Hur hör ni styvmammor för att koppla av i ert eget hem?

Kan garantera dig att det blivit betydligt fler konflikter om man skulle leka familj.

Än om man aldrig blir ihop? Garanterat inte.

Vad vinner man på att leka familj?

Vem vinner på det, mer än föräldern som blir avlastad?

Det blir konflikter om man väljer flytta ihop trots ungar sen innan, framförallt om man ska leka familj.

Fast å andra sidan då är det ickeföräldern, i det här fallet bonusföräldern som väljer att ta på sig för mycket.

Vad vinner man på det? Att barnen känner sig välkomna i hemmet? Att ena parten slipper dra sig undan varannan vecka? Att styvföräldern och barnet får en chans till en bättre relation än om de dömer ut den på förhand?

Och vad "leka familj"? Om man skaffar barn med någon annan, då ÄR man en familj. Om någon som man väljer att flytta ihop med har ett barn på säg, 5 år, så måste man väl inse att varannan vecka när det barnet bor hos en så agerar man förälder åt det barnet, eller? Man är ju EN familj, även när det barnet bor där.

Det jag tycker är konstigt är att man blir ihop och sambo eller till och med skaffar barn med någon som redan har barn och tror att de barnen aldrig kommer bli en del av ens liv. Med den inställningen är det inte konstigt att styvföräldrar är hatade och har dåligt rykte.

Bjoer: Kom tillbaka när du har levt med någon annans barn i några år.

Jag ville också vara familj, men det funkar inte klockrent just nu (vet inte om vi någonsin kommer att kännas som familj) eftersom vi knappt har hunnit vänja oss vid varann. En bonusfamilj tar flera år att utveckla. Det är inte bara som att man står skriven på samma postadress och hux flux känner sig som familj på några veckor tack vare det. Det krävs hårt slit och jobb och en massa kompromisser från båda dom vuxnas sida. Det är nog där jag själv befinner mig just nu, i kompromissandets land. Om tio år känner jag kanske annorlunda.

Visa lite ödmjukhet, är du snäll. Vi är många styvföräldrar som är förtvivlade för att vi gick in i detta med den naiva i ställningen att det skulle funka som en kärnfamilj.

Jag förstår att det inte går hux flux, att det kräver arbete, kompromisser och att det blir konflikter. Det jag är frågande över är varför, som det verkar på svaren här iaf, man går in i situationen med inställningen att "Vi tar han om vårt barn jämt. Han tar hand om sitt när det är här." istället för ""Vi tar han om vårt barn jämt. Vi tar hand om hans när det är här.". Jag menar, det är ju inte så konstigt att han "glömmer bort dig" under de veckorna hans andra barn är där om ni då är två familjer, inte en. Och det kan mycket väl vara att jag inte fattar för att jag inte har varit i situationen, men när jag läser många av inläggen så blir jag liksom väldigt förvånad och frågande. Som nedan t.ex.

"...måste respektera att inte alla styvföräldrar vill funka som en riktig förälder."

Måste man verkligen det? Varför går någon in i en situation där de kommer bli styvförälder om de inte vill agera förälder? Det kommer ju liksom automatiskt om man bor i ett förhållande med någon som har barn.

Nej, föräldrarollen kommer inte alls automatiskt om man är bonusfamilj, fenomenet att styvföräldern axlar en föräldraroll finns, men det är vanligare att styvföräldern är mer som en släkting eller extra-vuxen. Det beror helt på hur bonusbarnet trivs i den ombildade familjen och om det redan finns två närvarande, biologiska föräldrar. Man kan vara hur engagerad som helst som styvförälder och ändå få kalla handen från styvbarnet. Tro mig, jag vet. Läs på lite om bonusfamiljer, snälla.

Du häver ut dig argument baserade på känslor, dina egna känslor, och dom har ingen grund. Och hur skulle du kunna veta? Jag hade absolut ingen aning när jag gav mig in på det här. Fram tills vi fick vårt gemensamma barn fungerade det utmärkt.

Dom barn i ombildade familjer som mår bäst är dom som fortsätter ha sin biologiske förälder som huvudansvarig, och bonusföräldern som just en bonus. Att gå in i en bonusfamilj med inställningen att man ska funka som en riktig förälder (ryta ifrån, uppfostra, tjata och gnälla, ta ansvar, göra alla intima sysslor etc) är tvärtom en stor fara. Det är som en snårig djungel att ge sig in i, tro mig. Man kan hamna snett vid minsta felsteg. Återigen, visa lite ödmjukhet. Har du aldrig gett dig in i någon livssituation, en relation, ett jobb, en upplevelse, som inte blev som du tänkt dig? Hoppar du av direkt i så fall när det inte blev som du tänkt dig, eller försöker du förstå situationen, förbättra den, förändra dig själv och se tiden an? Det är vad jag försöker göra just nu. Men jag tar nog bort den här tråden, den startade på fel sätt när jag var upprörd (den är gammal) och känns inte aktuell längre.

Jag säger som ts, återkom när du provat leva med någon annans ungar.

Känner sig barnen mer välkomna med ytterligare en vuxen som ska uppfostra dem på sitt vis?
Fortfarande nej till att man blir en familj bara för att man flyttar ihop med någon som har ungar sen tidigare. Fortfarande nej till att man ska leka förälder åt andras ungar. Det är ett utmärkt tillfälle att utöva hobbys och jobba över osv under umgänget, för då får barnet va med sin förälder och själv slipper man.

Så länge det finns folk som envisas med att man under alla omständigheter SKA leka familj och förälder åt ungen, så är det inte så underligt att ungarna blir hatade och får dåligt rykte. Det räcker man hör ordet styv/bonusbarn så ryser man, för någon bonus är det definitivt inte.

Så det var inga problem mellan dig och bonusbarnet fram tills att ni fick ett eget barn?