• Anonym (Johanna)

    Behålla eller abort? Bonusbarn. Nytt förhållande.

    Hej!

    Jag har träffat en kille i 2 år nu.

    Jag fick träffa hans 2 barn, 7 och 10 år i Maj 2018.

    Allt gick otroligt bra och i September bodde jag hos dem på heltid. Jag sa upp kontraktet på min lägenhet för 1 månad sen och planerar att bo här med dem nu.

    Vi har börjat leta efter hus för att vi i framtiden vill ha gemensamma barn och dör vi bor nu är för litet.

    Nu blev jag oplanerat gravid. Jag är i vecka 5.

    Han tycker att vi ska göra abort och vänta iallafall 6-7 månader minst innan vi försöker bli gravida eftersom att hans barn behöver tid att vänja sig vid mig och vår nya familj.

    Han säger dessutom att det kommer att bli svårt att få lån till hus om jag är mammaledig.

    Jag VET att han har rätt men samtidigt som jag vill göra abort för att bli gravid igen i sommar/höst så vill jag INTE göra abort.

    Jag känner att vi har ju 9 månader på oss att ordna allt här hemma så att det kan finnas plats även för en bebis och jag och hans barn har 9 månader till på oss att utveckla vår relation (som redan är mycket god).

    Jag känner mig så otroligt hemsk om jag gör abort för att sen bli gravid igen om ett halvår! Precis som att detta barn som är i mig inte duger för oss.

    Jag är 30 år och han 38.. jag har inga barn sedan tidigare och har haft en stark längtan efter barn vilket gör detta beslut så svårt.

    Tänk om jag gör abort nu och sen plötsligt är det jättesvårt för oss att bli gravida?

    Jag vet inte vad jag ska göra :(

    Finns det någonstans vi kan vända oss för att prata med någon?

    Jag bara gråter hela tiden, känner mig så ensam och hela denna situationen känns omöjlig. Vad jag än gör så blir det inte 100% bra... :(

  • Svar på tråden Behålla eller abort? Bonusbarn. Nytt förhållande.
  • Anonym (Gör det inte)

    Tack Canadasvensk. Jag har varit i liknande situation som ts. Utgången i mitt fall blev att jag behöll barnet och slängde ut honom och hans ungar på gatan i ösregnet och låste dörren för alltid. Tack och lov att hyreskontraktet på radhuset stod skrivet på mig.

  • Anonym (XXX)
    Anonym (Gör det inte) skrev 2019-02-01 19:57:26 följande:

    Tack Canadasvensk. Jag har varit i liknande situation som ts. Utgången i mitt fall blev att jag behöll barnet och slängde ut honom och hans ungar på gatan i ösregnet och låste dörren för alltid. Tack och lov att hyreskontraktet på radhuset stod skrivet på mig.


    Hur gick det sedan då? Fick ditt ex inte umgängesrätt med erat gemensamma barn? Fick det barnet ingen relation med sina halvsyskon? Jag skulle avråda TS från att göra något så drastiskt, för man behöver ett bra samarbete i många år om man ska ha ett gemensamt barn. Då gäller det att inte bli osams, inte ställa till scener som aldrig kan förlåtas. Men du kanske menade det bildligt bara att du "slängde ut dom i ösregnet"=
  • Anonym (Lj)
    Anonym (Gör det inte) skrev 2019-02-01 19:57:26 följande:

    Tack Canadasvensk. Jag har varit i liknande situation som ts. Utgången i mitt fall blev att jag behöll barnet och slängde ut honom och hans ungar på gatan i ösregnet och låste dörren för alltid. Tack och lov att hyreskontraktet på radhuset stod skrivet på mig.


