Bf juli 2018

Jag var helt inställd på att börja med antidepressiva i dag. Tog fel på månad dock, mitt läkarbesök är 22 mars. Dessutom fick jag veta att mvc?s läkare inte skriver ut nåt för nybehandlingar, bara om man redan äter medicin. Min bm klämde in mig under sin lunchrast och ordnade remiss till psyk, där de inte alls tog mig på allvar.

Det verkar som att eftersom jag äter, sover, tar hand om mitt barn och inte vill ta livet av mig så är jag inte deprimerad. Det kunde psykläkaren avgöra efter ca tio minuter av idiotiska frågor. Sen kom flosklerna (tänk positivt, träna, fortsätt gå till psykologen, fortsätt låta sambon göra allt hemma, osv osv). Jag ville skrika åt henne att dra åt helvete.

Alla mina vårdkontakter (läkare, psykolog, mvc?s kurator, barnmorskan) har nämnt medicinering. Alla! Och så kommer psykläkaren och skiter i vad jag säger och vågar inte skriva ut nåt pga graviditeten. Jag påpekade att bebisen mår sämre av att jag mår dåligt, än av att jag skulle äta SSRI, och att de inom mödravården har föreslagit medicinering, men det spelade ingen roll. Jag mådde bara sämre när jag gick därifrån än vad jag gjorde innan.

Just nu känns allt rätt svart. Jag känner för att ge upp, jag vet inte vad jag kan göra om ingen vill hjälpa mig. Varför ska jag kämpa om vården motarbetar mig?

Jag tänker också så (och jag tror att de runt mig tänker likadant), dessutom har jag en förlossningsdepression i bagaget och det ser iaf mödravården allvarligt på. Men de verkar inte kunna göra så mycket.

Jag har tid hos bm i morgon och min sambo tänker följa med, då ska vi prata mer med henne och se om hon kan hjälpa till med nåt. Jag vet iaf att jag inte vill träffa den där psykläkaren igen!

SSRI under graviditet är inte så farligt som man en gång trodde men det verkar psyk ha missat. Visst att det kan ha en negativ effekt på fostret, men det ger samma effekt som om mamman är deprimerad under graviditeten. Då har man dessutom en mamma som mår dåligt i X antal månader. Plus ökad risk för förlossningsdepression.

Som min vän sa när jag berättade om allt: när det finns barn i bilden så borde man vara mer benägen att sätta in medicin tidigt, INNAN man hamnar där att man inte klarar av att ta hand om sitt/sina barn!

Det tror jag inte. Jag kissade tio minuter innan vi blev inkallade och hon såg allting så bra ändå.

Skönt att få bekräftat att det inte bara är jag som upplevde läkaren som okänslig/okunnig (min sambo höll med när jag berättade allt för honom)! Jag fyllde också i ett formulär, fast hos psykologen, och hon fastslog snabbt att det rör sig om en måttlig depression och så föreslog hon medicinering jämte samtalskontakt.

När jag gick till läkaren på VC med förlossningsdepression så frågade han på en gång om jag ville ha medicin. Det var seriöst det första han frågade! Likadant när mitt ex sökte för depression, han fick medicin på en gång. Jag kanske ska gå via VC ändå? Kanske att MVC kan skicka nån remiss dit istället, vi får se. Jag hoppas det.

Läkaren jag träffade i går tyckte att jag äter och sover bra och klarar vardagen (jag tvingar mig att klara vardagen för mitt barns skull. Det sa jag, men det spelade ingen roll), således mår jag inte så dåligt som jag påstår. Enligt henne är jag bara orolig inför kommande tvåbarnsföräldraroll och för att drabbas av förlossningsdepression igen (DUH! Risken är överhängande nu när jag mår så dåligt).

10:30 ska jag vara hos bm. Jag uppdaterar mer efteråt.

Uppdatering: jag berättade för bm hur jag hade blivit bemött på psyk. Hon blev minst sagt irriterad på dem! Nästa sak jag kan göra är att vända mig till vårdcentralen på måndag, och vill de inte heller skriva ut nåt så ska bm prata med mvc:s överläkare och höra om hon kan göra nåt mer. Usch. Det känns som att jag kommer fastna i nån jävla vårdkarusell :/

Jag är så extremt skör just nu så sambon har ringt in vab hela helgen. Känns skitjobbigt gentemot jobbet, men vad annat kan vi göra? Som han sa själv: blir det inte bättre så kommer det kanske sluta med att jag också sjukskriver mig för att kunna ta hand om min familj. Vi jobbar på samma ställe och de vet att jag är sjukskriven pga depression, så förmodligen blir de inte sura för atr han vabbar titt som tätt. Blir de det så får de ta det med vår chef.

Bebisfronten då! I går fick min sambo känna sparkar för första gången! Han såg så glad ut så jag trodde han skulle börja gråta :) Här har jag gått och känt dagligen i över fem veckor, och han har känt sig lite utanför, och nu så ÄNTLIGEN kan man känna på utsidan! I dag var han med till bm och fick höra hjärtat för första gången också (de hade inget ljud när vi gjorde UL), så nu fattar han lite mer att det lever nån i mig :)

Braxton Hicks är vanliga sammandragningar, som jag har förstått det. Så länge de inte är smärtsamma så är det inte farligt, men känner du dig orolig så ta upp det med din BM.

Kan mycket väl vara. Min bebis har en tendens att sparka/röra sig så att jag får ont. Häromkvällen låg jag och nattade sonen och bebisen var galen i magen! Sparkade åt alla håll och det kändes som att hon träffade varenda nerv hon kunde! I natt låg hon långt ner och härjade (främst mot ryggen) så jag fick som mensvärkkänningar. Inte alls skönt när man bara vill sova.

Jag tror att tråden vilar i några dagar för att sedan få en rejäl skjuts (det har hänt förr). Jag hade förstått det som att det inte bara var jag som inte har Facebook dessutom.

Ja, lite så är det här med. Jag går förvisso på tätare kontroller så jag träffar min bm en gång i månaden.

Annars är det det vanliga. Magen växer, bebisen sparkas, osv osv.

Skicka ett mass-sms eller mass-mail med bild och text, det borde räcka. Jag kan förstå att det känns obekvämt, speciellt om du inte behöver extra uppmärksamhet (t ex om du mår dåligt eller har väldigt ont, då kan man behöva uppmärksamheten).

Huvudsaken är väl ändå inte HUR de får veta, utan ATT de får veta.