För oss som försöker bli gravida med första

Jag testade negativt idag på BIM-3. Det var vårt första försök så jag trodde inte att jag skulle ta det så hårt, vet ju att det tar tid för de flesta och att det statistiskt inte är så stor sannolikhet att bli gravid direkt. Men jag har haft ont i magen och korsryggen på ett så konstigt sätt, så hade ändå lite förhoppningar. Vet att det är superlätt att inbilla sig sånt så jag känner mig lite dum nu, men ändå. Och jag vet att jag typ inte har "rätt" att vara ledsen, många har såklart försökt mycket längre. Men jag har velat ha barn sååå länge, väntat först på utbildning/livssituation och sedan på min sambo i typ två år och nu när vi ÄNTLIGEN försöker så känns det liksom redan som att jag varit ofrivilligt barnlös ett tag? Kände sån sorg över att jag inte kunde få vara en av de där lyckliga där det tar sig på första. Sen kände jag mig bortskämt och dum, jag är ju frisk (vad jag vet) och har ett liv och en partner som jag älskar, vem är jag att gråta en hel frukost över att jag inte blev gravid på första försöket?! Men min kille var iaf världens gulligaste, kramade och tröstade. Och så föreslog han att vi ska ha date night, gå ut och käka och bara prata om helt andra saker ikväll, känns fint o mysigt ändå <3 sorry för wall of text, kände behov av att skriva av mig till några som förstår! :)

Skit också! Hoppas att vi båda kan skriva in 8 april 2017 som datum för sista mens i bf-framräknaren om en månad <3

Försöker få vårt första barn här med!

Försökt i ca två år, vi har helt gett upp tanken på att detta komma gå utan hjälp så utredning är gjort, två insemineringar är gjorda och vi väntar nu på om det tagit sig eller inte. Det får vi reda på i påsk. Efter detta kommer vi börja med ivf. Jag är helt sönder inombords och detta har verkligen satt förhållandet på prov. Jag känner att jag kan inte leva förens jag vet att jag är gravid. Det är liksom det enda som betyder något nu och allt annat är helt ointressant. I början var det roligt och spännande, tänkte att det kommer ta högst ett halvår och har vi sex varje eller varannan dag finns det ju inte en chans att vi inte lyckas. Stenkoll på ägglossningen och schemalagt sex i två år.. men det är så skönt att slippa det nu när vi fått hjälp och kan börja tänka att sex inte alltid måste va en viss tid i månaden och massa planerande och ligga med rumpan högt efter osv..

Så förhoppningsvis tog sig det denna gången med insemination, så vi slipper ivf. Vet att det kommer va psykiskt jobbigt det med och jag hade gärna velat slippa sprutor och alla besök men vi kommer ju göra det, vi gör ju vad som helst för att få ett barn men hade så hemskt väldigt gärna velat att de skulle tagit sig denna gången :)

Hoppar gärna in här, är själv 25 och sambon 28 och vi är på första försöket med första barnet, förstår känslan ni har haft att längta och vänta på karln att vara redo har själv också fått vänta,och bara några veckor efter vi kom överens att börja försöka så får vi veta att sambon måste börja jobba utomlands 2 veckor för att sen bara vara hemma en vecka sen iväg igen och va borta 2 veckor vilket innebär att han kommer bara vara hemma en vecka i månaden och chansen att det ska ta sig har minskat drastiskt, känns hopplöst just nu att kunna bli gravid då chanserna är så små, har därför valt att inte testa med ägglossnings test för att inte bli ledsen om man vet att man har ägglossning men kommer missa den chansen för att han är borta