    För att han inte ville behålla? Har han ingen kontakt med sitt barn idag?
  • Anonym (Fru Å)

    Jobbig situation, tycker absolut att ni ska behålla barnet. Varför skulle det vara bättre att vänta några månader. Sedan så vill jag säga att få lån får man ju även om man är föräldraledig det viktiga är att du har en tillsvidareanställning. Hoppas allt blir bra

  • Anonym (Gör det inte)
    Anonym (XXX) skrev 2019-02-02 17:41:15 följande:

    Hur gick det sedan då? Fick ditt ex inte umgängesrätt med erat gemensamma barn? Fick det barnet ingen relation med sina halvsyskon? Jag skulle avråda TS från att göra något så drastiskt, för man behöver ett bra samarbete i många år om man ska ha ett gemensamt barn. Då gäller det att inte bli osams, inte ställa till scener som aldrig kan förlåtas. Men du kanske menade det bildligt bara att du "slängde ut dom i ösregnet"=


    Jodå de åkte ut på riktigt i ösregnet. Har inte ångrat mig och jag är jätteglad över att jag slängde ut dem. Han har umgängesrätt med barnet, absolut. Men det är aldrig något som jag har satt mig emot. Jag var aldrig ute efter att jäklas, jag bara satte ner foten.
  • Anonym (Gör det inte)
    Anonym (Lj) skrev 2019-02-02 18:05:37 följande:

    För att han inte ville behålla? Har han ingen kontakt med sitt barn idag?


    Japp. Av den anledningen. Bästa jag har gjort. Jo han har kontakt med sitt barn.
  • Anonym (Sassa)

    Kära fina TS

    Du vet väl om att du är mamma redan, och att din tvekan är modersinstinkt?

    Behåll barnet. Vi vet inte vilka varandra är men jag ber dig, snälla behåll barnet. Det är ovärdeligt det du bär i din mage just nu. Det går inte att ersätta. Det är inte ett potentiellt hjärta som slår. Det är ett hjärta. Ditt barns hjärta. Behåll det, kära vän, ni kommer fixa hindren om ni båda bestämmer er för det! Ta inte bort det i nån falsk övertygelse att det är ?bäst för bonusarna?.

    Jag tycker att din sambo behandlar dig och sitt minsta barn hjärtskärande. Ta bort det för att försöka om några månader!?!? Så idiotiskt. Jag hoppas att han kommer till insikt och jag hoppas av hela mitt hjärta att du behåller. Att avsluta graviditeten vore fel.

  • Ess
    Anonym (Sassa) skrev 2019-02-05 13:32:25 följande:

    Jag tycker att din sambo behandlar dig och sitt minsta barn hjärtskärande. Ta bort det för att försöka om några månader!?!? Så idiotiskt. Jag hoppas att han kommer till insikt och jag hoppas av hela mitt hjärta att du behåller. Att avsluta graviditeten vore fel.


    Jag är helt för aborter, men precis som du skriver så är det totalt hål i huvudet att ta bort detta foster, bara för att göra ett nytt om några månader.
    Annars är det kanske så att han egentligen inte vill ha fler barn utan bara håller ts på halster genom att skjuta det på framtiden. 

  • Anonym (Vera)

    Johanna: jag hoppas att du har hittat någon att prata med.


    Ess skrev 2019-02-01 07:16:11 följande:
    Det är helt klart en sak för ts att fundera över. Är hon stark nog att bara säga nej rakt av om sambon(/exet) kräver att hon ska ta deras barn också.
    Men det med ett större ansvar än hon vill, kan ju även komma utan gemensamt barn.
    Det kan det absolut göra och då står man där och ska ställa upp för hans barn medan man inte fick behålla och ta hand om sitt eget barn. Den känslan kan infinna sig även om kraven inte är på den nivån, det vet jag själv. Det blev mycket tankar och gråt kring vanliga vardagssituationer med hans barn och det barn som jag inte fick behålla.

    Gör man abort ska man absolut inte göra det för att tänka på han och hans barn.
    Canadasvensk skrev 2019-02-01 17:37:32 följande:
    Haha okej nu ramlade enkronan ner! Jag kopplade inte ihop gökungar med bonusbarn fören nu. (Var ganska trött igår när jag skrev det. Bor i en annan tidszon så nu är det morgon här.)

    Men jo, jag bor i en "blended famlily" så erfarenhet har jag. Dock skulle jag aldrig kalla mitt bonus barn för "gökunge" och skulle jag höra min fru säga det om mitt barn skulle hon snart bli mitt ex.

    Att bo i en blended family är inte alltid lätt men det visste jag ju så fort jag skilde mig att det aldrig skulle bli en kärnfamilj igen så det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

    Och ja, Vera, jag har mycket erfarenhet av jobbiga ex, från båda sidor...
    Tack för att du förstod vad jag menade. Jag kallar aldrig hans barn för gökunge, bara här där jag skrifligen ger uttryck för hur jag har känt det. 

