Bf juli 2018

Ville bara uppmuntra er som är så trötta på graviditeten lite... Jag var hur trött och sliten som helst innan jag födde, foglossning och orkade inget mer än o gnälla. Kände att jag aldrig kommer få min bebis (gick över 7 dar).

Så här i efterhand så önskar jag att jag kunde sagt till mig själv, när jag bara väntade på att det skulle starta, att jag har en så himla häftig resa precis framför mej...när som helst händer det. Nu känns det istället lite sorgligt att det är över (kanske låter knäppt) men att få va med om att föda barn är ju så häftigt tycker jag o att få träffa sin underbara bebis för första gången. Nu är ju detta mitt tredje barn och förlossningen gick super bra så kanske därför jag känner så med. Vi ska (troligtvis) inte skaffa fler barn heller så det känns lite sorgligt.

Idag är min flicka redan 1 vecka gammal. Livet rullar på med amning, blöjbyten och lite sämre sovnätter. Hon är så go och mysig min fina tjej o är så glad att hon är här. Känner igen min kropp och mitt psyke igen (på gott och på ont tyvärr).

I vilket fall som helst...att va gravid är ju skittungt det håller jag med om men det är bara i 9 månader sedan är man "bara" sig själv igen el hur man ska säga. Försök njut även om det är svårt (framförallt i värmen) men ni vet att snart så går vattnet el så tar sammandragningarna i lite extra och ni är igång. När som helst händer det...lycka till med era förlossningar!! :)

Alltså tjejer - hjälp!! Jag har bara gått bf + 2 och jag blir tokig! Ändå underhåller jag mig så mkt jag orkar, men är lika less för det. Inget känns kul. Vill ha min tös nu, vill ha min kropp! HJÄLP - hur gör ni? Hur tänker ni för att inte deppa ihop totalt? Jag försöker tänka ?max 13 dagar kvar, ut kommer hon, snart är hon här..?

Och alla dessa frågor om hon kommit än gör mig ännu mer tokig.. vad ska man svara liksom?

Ville bara uppmuntra er som är så trötta på graviditeten lite... Jag var hur trött och sliten som helst innan jag födde, foglossning och orkade inget mer än o gnälla. Kände att jag aldrig kommer få min bebis (gick över 7 dar).

Så här i efterhand så önskar jag att jag kunde sagt till mig själv, när jag bara väntade på att det skulle starta, att jag har en så himla häftig resa precis framför mej...när som helst händer det. Nu känns det istället lite sorgligt att det är över (kanske låter knäppt) men att få va med om att föda barn är ju så häftigt tycker jag o att få träffa sin underbara bebis för första gången. Nu är ju detta mitt tredje barn och förlossningen gick super bra så kanske därför jag känner så med. Vi ska (troligtvis) inte skaffa fler barn heller så det känns lite sorgligt.

Idag är min flicka redan 1 vecka gammal. Livet rullar på med amning, blöjbyten och lite sämre sovnätter. Hon är så go och mysig min fina tjej o är så glad att hon är här. Känner igen min kropp och mitt psyke igen (på gott och på ont tyvärr).

I vilket fall som helst...att va gravid är ju skittungt det håller jag med om men det är bara i 9 månader sedan är man "bara" sig själv igen el hur man ska säga. Försök njut även om det är svårt (framförallt i värmen) men ni vet att snart så går vattnet el så tar sammandragningarna i lite extra och ni är igång. När som helst händer det...lycka till med era förlossningar!! :)

Jag kan också känna så ang förlossningen. Vi ska inte ha fler barn men nu när min förlossning blev en så superbra upplevelse så känner jag att jag vill göra det igen. Men bara förlossningen då, inte graviditeten eller bebistiden.

Jag har insett att jag inte är gjord för att ha en bebis. Jag tycker inte att det är kul nånstans och jag måste få sova på nätterna för att fungera på dagarna. Visst, hon är ju såklart söt och gosig men jag hänger hellre med min 2,5-åring än med en nyfödd bebis. Nu har dessutom mjölken runnit till och jag är ultrahormonell och gråter av det mesta :/

Ja det var bra pepp (Y) :) 

Jag känner mig nog lite oförberedd fortfarande också. Jag har iofs en hel vecka kvar till BF, men man hoppas ju lite ändå att det ska starta.

Men sen ibland när sammandragningarna känns lite extra, eller när det ilar till extra illa långt ner, eller när jag känner mig krasslig/dålig/illamående (så startade förra förelossningen, krasslig/låg i nån timme och sen vattenavgång) så blir jag nervös och tänker herregud inte nu, jag är inte redo! Haha. Är så himla knasigt. 

Alltså tjejer - hjälp!! Jag har bara gått bf + 2 och jag blir tokig! Ändå underhåller jag mig så mkt jag orkar, men är lika less för det. Inget känns kul. Vill ha min tös nu, vill ha min kropp! HJÄLP - hur gör ni? Hur tänker ni för att inte deppa ihop totalt? Jag försöker tänka ?max 13 dagar kvar, ut kommer hon, snart är hon här..?

Och alla dessa frågor om hon kommit än gör mig ännu mer tokig.. vad ska man svara liksom?

Igår kom vår efterlängtade dotter! På Bf+10. Hade haft förvärkar och väldigt mycket sammandragningar sen lördagen. Detta ändrades på måndagen och gick över i kraftig mensvärk som kom i omgångar (värkar) vilket jag inte fattade haha. Sen kl 01 gick vattnet, det va ljusgrönt så vi skulle komma in med en gång tyckte dom. (Hon hade bajsat i fostervattnet) Var dock ingen fara och det va fullt på förlossningen så vi fick vanka runt i dagrummet från 03-06:30 då vi äntligen fick ett rum! Blev undersökt av BM 7:30, var då öppen 3-4 cm men en timme senare började jag känna lrystvärkar och ut for hon 9.15! Hann inte få nån bedövning alls men det gick ju bra ändå! Lustgasen funkade inte alls för mig denna gång. Nu är vi hemma och gosar! Lycka till all ni som är kvar!