Hej! Jag går och gruvar mig så inför kub på fredag. Jag är så rädd att det ska visa något. Det har tagit oss 7 år att nå så här långt i en graviditet (12+1) och det känns som att detta är min enda chans att få ett barn. Jag är 36 och min man är 40.
Det känns som att för mycket står och faller på denna graviditeten.
Var på ultraljudet idag och det gick åt helvete, så tyvärr lämnar jag gruppen..
Kom precis från kuben och allt gick bra. Har varit orolig eftersom jag fick avbryta i v 23 i januari i år. Ett steg avklarat i alla fall. Kommer berätta för chef och en kollega nu med tanke på att magen växer som bara den.
Har sovit såå dåligt inatt, vaknat vid fem och har inte kunnat somna om. Är så nervös inför dagens KUB.
men trodde man alltid fick veta alla resultat med en gång?
modernu: får jag fråga varför det tar emot att berätta för omgiviningen? Känner lite likadant inför att berätta men förstår mig inte riktigt på mina känslor..
Evve88: jag berättade efteråt för en av kollegorna men hans reaktion blev sådär.. "igen? Jaha, men då vet vi ju. Man får väl gratulera" (utan någon direkt entusiasm). Alltså, jag har ett barn innan, han är tre och jag fick honom när jag gjorde at, dvs inte alls när jag var hos dem. Tror han tycker det är svårt att satsa på operativ verksamhet om man har (flera) barn.
Beya: Jag vet inte helt säkert. Dels tror jag att det har med jobbet att göra (se ovan tex). Dels var jag inte själv jättesugen på ett barn till (säkert delvis relaterat till jobbet) - skäms nästan när jag skriver det, särskilt idag (ofrivilligt barnlösas dag). Jag tyckte också första barnet var en rejäl påfrestning på mitt psyke, jag mådde dåligt av den extrema sömnbristen och att aldrig få en lugn stund (han hade jättesvårt att somna på dagarna). Sen vet jag inte... tror bara det är sådan jag är, förra graviditeten vågade inte berätta för min familj förrän efter rul då jag var orolig över deras reaktion. Det kändes lite förbjudet (har väl något med min uppväxt att göra antar jag).
Oj, lång utläggning! Nu skulle jag egentligen vilja ta ett glas vin och en snus men jag antar att de här känslorna blir bättre när magen växer och man börjar känna rörelser. Jag saknar faktiskt den delen av graviditeten ????
Beya:
Hur gammal är din son? Vi hade 3-årskalas för vår son idag. Tror att mina systrar känner på sig att jag är gravid (var några kg smalare förr och magen börjar synas) men ingen har förstås frågat. Och jag orkar inte berätta. Det blir ju lite löjligt om de egentligen fattar.. Nåväl. Någon dag är det väl oundvikligt. Är däremot lite sugen på att berätta för sonen men då kommer han ju prata vitt och brett om det.
KUB idag och jag är otroligt nervös. :( Var inte alls nervös när jag väntade dottern, men har sedan dess upplevt att vänner fått dåliga nyheter vid KUB osv.
Om det går bra så tänker vi berätta för dottern, familjerna och på jobbet efter idag. Eller är det dumt? För tidigt?