    Däremot skulle jag kunna ta fram en bild på en fågelmamma som matar en gökunge och visa för honom, för att visa känslan jag hade under den tiden när mamman till barnet stack iväg och lämnade barnet på heltid hos oss. Om man tänker på, i vårt fall, hur vi mådde och vilka resurser vi hade så borde det ha varit vi som hade bett henne att ha barnet på heltid en period. Men det gjorde inte vi, vi kämpade på, fortsatte som vanligt. Hon, däremot, hade inga problem att slänga över ansvaret för barnet på oss och redovisa allt som hon ansåg att hon var tvungen att göra i stället för att ta hand om sitt barn. Vid den tiden hade vi två barn och hennes resonemang var att eftersom vi ändå hade två barn att ta hand om kunde vi ta det tredje också. Så här i efterhand kan jag berätta att mina barn blev lidande av att vi fick hennes ansvar kastat i knät på oss. 

    Att prata om gökungar är egentligen en referens till gökmamman som lägger sitt ägg i en annan fågels bo på bekostnad av fågelmamman och dess andra ungar. Den unge som gapar störst får mest mat och är gökungen större än de andra barnen så får de andra barnen mindre mat och kanske rent av svälter ihjäl eller knuffas ut av den större gökungen, fågelmamman får stressa mer än vanligt för att bemöta instinkten om fågelbarnens överlevnad. En gökunge är en fågelunge och beter sig bara som en fågelunge ska göra. Det är gökmamman som parasiterar på den andra fågeln. 

    Mina problem är ot, jag ber om ursäkt för den långa utläggningen, även om jag inte är ensam om känslan så är det långt ifrån alla som råkar ut för det jag har varit med om men jag ville bara visa på att det här med att bilda familj under omständigheten att han har barn sen tidigare kan vara allt annat än rosenskimrande. Har man inte barn sen tidigare, och skaffar sitt första barn ihop med en sådan man kan det vara svårt att förutse vilka problem som kan dyka upp. Det är nog lätt hänt att stanna vid hur det kommer att bli för hans barn men det finns så mycket andra saker att diskutera och en kvinna som är gravid måste se till sig själv i första hand. 
  • maengs

    Hej Ts, hur går det för dig? Ville bara säga att det finns folk att prata med. Bor du i närheten av Göteborg så finns något som heter minna-mottagningen, du kan googla fram det, de har lång erfarenhet av att hjälpa personer i er situation. Om du inte bor i Göteborg eller hellre vill prata på nätet så får du gärna Maila kontakt@möjligheten.nu där jag, som är sjuksköterska och en vän till mig som är barnmorska, erbjuder samtalsstöd via mail i såna här situationer. Vår hemsida: möjligheten.nu (funkar bäst på dator, inte hunnit mobilanpassa helt än). Ta hand om dig och gör inget förhastat utan ta tid att känna, fundera och prata med någon.

  • Anonym (Johanna)

    Jag har kommit i kontakt med en bra psykolog.

    Två samtal har jag haft. Det första var dagen efter att jag startade denna tråd. Istället för 45 min satt hon med mig i 2 timmar.

    Sedan hade hon lång väntetid och min andra tid var igår. Istället för 45 min fick jag 3.5 timme!

    Men tyvärr kan hon inte direkt hjälpa mig med mitt val.

    Hon har fått mig att reflektera över om jag ens överhuvudtaget vill leva tillsammans med min sambo.

    Han är inte direkt världens bästa pappa eller sambo.

    Vi bråkar ganska ofta och han kan ibland bli väldigt elak och aggressiv. Inte våldsam mot mig men slår i väggar och kastar saker tex.

    Detta är något jag först förnekade för henne och som jag förnekar för alla andra runt omkring.

    Han säger även elaka saker till sina barn vilket jag ALDRIG hade accepterat till mitt eget barn. Saker som ?fan vad ni är jobbiga, det är så skönt när ni är hos er mamma?. Helt sjukt att säga så enligt mig!!!

    Jag har kommit till insikt med många saker genom att gå till henne. Hur jag fungerar, tänker. Att jag känner enorm press att göra rätt och att göra det som andra anser är rätt. Att jag ständigt vill göra alla nöjda och glada.

