Anonym (Tiki) skrev 2017-01-17 21:46:15 följande:
Som sagt, jag tror ändå att i de flesta bio-familjer där föräldrarna delar säng så flyttar sig den vuxen som får nattsömnen störd från föräldrasängen och barnet och den andra föräldern ligger kvar. Märk väl att det jag ifrågasatte var att Brumma verkade anse att bio- och bonusföräldrar dömdes efter olika måttstockar och min invändning handlade om att det kanske berodde på att frågan hanteras olika i hem där båda är bioföräldrar och där bara en av de vuxna är det.OK, då är det du och Brumma som skulle be er partner och era biologiska barn att lämna er stora säng för att ni behövde sovrummet bäst -tror ändå inte att det är rutinen i de allra flesta bio-familjer.
Men, hur tycker du att din situation -där du inte ens sover i föräldrasovrummet- är jämförbar med det jag eller TS skriver? Om de två vuxna delar säng (som i TS fall och som även de flesta bio-föräldrar får antas göra) och barnet kommer tassande och kryper ner i sängen under natten är ju alternativen att den vuxne som inte kan sova för att det blir för trångt (eller whatevever) byter sovplats till barnets säng/soffan/ sängen i gästrummet om sådant finns ELLER att den vuxne som störs av situationen säger att "nu får ni andra gå så att jag får sova kvar i min säng". Jag tror att skillnaden mellan de flesta bio- och bonusfamiljer är att i biofamiljen skulle den övervägande delen vuxna välja att låta barnet ligga kvar medan det inte för alla bonusföräldrar alltid känns OK att ge upp sin sängplats.
Mitt första inlägg kom sig av att du verkade anse att bio- och bonusföräldrar dömdes olika och min tes är att de ofta (utifrån olika relation till barnet) handlar olika och att det gör att få bioföräldrar (förutom du och Ess uppenbarligen) skulle ha en önskan att köra ut sina familjer för att få vuxensovrummet och den största sängen för sig själva.
Du missade att jag skrev att jag ofta sover i sonens rum på vardagarna. Dvs inte på helgerna. Dessutom att jag även sover i föräldrasovrummet vissa nätter på vardagarna. Så nej, jag sover inte alltid i sonens rum. Och därmed är situationen jämförbar.
Du verkar även konsekvent ignorera att även min man ligger kvar i sängen ibland och JAG går in och lägger mig med barnet. När HAN behöver sova vidare. Och ja, ibland ligger vi allihop i samma säng. Vi är inte låst i ETT sätt - vilket du och Anonym (va) verkar vara. Vi ser till situationen just då och ser till att alla inblandade får sina behov och önskningar uppfyllda.
Ditt "låta barnet ligga kvar" förutsätter att barnet hinner krypa ner och lägga sig till rätta. Men barnet är redan uppe och går.. Om man som förälder då möter barnet INNAN barnet hunnit lägga sig, tar det i famnen eller handen och följer med barnet in till sitt rum där man som förälder- den förälder som har "jour" den natten- kryper ner med barnet och somnar om så blir det ingen som blir störd och behöver säga "nu får ni gå och lägga er i en annan säng så får jag sova kvar" . Som sagt verkar du lite låst i ditt resonemang.
Ja, bio och bonusföräldrar verkar dömas annorlunda. Även om du "tror" att de flesta föräldrar ignorerar sin partners sömnproblem och konsekvent vägrar att hitta en lösning som passar - tex som vi gjort, vi hittade en lösning som INTE innebär att den med mest sömnbehov för natten behöver väckas och flytta sig, ngt jag ifrågasatte varför det inte var ett alternativ för en bonusförälder - så innebär inte det att det är en sanning. Jag frågade varför en bonusförälder skall behöva acceptera att det inte finns något annat alternativ än att flytta sig eller dela säng med barnet när det i en kärnfamilj tillåts tittas på alternativ. Så på ett sätt har du rätt i att vår situation inte är likadan. Vi hittade ett ALTERNATIV. Men grundproblemet var ju som för TS. En av de vuxna har ett större behov av att sova ostört. Eller egentligen har båda det men olika nätter beroende på arbete osv. Men TS får inte kräva att en lösning hittas. Hon skall "acceptera". Så - olika bedömning beroende på biologisk relation.
Trevligt.
