Sonens flickvän är gravid

Vänta

[quote=76909760][quote-nick]Anonym (Barnet) skrev 2016-08-24 13:07:48 följande:[/quote-nick]Jag blev gravid när jag var 19 med min pojkvän sen 2 månader tillbaka. Vi var oansvariga och skyddade oss inte, unga och dumma som vi var.

Vi höll det för oss själva och gjorde abort.

Idag nästan 10 år senare år vi gifta och har ett barn under året.

Det är bara en som känner till vår abort och det är min mans bästa vän. För mig är det något väldigt privat som ingen annan har med att göra.

Så vad gäller sin myndiga son så tycker jag att det är hans privata angelägenhet. Däremot är flickan väldigt ung och knappast lika redo eller mogen att utan vuxnas hjälp hantera detta.

Så jag tycker nog att ni ska ta upp detta pga flickans unga ålder, samt meddela hennes föräldrar. Hon är ju fortfarande ett barn själv.[quote]

Vaddå för ung för att hantera det utan en vuxen? Jag blev tyvärr gravid som 16-åring. Gjorde abort och hanterade det utan någon hjälp alls, det var så jag ville ha det. Och jag mår inte dåligt alls över det. Finns såklart dem som behöver stöd men det är ju inte upp till dig att berätta för hennes föräldrar!

Sicken tur då att min mor inte var "normal" när hon blev gravid med mig. Eller hennes mor för den delen när hon blev gravid med min moster.

Världen är inte alltid svartvit.

Självklart är det bådas ansvar, men han är myndig och "vuxen" och har därmed det största ansvaret. Vad som har hänt vet vi ju inte. Kanske hade de skydd och då kan man ju inte anklaga nån (så länge det inte slarvats med det), kanske inte.

Varför ska någon anklagas hur det än gått till? Vad skulle det tjäna till?

Jag blev gravid när jag var 18. Upptäckte det i vecka 7, men det dröjde ända till vecka 11-12 innan jag och min pojkvän hade tagit ett definitivt beslut om att behålla barnet. Innan dess hann vi boka en tid för abort, men också ändra oss.

Vi valde att inte berätta för någon innan vi själva tagit ett beslut, eftersom vi inte ville att våra föräldrar skulle pracka på oss sina värderingar. Mina föräldrar är nämligen 100% emot abort medan hans föräldrar (mest mamma) är 100% emot tonårsgraviditeter. Så våra föräldrar fick beskedet i vecka 12-13 (mina) och vecka 16-17 (hans).

Jag tycker absolut att ni ska ge dem MINST en månad på sig att själva få fundera och diskutera saken. Jag förstår att ni gärna vill prata med dem om det, men försök hålla er i skinnet tills de själva berättar (eller inte berättar, om de väljer abort). 

Det är stor skillnad på att vara 16 och 19 år....även om tjejer ofta mognar något snabbare än pojkar, är det ingen sådan gigantisk skillnad generellt.

Det mest troliga är ju att detta är ett förhållande som, oavsett om det blir barn eller inte, knappast lär hålla lika länge som två vuxna etablerade individer gör. När man är 16 år testar man ju ofta runt fortfarande (även när man är 19 år). Unikt med folk som stadgar sig i årtionden då. Detta vet jag inte om det är för känsligt att ta upp med sonen eller det snarare är din vuxna plikt att göra det? Jag menar, risken är stor att han förr eller senare blir en pappa i periferin som får betala underhåll och så vidare.

Men ta det väldigt lugnt tycker jag, så han inte sluter sig ännu mer. Viktigt att hålla så öppet som möjligt i detta läge?

Vänta lite säger jag också. Dra nytta av det faktum att när de kanske inom kort tar upp det med er så har ni hunnit smälta det lite, bearbeta lite, och kan bemöta dem mer sansat än ni kanske gjort om det varit en total nyhet.