    Att jag sällan sätter mig själv i första rummet och att jag ofta låter folk köra över mig och låtsas sen som ingenting.

    Jag har även gått igenom en hel del traumatiska upplevelser. Väldigt stora saker som jag sedan har vägrat att bearbeta. Jag har istället stängt av och bara kört på. Visst har jag varit ledsen men jag har inte på riktigt bearbetat dem. Jag har dock plågat mig sjölv med saker som ?om jag gjort si eller så istället hade det kanske aldrig hänt? ?det är mitt eget fel att detta hände för jag....?

    Väldigt många fler mindre saker som alla ligger till grund för att jag ska känna skam och rädsla över mina beslut. Jag känner att vad jag än gör och vad jag än beslutar sä kommer det att gå fel. Jag kommer att straffas på ett eller annat sätt. Väldigt paranoida tankar..

    Jag gråter varje dag och känner en enorm hopplöshet. Jag tar på mig skulden för de saker som gått fel i mitt liv för om jag bara gjort si eller så så hade saker varit annerlunda!

    Detta återspeglas nu i detta beslut. Jag är rädd att även detta kommer bli ett sådant beslut som jag ska ångra i resten av mitt liv. Abort kanske jag ångrar pga att jag känner skuld, skam. Om jag behåller kommer jag kanske ångra det för att jag får barn med så kallat FEL man. Att jag känner mig fast med honom för resten av mitt liv.

    Jag känner att detta barn är en inkräktare i min kropp och i mitt liv. Jag vet inte var dessa känslor kommer ifrån men jag känner mig på något sätt tvingad nu att behålla barnet. Jag är inte stark nog att göra abort pga att jag är rädd att jag ska ångra mig!

    Psykologen menar att den stora frågan är inte om jag ska behålla barnet eller ej, det är om jag ska stanna i detta förhållandet eller ej.

    Tar jag bort barnet kommer jag förmodligen att försöka avlägsna mig från detta förhållande.

    Om jag behåller barnet kommer jag att kämpa till 100% för att vi ska få det bättre.

    Innan jag blev gravid hade jag inte alls dessa tankar ang min sambo men sedan jag blev gravid så har jag börjat se honom med nya ögon, jag har börjar omvärdera vad som är viktigt hos en partner och i en pappa.

    Han är inte alls vad jag tänkt mig och jag känner plötsligt inte speciellt mycket kärlek för honom. Kanske är det hormonerna? Hur vet man :(

    Inget lätt beslut och jag känner mig så otroligt stressad och pressad att jag måste ta beslutet IDAG då jag redan ställt in en abort-tid.

    Såklart skulle jag skämmas om jag ställer in en till och sedan ringer och vill ha en ny tid om en vecka

    Jag har för övrigt valt kirurgisk abort då jag inte känner att jag rent psykiskt klarar av en medicinsk.

    Bläääää vilken ångest jag har!!!!

    Känner press då jag vet att mina föräldrar tex gärna vill ha barnbarn.

    De älskar min sambo och hans barn och de har ingen aning om hur han är bakom stängda dörrar. Tidigare hade jag en sambo i 10 år som mina föräldrar äääälskade men tyvärr ville han ej ha barn så vi separera (fanns fler anledningar).

    Men nu skulle jag känna sådan skam om jag gör abort och sen kanske lämnar min sambo. Min pappa hjälper oss just nu att leta hus och har varit med på visningar och alla är så glada för vår skull (de vet inget om graviditeten men de är glada att vi funnit varann)

    Jag får katastoftankar att tänk om jag lämnar honom och sen träffar jag aldrig någon annan så får jag aldrig några barn alls!! Kanske bättre att behålla detta barn och sen även om vi skulle separera i framtiden så har hag iallafall fått barn..

    tankarna är kaos!

    Fan fan fan

    Min sambo är inte till någon hjälp då han bara tycker att jag får bestämma hur vi gör.

  • Anonym (Jill)

    Gör du abort lider du. Behåller du så lider både du och barnet.

  • Anonym (Abort är rätt)
    Anonym (Johanna) skrev 2019-03-05 17:24:32 följande:

    Jag har kommit i kontakt med en bra psykolog.

