Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?
Ni som har bonusbarn (och kanske även barn tillsammans med er partner också), känner ni en sorg över att inte ALLA barnen är era? Alltså önskar ni att ni var den egentliga föräldern till barnet?
-
-
Svar på tråden Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?
-
Men du har själv inte levt på det sättet eller hur?Anonym (2 barnsmamma) skrev 2019-07-14 12:53:56 följande:
Då kommer du ju inte från en perfekt kärnfamilj. Er familj saknade ju någon otroligt grundläggande.
Även om vi statistiskt sett har extremt liten risk för separation så kan det självklart alltid ske.
Forskningen är tydlig med att barn i särkullsfamiljer mår sämre psykiskt och fysiskt än dom i kärnfamiljer. MEN man vet också att barn i kärnfamiljer där det sker misshandel mår sämre än barn i särkullsfamiljer. Så kärnfamiljen är inte alltid det bästa.
En frisk, lycklig kärnfamilj är väl de dom flesta hade valt för sina barn?
Nu frågar ts om hon aktivt ska välja en särkullsfamilj. Jag svarar utifrån mina erfarenheter, forskning och det jag ser i denna tråden.
Visst det stämmer med statistiken. Men, om har man rätt förutsättningar, dvs en grundläggande kärlek, respekterar varandra, tillit och man ger varandra energi, så fungerar det.
Dvs exakt samma grunder som kärnfamiljer.
För jag är rätt säker på att den vanligaste orsaken att särkullfamiljer separerar är samma orsak till att den tidigare familjen separerade. -
Fattar inte hur svårt det ska vara att älska någon annans barn. Ett barn är ett barn oavsett vem som fött det. Hade jag haft en man med barn från sitt tidigare förhållande hade jag lagt ned mitt liv på att försöka bli insläppt och accepterad av de barnen, och att älska dom som om de vore mina egna. Camilla Läckberg är ett bra exempel på detta med bonusbarn. Fantastiskt mindset. Mamma är alltid mamma, MEN ju fler mammor i ett barns liv, desto rikare på trygghet är barnet. Förutsatt att dessa mammor och pappor (riktiga och bonus) är bra och stabila människor med mycket kärlek att ge. Dessutom kan en bonuspappa/mamma vara en oerhörd gåva om den riktiga biologiska visar sig vara olämplig. Det substitutet kan göra under. Skulle själv ALDRIG kunna skilja på mitt egna och någon annans. Är gärna mamma till en extra eller några till om JAG får ÄRAN. Att biologiska föräldern har något emot det etc - det är en annan kamp/fråga som man får lösa och hantera vuxna emellan.
-
Jag minns inte när jag skrev det så kan inte svara på den frågan.Anonym (2 barnsmamma) skrev 2019-07-14 12:44:24 följande:
Du har själv skrivit att skilsmässopapprena skulle bli påskrivna fort om du åkte hem till ditt ex. Varför skrev du så då? Du har också skrivit ett väldig bittert inlägg om att du alltid får flytta dig för hans ungar men han aldrig skulle kunna tänka dig att flytta sig för dina barn. Då gör man skillnad på dina och mina barn..
Det är ofta så men särkullsfamiljer. Det är såååå bra så fort någon från en kärnfamilj frågar. Sedan kommer inlägg och gnäll om hur jobbigt det är att få ihop familjen.
