du vill. Men det är ju inte säkert att han gör något av det. Vad menar du att du visar är okej om du följer med? Du visar ju fortfarande att det inte är okej att skrika vid bordet eftersom du tar honom därifrån. Sen följer du själv med för att inte lämna honom ensam med sin frustration/ilska. Försök att tänka att det faktiskt är minst lika jobbigt, eller t.o.m. jobbigare, för barnet. Han kan fortfarande inte riktigt hantera sina känslor och behöver stöd och hjälp av mamma och pappa. Att bli ivägskickad, skuldbelagd och bortstött hjälper inte barnet.