    Två samtal har jag haft. Det första var dagen efter att jag startade denna tråd. Istället för 45 min satt hon med mig i 2 timmar.

    Sedan hade hon lång väntetid och min andra tid var igår. Istället för 45 min fick jag 3.5 timme!

    Men tyvärr kan hon inte direkt hjälpa mig med mitt val.

    Hon har fått mig att reflektera över om jag ens överhuvudtaget vill leva tillsammans med min sambo.

    Han är inte direkt världens bästa pappa eller sambo.

    Vi bråkar ganska ofta och han kan ibland bli väldigt elak och aggressiv. Inte våldsam mot mig men slår i väggar och kastar saker tex.

    Detta är något jag först förnekade för henne och som jag förnekar för alla andra runt omkring.

    Han säger även elaka saker till sina barn vilket jag ALDRIG hade accepterat till mitt eget barn. Saker som ?fan vad ni är jobbiga, det är så skönt när ni är hos er mamma?. Helt sjukt att säga så enligt mig!!!

    Jag har kommit till insikt med många saker genom att gå till henne. Hur jag fungerar, tänker. Att jag känner enorm press att göra rätt och att göra det som andra anser är rätt. Att jag ständigt vill göra alla nöjda och glada.

    Att jag sällan sätter mig själv i första rummet och att jag ofta låter folk köra över mig och låtsas sen som ingenting.

    Jag har även gått igenom en hel del traumatiska upplevelser. Väldigt stora saker som jag sedan har vägrat att bearbeta. Jag har istället stängt av och bara kört på. Visst har jag varit ledsen men jag har inte på riktigt bearbetat dem. Jag har dock plågat mig sjölv med saker som ?om jag gjort si eller så istället hade det kanske aldrig hänt? ?det är mitt eget fel att detta hände för jag....?

    Väldigt många fler mindre saker som alla ligger till grund för att jag ska känna skam och rädsla över mina beslut. Jag känner att vad jag än gör och vad jag än beslutar sä kommer det att gå fel. Jag kommer att straffas på ett eller annat sätt. Väldigt paranoida tankar..

    Jag gråter varje dag och känner en enorm hopplöshet. Jag tar på mig skulden för de saker som gått fel i mitt liv för om jag bara gjort si eller så så hade saker varit annerlunda!

    Detta återspeglas nu i detta beslut. Jag är rädd att även detta kommer bli ett sådant beslut som jag ska ångra i resten av mitt liv. Abort kanske jag ångrar pga att jag känner skuld, skam. Om jag behåller kommer jag kanske ångra det för att jag får barn med så kallat FEL man. Att jag känner mig fast med honom för resten av mitt liv.

    Jag känner att detta barn är en inkräktare i min kropp och i mitt liv. Jag vet inte var dessa känslor kommer ifrån men jag känner mig på något sätt tvingad nu att behålla barnet. Jag är inte stark nog att göra abort pga att jag är rädd att jag ska ångra mig!

    Psykologen menar att den stora frågan är inte om jag ska behålla barnet eller ej, det är om jag ska stanna i detta förhållandet eller ej.

    Tar jag bort barnet kommer jag förmodligen att försöka avlägsna mig från detta förhållande.

    Om jag behåller barnet kommer jag att kämpa till 100% för att vi ska få det bättre.

    Innan jag blev gravid hade jag inte alls dessa tankar ang min sambo men sedan jag blev gravid så har jag börjat se honom med nya ögon, jag har börjar omvärdera vad som är viktigt hos en partner och i en pappa.

    Han är inte alls vad jag tänkt mig och jag känner plötsligt inte speciellt mycket kärlek för honom. Kanske är det hormonerna? Hur vet man :(

    Inget lätt beslut och jag känner mig så otroligt stressad och pressad att jag måste ta beslutet IDAG då jag redan ställt in en abort-tid.

    Såklart skulle jag skämmas om jag ställer in en till och sedan ringer och vill ha en ny tid om en vecka

    Jag har för övrigt valt kirurgisk abort då jag inte känner att jag rent psykiskt klarar av en medicinsk.

    Bläääää vilken ångest jag har!!!!

    Känner press då jag vet att mina föräldrar tex gärna vill ha barnbarn.