Nu vet vi ju inte hur flickvännens relation med sina föräldrar ser ut men om detta ska tas upp med dem måste det få vara hennes beslut, det ska inte komma från er (om hon inte själv önskar det).

Det är ju lite tidigt att skaffa barn. Jag tror att de behöver få veta hur tungt det är att skaffa barn tidigt. Självklart ska de fatta beslutet själva, men de behöver ju få rejält med information så de i alla fall anar konsekvenserna av det beslut de fattar.

Jag hade en klasskamrat i 15års åldern som blev gravid med nån 19-20 årig kille. De bestämde sig för att behålla barnet... men innan barnet ens var fött så hade de separerat.

Hon fick börja gymnasiet ett par år för sent, och hade svårt att fokusera på det som ensamstående förälder. Hon har idag ett rätt dåligt jobb, inga direkta karriärmöjligheter. Självklart är det kanske så att hon inte hade fått ett lysande jobb om hon gjort abort, men då hade hon i alla fall haft en rimlig chans!

Jag säger inte att det är rätt att alltid göra abort, men man ska ju veta att många dörrar i livet stängs om man så tidigt blir förälder. Det är ju gott om tillfällen att bli gravid senare, när det passar bättre i livet. 

Så TS, om jag vore dig skulle jag säga att jag råkade se det på skärmsläckaren, och fråga lite grann om hur de tänker göra. Visst, förtroendet blir lite knäckt, men det kanske det är värt??

Fast nej.. I Sverige är det inte orimligt att kunna få den utbildning man vill, oavsett om man har barn eller inte. Det är det förskolan finns till för.. Det låter snarare som att din vän inte var särskilt motiverad till att studera.

Det är din kompis val och inte pga hon fick van tidigt hennes liv är som det är... Att plugga vidare, få bra jobb osv är inget som ett barn hindrar utan det är ett val man gör. Det är mängder med studenter på universiteten och högskolor som har barn, tom flera. Unga studenter som har fått barn tidigt och äldre som fått barn senare. Att skylla sitt "misslyckande" på att man fick barn i tonåren är bara för att ha något att skylla det på, stackars barn som får den "skiten" på sig. Barn förgyller tillvaron och det är ens egna inställning och driv som tar en dit man vill inte om man fått barn ung el ej. Din kompis verkar helt enkelt inte speciellt driven eller ha ett högra mål än där hon är idag.

Håller absolut med om att det är upp till individen. Men synd att peka finger. 
Finns många psykologiska aspekter som är svåra att ta ansvar för eller som en man kanske känner till.

Mitt ex gick in i djup depression efter vi fick barn. Hennes vänner sa uppriktigt att hon inte var rolig att umgås med efter hon fick barn och lämnade henne i sticket när hon behövde dem. Finns andra som har föräldrar som tar avstånd fryser ut etc.. 

Alltid lätt att säga till folk att ta tag i sig själva hitta driv, men om man av en anledning eller en annan ligger på botten är det inte så lätt. Mitt ex skyller absolut inte sin sämre karriär på våra barn, hon skyller den på hur hennes "polare" frös ut henne efter hon fick barn och fick henne att må så dåligt att hon funderade över värdet av sitt eget liv. Men det kanske är samma sak eller?

 

Vill bara kika in här lite :) det är inte vanligt med unga pars förhållande som håller länge. Men jag träffade min partner när jag va 13. Idag har vi varit tilsammans i 5 år. Jag är 18 (snart 19) och han precis fyllt 21 :)

Jättekul för er!

Dock är 5 år inte så jättemycket och det är vanligt att man växer åt helt olika håll där i skarven mellan ungdomen och vuxenlivet.

Vi får se med tiden. Som det ser ut nu så kommer det hålla ett bra tag till iallafall. Vi har bott ihop i eget hus ett år nu. Och det har funkat bra :)

Ja visst finns det dem som håller ihop. Jag var 17 när jag träffade min fru. Är 34 nu...