Ja en period var det så att hans barn ville sova hos oss och jag flyttade på mig. Han vet själv om sina sömnproblem (behöver ha det kolmörkt och knäpptyst för han ska kunna sova och de är enbart vårt sovrum som är så mörkt) men han har inte orkat ta tag i det då det i dagsläget måste läggas så mycket fokus och energi på situationen runt hans barn. Och jag förstår honom. På grund av den situationen hemma som hans ex satt oss i har jag haft problem med svår ångest och panikattacker under kanske 8-9 månaders tid som jag inte varit helt ärlig med inför honom. Han fick veta detta i mars/april och efter det har han och jag kunnat jobba ihop oss ännu bättre, innan låtsades jag som att det var bra för att det är så tungt gällande hans barn (som absolut inte är barnens fel!). -
Där kommer en av orsakerna till att splittringen sker i särkullfamiljer. Det är kravet på att man ska älska alla barn som ens egna.Anonym (E) skrev 2019-07-14 13:16:23 följande:
Fattar inte hur svårt det ska vara att älska någon annans barn. Ett barn är ett barn oavsett vem som fött det. Hade jag haft en man med barn från sitt tidigare förhållande hade jag lagt ned mitt liv på att försöka bli insläppt och accepterad av de barnen, och att älska dom som om de vore mina egna. Camilla Läckberg är ett bra exempel på detta med bonusbarn. Fantastiskt mindset. Mamma är alltid mamma, MEN ju fler mammor i ett barns liv, desto rikare på trygghet är barnet. Förutsatt att dessa mammor och pappor (riktiga och bonus) är bra och stabila människor med mycket kärlek att ge. Dessutom kan en bonuspappa/mamma vara en oerhörd gåva om den riktiga biologiska visar sig vara olämplig. Det substitutet kan göra under. Skulle själv ALDRIG kunna skilja på mitt egna och någon annans. Är gärna mamma till en extra eller några till om JAG får ÄRAN. Att biologiska föräldern har något emot det etc - det är en annan kamp/fråga som man får lösa och hantera vuxna emellan.
Jag älskar inte sambons barn, men jag tycker väldigt mycket om dom. Föräldraansvaret har legat på deras föräldrar. Jag har (och även de) plockat russinen ur kakan.
Min sambo har sett det jag gjort som bonus, inte tagit det för givet.
Dvs vi har inte levt som Camilla utan valt en annan väg. För oss (därmed inte sagt att det är rätt för alla) har det fungerat. -
Jo så kan det vara, kan man inte/vill man inte så kan inte någon annan heller ta sig rätten att tvinga fram en kärlek som inte finns. Jag är bara lite nyfiken (inte alls dömande eller så, utan bara nyfiken) hur hanterar man då ett barn som är sambons, men som haft en dålig mamma och vill se dig som mamma och söker värme, kärlek, omsorg och en mamma hos dig? Avvisar man? Markerar man gränsen? Hur gör man?sextiotalist skrev 2019-07-14 13:22:40 följande:
Där kommer en av orsakerna till att splittringen sker i särkullfamiljer. Det är kravet på att man ska älska alla barn som ens egna.
Jag älskar inte sambons barn, men jag tycker väldigt mycket om dom. Föräldraansvaret har legat på deras föräldrar. Jag har (och även de) plockat russinen ur kakan.
Min sambo har sett det jag gjort som bonus, inte tagit det för givet.
Dvs vi har inte levt som Camilla utan valt en annan väg. För oss (därmed inte sagt att det är rätt för alla) har det fungerat.
Jag tycker för övrigt att allt som funkar är bra, är barnen med på tåget och du och alla i familjen, så får man väl plocka russinen ur kakan! Man behöver inte ha en Läckberg familj (kanske var otydlig med det i inlägget innan), om det finns andra alternativ som leder till samma lycka för de inblandade! Även fast jag ?förespråkar? Camillas sätt så är det för att det förmodligen skulle passa MIG bäst, men alla är olika! Och det har jag FULL förståelse och acceptans för! Alla barn vill inte heller släppa in fler vuxna särskilt djupt, för alla har inte det behovet.... så då passar ju andra lösningar! -
En sådan relation hade jag inte gett mig in på. Män med förskolebarn gick också bort. Hade inte min sambo varit tydlig genom handling att jag inte hade något föräldraansvar, så hade vi förblivit särbos. Jag hade inga planer att ha barn, varken egna eller andrasAnonym (E) skrev 2019-07-14 14:11:00 följande:
Jo så kan det vara, kan man inte/vill man inte så kan inte någon annan heller ta sig rätten att tvinga fram en kärlek som inte finns. Jag är bara lite nyfiken (inte alls dömande eller så, utan bara nyfiken) hur hanterar man då ett barn som är sambons, men som haft en dålig mamma och vill se dig som mamma och söker värme, kärlek, omsorg och en mamma hos dig? Avvisar man? Markerar man gränsen? Hur gör man?
