999 skrev 2015-11-07 20:39:58 följande:
Tack för att du delar med dig, vilken resa ni gjort! Har det alltid varit självklart för er att ta emot donerade spermier som ett alternativ? Hur känns det nu, att vara gravid med donerade spermier, tror du att det känns annorlunda än om du hade varit gravid med din mans spermier? Hur tar din sambo det? Du får ursäkta alla frågor om du inte har lust att svara på dem...
Jag har inget emot frågorna.
Nej, det har inte varit självklart. Däremot har det varit ett alternativ som legat närmare till hands än adoption då jag gärna velat bära ett barn. För att spara tid, då det var ett års kötid, ställde vi oss i denna redan innan vi var klara med våra privata ingrepp, trots att sambon då inte bearbetat saken färdigt antagligen. Jag var nog lite påstridig i det fallet. Hoppades väl att han skulle hinna mogna i beslutet under tiden. Det har väl varit lättare för mig.
Överraskande nog, så när de ringde från Sahlgrenska bara två dagar efter sista behandlingen så var sambon väldigt positiv. Han tyckte att det var väldigt skönt och är tacksam för att vi hade möjlighet att lägga pengarna på att utesluta alla möjligheter för honom att få ett genetiskt barn och därmed var han ganska nöjd.
För min del känns det jättebra att jag är gravid, har egentligen inte reflekterat alls varifrån spermierna kommer. Det är vårt barn! Häromdagen sa sambon till och med "Tänk om barnet ärver min kromosomavvikelse?" Då sa jag lite försiktigt att "Det går ju faktiskt inte älskling..." "Nä, just det ja!" sa han och skrattade. Vilket tyder på att inte han heller tänker på att spermierna kommer från någon annan.
Jag har svårt att tro att jag känt på något annat sätt om det var min sambos spermier. Men å andra sidan är han otroligt delaktig, har varit med på varenda besök, blodprov och kontroll vid alla behandlingar och har även sagt att han vill följa med på alla BM-besök. Jag får inte boka en tid där han inte kan följa med. Detta skapar ju bra förutsättningar för anknytning tror jag. Vi kommer även att dela ganska lika på föräldraledigheten.
En sak som jag var ganska mycket emot från början, då jag är ganska privat av mig, är att sambon gärna ville berätta för familj och vänner om våra problem och sin kromosomavvikelse. Såhär i efterhand är det jag som är tacksam över det. Våra familjer och flera av våra vänner vet att vi genomgått behandlingar och att det är spermadonation. Vi har inte fått några som helst negativa reaktioner, bara stöttning och pepp. Så att denna graviditeten är genom donation är ganska naturligt redan och det är målet inför det eventuella barnet också. Öppenhet från början. Så mycket lättare i längden tror jag.
Hur mycket har ni pratat om donation/adoption/alternativ? Eller tar ni en sak i taget, hans ingrepp först?