    De älskar min sambo och hans barn och de har ingen aning om hur han är bakom stängda dörrar. Tidigare hade jag en sambo i 10 år som mina föräldrar äääälskade men tyvärr ville han ej ha barn så vi separera (fanns fler anledningar).

    Men nu skulle jag känna sådan skam om jag gör abort och sen kanske lämnar min sambo. Min pappa hjälper oss just nu att leta hus och har varit med på visningar och alla är så glada för vår skull (de vet inget om graviditeten men de är glada att vi funnit varann)

    Jag får katastoftankar att tänk om jag lämnar honom och sen träffar jag aldrig någon annan så får jag aldrig några barn alls!! Kanske bättre att behålla detta barn och sen även om vi skulle separera i framtiden så har hag iallafall fått barn..

    tankarna är kaos!

    Fan fan fan

    Min sambo är inte till någon hjälp då han bara tycker att jag får bestämma hur vi gör.


    Abort är rätt. Om du behåller så kommer ni iallafall separera. Och då kommer du tvingas lämna barnet varannan vecka till någon som skriker, bankar och säger dumma saker till ditt barn. Är det ett sånt liv som ditt framtida barn förtjänar? Jag hade aldrig orkat låta mina barn ha det så. Mina barn växer upp i en kärnfamilj med den bästa pappa jag vet. Det är underbart att få barn med en så fin man. Gå inte miste om det!
  • Anonym (Lj)
    Anonym (Johanna) skrev 2019-03-05 17:24:32 följande:

    Jag har kommit i kontakt med en bra psykolog.

    Två samtal har jag haft. Det första var dagen efter att jag startade denna tråd. Istället för 45 min satt hon med mig i 2 timmar.

    Sedan hade hon lång väntetid och min andra tid var igår. Istället för 45 min fick jag 3.5 timme!

    Men tyvärr kan hon inte direkt hjälpa mig med mitt val.

    Hon har fått mig att reflektera över om jag ens överhuvudtaget vill leva tillsammans med min sambo.

    Han är inte direkt världens bästa pappa eller sambo.

    Vi bråkar ganska ofta och han kan ibland bli väldigt elak och aggressiv. Inte våldsam mot mig men slår i väggar och kastar saker tex.

    Detta är något jag först förnekade för henne och som jag förnekar för alla andra runt omkring.

    Han säger även elaka saker till sina barn vilket jag ALDRIG hade accepterat till mitt eget barn. Saker som ?fan vad ni är jobbiga, det är så skönt när ni är hos er mamma?. Helt sjukt att säga så enligt mig!!!

    Jag har kommit till insikt med många saker genom att gå till henne. Hur jag fungerar, tänker. Att jag känner enorm press att göra rätt och att göra det som andra anser är rätt. Att jag ständigt vill göra alla nöjda och glada.

    Att jag sällan sätter mig själv i första rummet och att jag ofta låter folk köra över mig och låtsas sen som ingenting.

    Jag har även gått igenom en hel del traumatiska upplevelser. Väldigt stora saker som jag sedan har vägrat att bearbeta. Jag har istället stängt av och bara kört på. Visst har jag varit ledsen men jag har inte på riktigt bearbetat dem. Jag har dock plågat mig sjölv med saker som ?om jag gjort si eller så istället hade det kanske aldrig hänt? ?det är mitt eget fel att detta hände för jag....?

    Väldigt många fler mindre saker som alla ligger till grund för att jag ska känna skam och rädsla över mina beslut. Jag känner att vad jag än gör och vad jag än beslutar sä kommer det att gå fel. Jag kommer att straffas på ett eller annat sätt. Väldigt paranoida tankar..

    Jag gråter varje dag och känner en enorm hopplöshet. Jag tar på mig skulden för de saker som gått fel i mitt liv för om jag bara gjort si eller så så hade saker varit annerlunda!

    Detta återspeglas nu i detta beslut. Jag är rädd att även detta kommer bli ett sådant beslut som jag ska ångra i resten av mitt liv. Abort kanske jag ångrar pga att jag känner skuld, skam. Om jag behåller kommer jag kanske ångra det för att jag får barn med så kallat FEL man. Att jag känner mig fast med honom för resten av mitt liv.

    Jag känner att detta barn är en inkräktare i min kropp och i mitt liv. Jag vet inte var dessa känslor kommer ifrån men jag känner mig på något sätt tvingad nu att behålla barnet. Jag är inte stark nog att göra abort pga att jag är rädd att jag ska ångra mig!

