Har människor som jobbar som undersköterskor inga ambitioner?

Det är inget man isåfall gör med flit oftast skulle jag inte tro. I mitt fall var det inte så iallafall. Men jag fixade min gymnasieutbildning efteråt.

Det är fortfarande aldrig fel. Alla klarar helt enkelt inte gymnasiet idag och det är absolut inget fel med det. Alla är vi olika.

Jag har en gammal kollega som aldrig gick klart gymnasiet, började som vårdbiträde och fick sedan efter några år fastanställning som usk. Idag jobbar hon enbart administrativt som mellanchef. Hon har klarat sig bra utan gymnasiet eller komvux. Född i början av 90-talet.

Jag tänker inte i de banorna. De flesta har väl någon form av ambitioner. Att få ett högavlönat jobb, att skaffa en stor familj, att bli stormästare i minigolf eller vad sjutton som helst. Vissa ambitioner känns vettigare än andra för min del, men andra kan ha en helt annorlunda syn på saken.

Det beror ju helt på vilka förutsättningar man har och vad man prioriterar. Kommer msn från en trasslig bakgrund kan undersköterska vara ett stort mål att lyckas med. Prioriterar man familj eller en musikkariär kanske undersköterska på deltid är perfekta kombinationen.

Är uska/habiliteringspersonal och jobbar på ett boende för funktionshindrade. Jag har aldrig ens haft tanken att utbilda mig vidare till ssk tex. Jag trivs alldeles för bra med den fina kontakt jag har med brukarna. Och dra på mig massa lån och betydligt mkt mer ansvar samtidigt som man inte alls får den nära kontakten med människorna du jobbar med. Nope, vi har redan tillräckligt mycket ansvar då det är vi som ser hur brukarna mår, om de försämras eller får annat beteende. Har en helt ok lön, får ut runt 20-21 tkr efter skatt på 75 %, ledig mycket, oftast två enveckorsledigt på 10 v plus var tredje helg. Ingen stress och goa kollegor och brukare. Får oändligt mycket feedback av brukarna genom kramar och mitt foto som alltid kommer upp på tavlan för att de längtar efter mig. Fantastisk chef. Så nej, har inga ambitioner att jobba mig uppåt. Har redan uppnått ambitionerna att må bra i livet. Good enough!

Jag känner beundran och tacksamhet.

Beundran över att det finns någon som klarar av ett så tungt och krävande jobb (som dessutom är klart underbetalt).

Tacksamhet över att någon tar sig an denna viktiga samhällsfunktion. Själv skulle jag nog inte klara en månad.

Under mina år i handikappomsorgen har jag sett gott om personer med ambitioner och många utan. Personer, ofta unga, med ambitionen att plugga vidare till psykolog eller sjuksköterska, som vill skaffa sig erfarenheter inför vidare studier, eller som börjar som timvikarier och efter ett tag inser att de vill vidareutbilda sig. Sedan finns det många, både unga och gamla, som bara går dit och gör sina timmar och egentligen inte bryr sig så mycket om jobbet. De är trötta på det efter att ha gjort samma sak år ut och år in, eller är helt enkelt bara oengagerade, oavsett om de är 20 eller 60, och återigen andra som helt enkelt trivs med sitt jobb och inte ser någon anledning att söka sig till något annat.  

Personligen tycker jag att ambitioner inte nödvändigtvis är liktydigt med vidareutbildning. Det kan också handla om att lära sig sitt jobb bättre och bättre, kanske gå interna kurser, men utan målet att klättra på karriärstegen. Personer som faktiskt trivs med sitt jobb, gör det jäkligt bra och inte kan tänka sig något annat. Det är en himla tur för alla brukare/patienter att det finns sådana människor. Det kan lika gärna vara Kerstin, 60 år, som inte ens har en gymnasieutbildning, men med ett genuint intresse för sitt jobb och en instinktiv känsla för hur man bäst bemöter olika typer av människor, som Anders, 25, med en högskoleutbildning inom beteendevetenskap men som insett att det här är vad han vill jobba med. 

Jag tror att anledningen till att många tror att undersköterskor/vårdbiträden saknar ambitioner är att det är ett yrke som inte kräver utbildning (utom på vissa ställen, där man kräver att man gått vård- och omsorgsprogrammet). Vad de inte förstår är att det ofta är ett mycket krävande jobb, som kräver ett stort intresse och engagemang för att man ska orka med det i längden. Själv började jag som timvikarie på ett gruppboende för multihandikappade under mina universitetsstudier (som f.ö.var helt orelaterade till det yrket). Det är 20 år sedan, och jag valde att fortsätta på den banan eftersom det är så fantastiskt givande. Nu har jag dock bytt yrke, på grund av att jag efter en långvarig utmattningsdepression (inte jobbrelaterad) lider av koncentrationsstörningar och hjärntrötthet som gör att jag inte klarar jobbet.

Att jobba på ett gruppboende innebär nämligen inte bara att man går dit, umgås med brukarna och hjälper dem med vardagen. Det handlar också om att hela tiden ligga steget före, förutse situationer som kan uppröra brukaren och försöka förhindra/hantera dem, vilket innebär att man måste kunna tänka som brukaren, vilket ofta är helt ologiskt för en själv, speciellt om det handlar om personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det handlar om att lösa konflikter och stötta vid svårigheter. Det handlar om metodutveckling, om att hjälpa brukaren att utvecklas och om att dokumentera processen. Att lyckas med det på ett framgångsrikt sätt kräver, om du frågar mig, definitivt ambitioner.

Slutligen: Ber om ursäkt för långt inlägg! Förstår om ingen orkar läsa :)

Min svägerska är undersköterska, hon är egentligen redan pensionär, men jobbar fortfarande ibland. När hon gick i skolan, då gick man bara 6 år i grundskolan. Hon hade tänkt läsa vidare och bli sjuksköterska, men sedan fick hon flera barn och skulle göra det lite senare. Men skolgång och utbildning blev bara längre och längre. Och hon skulle då ha behövt plugga ganska länge. Så, det blev inte av. Det var nog inte brist på ambition där, snarare på självförtroende. Det är tråkigt, men hon trivdes väl ganska bra med jobbet ändå.

Jag ser hjältar i undersköterskor som slavar (för det mesta) för en jäkligt dålig lön! Tar hand om våra äldre och gör deras liv mer värdigt! Precis samma som jag anser om all sjukvårdspersonal, poliser och förskolepedagoger. Jävligt trist att det ska vara näst intill ovärdigt yrke enligt andra. Vi (ja jag är uska men arbetar inte som det längre) torkar era närstående, duschar, handlar, medicinerar, matar och sköter dagligen medan ni inte har tid. Det om något är ambitioner - att hjälpa människor istället för att bara se pengar! Fy fan..

(Jag säger INTE att TS tycker så. )

Jag personligen tycker det är trist inställning att om man har yrke X så saknar man ambitioner.
Alla har inte ambitioner att göra "jobb karriär" och "förverkliga sig själv" genom att skaffa sig "vissa yrken". Varför måste just ambitioner enbart handla om "yrke" och "jobbkarriär", enligt många (inte alla utan just många)?

Man kan ha ambitioner och använder bara jobbet som verktyg för att få in pengar, till det som de vill göra i livet och har som mål med sitt liv..

Så enligt mig kan en uska, kassabeträde etc andra personer inom "lågstatusyrke", ha stora ambitioner i sitt liv, dessa ambitioner kan ligga på andra håll som resor, hobbys etc..