Hur hör ni styvmammor för att koppla av i ert eget hem?

Nej, föräldrarollen kommer inte alls automatiskt om man är bonusfamilj, fenomenet att styvföräldern axlar en föräldraroll finns, men det är vanligare att styvföräldern är mer som en släkting eller extra-vuxen. Det beror helt på hur bonusbarnet trivs i den ombildade familjen och om det redan finns två närvarande, biologiska föräldrar. Man kan vara hur engagerad som helst som styvförälder och ändå få kalla handen från styvbarnet. Tro mig, jag vet. Läs på lite om bonusfamiljer, snälla.

Du häver ut dig argument baserade på känslor, dina egna känslor, och dom har ingen grund. Och hur skulle du kunna veta? Jag hade absolut ingen aning när jag gav mig in på det här. Fram tills vi fick vårt gemensamma barn fungerade det utmärkt.

Dom barn i ombildade familjer som mår bäst är dom som fortsätter ha sin biologiske förälder som huvudansvarig, och bonusföräldern som just en bonus. Att gå in i en bonusfamilj med inställningen att man ska funka som en riktig förälder (ryta ifrån, uppfostra, tjata och gnälla, ta ansvar, göra alla intima sysslor etc) är tvärtom en stor fara. Det är som en snårig djungel att ge sig in i, tro mig. Man kan hamna snett vid minsta felsteg. Återigen, visa lite ödmjukhet. Har du aldrig gett dig in i någon livssituation, en relation, ett jobb, en upplevelse, som inte blev som du tänkt dig? Hoppar du av direkt i så fall när det inte blev som du tänkt dig, eller försöker du förstå situationen, förbättra den, förändra dig själv och se tiden an? Det är vad jag försöker göra just nu. Men jag tar nog bort den här tråden, den startade på fel sätt när jag var upprörd (den är gammal) och känns inte aktuell längre.

Jag förstår att det inte går hux flux, att det kräver arbete, kompromisser och att det blir konflikter. Det jag är frågande över är varför, som det verkar på svaren här iaf, man går in i situationen med inställningen att "Vi tar han om vårt barn jämt. Han tar hand om sitt när det är här." istället för ""Vi tar han om vårt barn jämt. Vi tar hand om hans när det är här.". Jag menar, det är ju inte så konstigt att han "glömmer bort dig" under de veckorna hans andra barn är där om ni då är två familjer, inte en. Och det kan mycket väl vara att jag inte fattar för att jag inte har varit i situationen, men när jag läser många av inläggen så blir jag liksom väldigt förvånad och frågande. Som nedan t.ex.

"...måste respektera att inte alla styvföräldrar vill funka som en riktig förälder."

Måste man verkligen det? Varför går någon in i en situation där de kommer bli styvförälder om de inte vill agera förälder? Det kommer ju liksom automatiskt om man bor i ett förhållande med någon som har barn.

Jag förstår att det inte går hux flux, att det kräver arbete, kompromisser och att det blir konflikter. Det jag är frågande över är varför, som det verkar på svaren här iaf, man går in i situationen med inställningen att "Vi tar han om vårt barn jämt. Han tar hand om sitt när det är här." istället för ""Vi tar han om vårt barn jämt. Vi tar hand om hans när det är här.". Jag menar, det är ju inte så konstigt att han "glömmer bort dig" under de veckorna hans andra barn är där om ni då är två familjer, inte en. Och det kan mycket väl vara att jag inte fattar för att jag inte har varit i situationen, men när jag läser många av inläggen så blir jag liksom väldigt förvånad och frågande. Som nedan t.ex.

"...måste respektera att inte alla styvföräldrar vill funka som en riktig förälder."

Måste man verkligen det? Varför går någon in i en situation där de kommer bli styvförälder om de inte vill agera förälder? Det kommer ju liksom automatiskt om man bor i ett förhållande med någon som har barn.

Bjoer: precis, relationen flöt på bra och var lättsam och trevlig fram tills att vi fick ett gemensamt barn. När vi fick vårt barn var det som en bomb släpptes i familjen, allt ställdes på ända. Men vem vet, vår relation (alltså mitt och styvbarnets) börjar bli lite ner lättsam igen numera, när det gemensamma är lite större. Det kanske blir lättare med tiden.

Du svarade inte på min fråga, har du aldrig gett tid in i en situation i livet som inte blev som du tänkt dig? Hur har du agerat i dom fallen? Det känns som om du bara sitter och gottar dig åt det snaskiga i den här tråden typ, och förfasar dig och kommer med pekpinnar. Det finns många vettiga styvföräldrar därute men man blir nog inte det över en natt, man lär sig medan åren går, bland annat av att läsa och höra vad andra fördomsfulla människor tycker (dig inräknad).

Så det var inga problem mellan dig och bonusbarnet fram tills att ni fick ett eget barn?

Det gör den oavsett om det är en kärnfamilj eller inte, däremot så kan den förstärkas om föräldrarna till de tidigare barnen inte hanterar det på ett bra sätt. Just här anser jag att föräldrarna har väldigt stort inflytande på dynamiken. Som förälder till det nya barnet arbeta för att få barnen att se detta barn som ett syskon och en tillgång (och hantera eventuell svartsjuka), och den andra föräldern som bör låta barnen få tycka om sitt syskon och även stötta de i sina nya roller.