    Psykologen menar att den stora frågan är inte om jag ska behålla barnet eller ej, det är om jag ska stanna i detta förhållandet eller ej.

    Tar jag bort barnet kommer jag förmodligen att försöka avlägsna mig från detta förhållande.

    Om jag behåller barnet kommer jag att kämpa till 100% för att vi ska få det bättre.

    Innan jag blev gravid hade jag inte alls dessa tankar ang min sambo men sedan jag blev gravid så har jag börjat se honom med nya ögon, jag har börjar omvärdera vad som är viktigt hos en partner och i en pappa.

    Han är inte alls vad jag tänkt mig och jag känner plötsligt inte speciellt mycket kärlek för honom. Kanske är det hormonerna? Hur vet man :(

    Inget lätt beslut och jag känner mig så otroligt stressad och pressad att jag måste ta beslutet IDAG då jag redan ställt in en abort-tid.

    Såklart skulle jag skämmas om jag ställer in en till och sedan ringer och vill ha en ny tid om en vecka

    Jag har för övrigt valt kirurgisk abort då jag inte känner att jag rent psykiskt klarar av en medicinsk.

    Bläääää vilken ångest jag har!!!!

    Känner press då jag vet att mina föräldrar tex gärna vill ha barnbarn.

    De älskar min sambo och hans barn och de har ingen aning om hur han är bakom stängda dörrar. Tidigare hade jag en sambo i 10 år som mina föräldrar äääälskade men tyvärr ville han ej ha barn så vi separera (fanns fler anledningar).

    Men nu skulle jag känna sådan skam om jag gör abort och sen kanske lämnar min sambo. Min pappa hjälper oss just nu att leta hus och har varit med på visningar och alla är så glada för vår skull (de vet inget om graviditeten men de är glada att vi funnit varann)

    Jag får katastoftankar att tänk om jag lämnar honom och sen träffar jag aldrig någon annan så får jag aldrig några barn alls!! Kanske bättre att behålla detta barn och sen även om vi skulle separera i framtiden så har hag iallafall fått barn..

    tankarna är kaos!

    Fan fan fan

    Min sambo är inte till någon hjälp då han bara tycker att jag får bestämma hur vi gör.


    Förstår att det är jättetufft nu. Min spontana tanke när jag läser vad du skriver är - vad vill du själv? Om du skalar av alla förväntningar från andra människor (din familj, sambon), alla skamkänslor, alla katastroftankar- vad vill du då? Om vi utgår från det högst troliga att du visst kommer träffa nån sen, din chans till barn är inte över, vill du ha detta barn, med denna mannnen i detta förhållandet? Vill du ha barn just nu, vill du leva ensam med ditt barn? Eller är det så att du faktiskt vill göra abort och lämna mannen? Bara du vet detta, ditt val kommer att bli rätt om du väljer det som är bäst för DIG. Vad du än gör så kommer det bli jobbigt, det finns ingen utväg.

    Gör absolut inte något för att tillfredsställa någon annans behov. Du kan inte offra ditt liv för att dina föräldrar vill ha barnbarn. De gillar din sambo men som du skriver, de har ingen aning om hur han är, de lever inte med honom. Tror du de skulle vilja att deras barnbarn får en pappa som inte kan kontrollera sin ilska och som nedvärderar ert barn?

    Skaffa inte det här barnet för att det kanske är din sista chans. Du kan i så fall lika gärna göra slut med killen och sen skaffa barn själv, om det är barn du vill ha.

    Om du känner att ni kommer klara det är det en annan sak. Men som sagt, bara du vet och det är viktigt att du verkligen rannsakar sig själv i det här.
  • Anonym (Lina)

    Lyssna inte på honom.Han har redan två ungar.Du har rätt att få eget barn!

  • Anonym (XXX)

    Hur gjorde du, TS? Och hur känns det nu? Det brukar alltid vara svårt innan ett stort beslut, men efteråt - oavsett vad man valde - så brukar man väldigt snart må bättre. I min erfarenhet. 

  • Anonym (wwww)

    Undrar också hur det går för dig ts?

Svar på tråden Behålla eller abort? Bonusbarn. Nytt förhållande.