BF Oktober 2016

Rul igår och allt såg bra ut! Va riktigt häftigt att man kunde se så mycket detaljer! Det är en pojk!!

Första barnet! Bf 22 oktober :)

Jag har också gått upp 8 kg, första barnet och v. 20+0 idag

Är det någon mer än mig som har tvivel? Vi planerade att bli gravida, men bara några månader innan vi blev det. Och hela tiden när vi planerade och fram till v 12 gick det bra - då va det liksom att man inte visste om man skulle bli gravid eller om vi skulle få behålla det. Fokuset låg där. Men nu så blir jag så förvirrad. Vi har ett bra förhållande och jobb och hus.. Det var liksom barn som stod på tur. Och jag har väl alltid tänkt att jag vill ha barn.. Men nu när jag är här i v 21 får jag bara en ledsam känsla, vet inte varför jag ska ha barn och blir förvirrad inför alla förändringar jag tvingas och kommer tvingas till.. Jag ogillar verkligen att vara gravid. Inte för att jag mått så dåligt utan för att jag går upp i vikt och blir stor - och folks kommentarer, att alla ska vara så glada hela tiden. När jag mest inte vet vad jag ska känna..
Vet inte vad jag ska göra för att se fram emot detta... Efter rul har jag nästan mått sämre. Jag hade förväntat mig att jag skulle känna något mer då. Och när vi fick reda på kön... Men jag har mest känt mer ledsamhet, att det närmar sig men att jag fortfarande inte vet vad jag känner. Det känns som det är någon annans barn vi har på bild på kylskåpet.
Är det någon som känner igen sig?

Tack för stödet! Ja min kille tänker mest på att det kommer bli mysigt och kul att få följa utveckligen mm.. Jag känner mest att jag lever i detta här och nu och han är mer i framtiden...
Vi vet kön och varit på ul, jag kände nästan ännu mer förvirrade känslor efteråt, som att nu börjar det närma sig och jag har verkligen inte tänkt klart kring allt detta!! Jag tvivar inte på att vi kommer vara bra föräldrar eller hur vi ska klara oss utan mer på varför och vad jag vill...
Jag har inget samtalsstöd.. Inte direkt vänner att prata om detta med heller.. De som skulle vara aktuella har försökt få barn i flera år innan de blev gravida, så jag tänker att det måste kännas annorlunda för dem..

Jag får se hur det känns om några veckor.. Känslan av att bara acceptera känns också konstigt, även fast jag/vi valde detta själva. Lurad av sig själv känns det som i mina värsta stunder (dom igår).. Konstigt hur hjärnan går på högvarv...
Vi vet kön och har även köpt något men inte känns det bättre för det, kanske mer stressande... :(

Skönt att andra också känner såhär! Ja att man förväntas vara så odelat glad hela tiden..
När jag läser och förlossningsdepression då tänker jag att det där kommer vara jag. Jag känner verkligen att jag kommer ha svårt att knyta an och bara vilja att någon annan tar hand om det... Hemskt om det blir så såklart men jag län verkligen se mig själv bli sån.. Det är liksom det verkliga i detta som jag är rädd för och ogillar. I teorin så är allt bra.. Ogillar att vara gravid med allt vad det innebär, ogillar att andra människor ska bry sig och ogillar att vara hindrad i livet nu som gravid.

Jag känner lite varje dag men inte alls så mycket. Magen i sig känns mer, det drar och spänner i ligamenten... Jag hoppas såklart att känna lite mer också så maken får känna snart. Är i v.22.

Igår såg och kände min man sparkar för första gången!! Ja jättekul att inte vara ensam om att känna den där där inne längre! Min mage är mindre men hård på morgonen och mer fet/svullen på kvällarna.
Igår fick jag två hela kassar med mammakläder från en kompis ! Känns bra!

Har ni fått moderakapsintyg?! Jag fattar inte när man skulle få det..