Bonusbarn som inte sover själv

Du är gäst, i deras familj!

Lägg av. Ts är inte gäst i någons familj.

Jag tror på lite praktisk logistik här. Antingen en vuxensäng åt pappan inne i dotterns rum. Eller en barnsäng eller madrass i ett hörn av vuxensovrummet. Eller en rejält bred säng, minst 180 men gärna mer. Har ni ett rum till så kan du ha ett eget tyst rum varannan vecka. Dottern vill inte sova ensam, du behöver din sömn. Möblera om hur galet som helst, bara ni sover gott allihopa. Jag har aldrig kunnat sova med barn i sängen, men vi hade sjukt många sängar i vårt och barnens rum plus vardagsrummet när barnen sov som sämst. ...sömn är viktigt!

Vi har två döttrar på 5 och 8 som fortfarande kommer in var och varannan natt. Vet att det känns annorlunda med egna än andras då jag har två bonusdöttrar som också ville sova hos oss. Det kändes inte alls lika självklart. När jag var höggravid fick mannen sova på madrass i deras rum vh, för det blev så trångt. Det tyckte dom var mysigt och jag skönt. Det fortsatte när bebis kommit också. Helt ok lösning tyckte vi alla.

Tack för alla kommentarer med kreativa och konkreta tips på lösningar! Vi ska se över det hela.

Och till "Va"; Jag ser mig inte som gäst i deras familj, utan en del av den, annars hade den här relationen varit meningslös.
Familjer kan se ut på många olika sätt nämligen!

Det är inte smärtfritt att välja att leva som bonusfamilj, men det är det heller inte i en kärnfamilj. Självklart är jag lyhörd och ödmjuk inför bonusbarnets situation, men jag måste också få möjlighet att ha en plats och att leva som jag vill i mitt eget = vårt gemensamma hem.

Jag tycker alla föräldrar som ser till sina barns behov ska ha en eloge.
Det var inte en överraskning att han hade barn, men som ungbrunett skriver är det en skillnad i engagemang och relationen till barnet vad det gäller föräldrar vs bonus"föräldrar".

Vi har i första hand en relation till föräldern och försöker lösa relationen till barnen på bästa möjliga sätt - men det kräver otroligt mycket av oss emellanåt.
Självklart är detta med sovandet en diskussion mellan mig och pappan och inte något som vi pratar om när flickan är med.

Jo, det är hon. Och med hennes inställning hoppas jag att pappan i familjen kommer fram till att det blir ett kort besök!

Vilken inställning?

Att hon vill lösa så att de alla tre får sova bra om nätterna?

Om jag som mamma vill det - skall jag lämna min familj då?

Med den inställningen en del har är det inte konstigt att det är svårt för en del att vara bonusförälder...

Det finns ju lösningar.

Det känns konstigt att sova med barn som inte är ens egna. Jag var livrädd att jag skulle slå mitt bonusbarn i sömnen eller komma för nära så hon skulle tycka det var obehagligt. Hon låg i mitten. Det var inte av elakhet det kändes jobbigt utan tvärtom. Vad skulle mamman säga om att jag sov nära hennes dotter mm.

Med mina så känns det mer naturligt. Är inte orolig. Mer orolig att dom ska slå mig när de drömmer mardrömmar. ;)

Du har tyvärr fel och är inskränkt i det du framhäver. Att vilja sova ostört är knappast en anledning för en separation. Hade du sagt samma sak om mamman i en kärnfamilj avskyr att ha barnen sovandes hos sig? Är mamman då en gäst i barnen och pappans familj och sitter du och hoppas att pappan ska lämna mamman då? Eller är det okej att känna så i frågor som gäller barnen om man själv är förälder, men inte som bonusförälder? Flera i denna tråd har vittnat om att de, "trots" att det är deras egna barn, inte klarar av att ha dem sovandes hos sig. Min fråga till dig är varför olika regler ska gälla för föräldrar vs bonusföräldrar och varför mamma får klaga men inte bonusmamma?