Jag tycker för övrigt att allt som funkar är bra, är barnen med på tåget och du och alla i familjen, så får man väl plocka russinen ur kakan! Man behöver inte ha en Läckberg familj (kanske var otydlig med det i inlägget innan), om det finns andra alternativ som leder till samma lycka för de inblandade! Även fast jag ?förespråkar? Camillas sätt så är det för att det förmodligen skulle passa MIG bäst, men alla är olika! Och det har jag FULL förståelse och acceptans för! Alla barn vill inte heller släppa in fler vuxna särskilt djupt, för alla har inte det behovet.... så då passar ju andra lösningar!
-
Jag hade samma inställning som du tills jag själv blev styvförälder och fick egna barn. Man kan inte bestämma sig för att man ska älska någon annans barn. Den kärlek man känner för sina egna biologiska barn är oslagbar. För mig är inte styvfamiljslivet en ära man får, utan en uppoffring man gör.Anonym (E) skrev 2019-07-14 13:16:23 följande:
Fattar inte hur svårt det ska vara att älska någon annans barn. Ett barn är ett barn oavsett vem som fött det. Hade jag haft en man med barn från sitt tidigare förhållande hade jag lagt ned mitt liv på att försöka bli insläppt och accepterad av de barnen, och att älska dom som om de vore mina egna. Camilla Läckberg är ett bra exempel på detta med bonusbarn. Fantastiskt mindset. Mamma är alltid mamma, MEN ju fler mammor i ett barns liv, desto rikare på trygghet är barnet. Förutsatt att dessa mammor och pappor (riktiga och bonus) är bra och stabila människor med mycket kärlek att ge. Dessutom kan en bonuspappa/mamma vara en oerhörd gåva om den riktiga biologiska visar sig vara olämplig. Det substitutet kan göra under. Skulle själv ALDRIG kunna skilja på mitt egna och någon annans. Är gärna mamma till en extra eller några till om JAG får ÄRAN. Att biologiska föräldern har något emot det etc - det är en annan kamp/fråga som man får lösa och hantera vuxna emellan.
-
Nej det var därför jag skrev "perfekt" , det finns inga perfekta familjer, det är bara något alla vill tro att man själv har. Man luras att tro Det Så starkt att man inte set när det går snett, för man tar varandra för givet. Men som sagt, fortsätt att leva i din kärnfamiljsbubbla och jag hoppas gör sin skull att det alltid kommer att vara så, annars lär det bli ett hårt slag....Anonym (2 barnsmamma) skrev 2019-07-14 12:53:56 följande:
Då kommer du ju inte från en perfekt kärnfamilj. Er familj saknade ju någon otroligt grundläggande.
Även om vi statistiskt sett har extremt liten risk för separation så kan det självklart alltid ske.
Forskningen är tydlig med att barn i särkullsfamiljer mår sämre psykiskt och fysiskt än dom i kärnfamiljer. MEN man vet också att barn i kärnfamiljer där det sker misshandel mår sämre än barn i särkullsfamiljer. Så kärnfamiljen är inte alltid det bästa.
En frisk, lycklig kärnfamilj är väl de dom flesta hade valt för sina barn?
Nu frågar ts om hon aktivt ska välja en särkullsfamilj. Jag svarar utifrån mina erfarenheter, forskning och det jag ser i denna tråden.
-
Bubbla?! Om det värsta händer så klarar jag mig bra. Ekonomiskt och socialt. (Något som inte gäller alla särkullsfamiljer då man kan hamna illa pga arv och annat). Våra barn skulle också klara sig då dom har de bästa möjliga förutsättningarna för psykisk hälsa iom sin trygga uppväxt. Men återigen så är risken extremt liten att vi separerar då vi har allt på vår sida att lyckas.Anonym (,,,) skrev 2019-07-14 16:37:34 följande:
Nej det var därför jag skrev "perfekt" , det finns inga perfekta familjer, det är bara något alla vill tro att man själv har. Man luras att tro Det Så starkt att man inte set när det går snett, för man tar varandra för givet. Men som sagt, fortsätt att leva i din kärnfamiljsbubbla och jag hoppas gör sin skull att det alltid kommer att vara så, annars lär det bli ett hårt slag....
Ingen luras här. Vi har en perfekt familj. Precis den familjen vi vill vara och i det ingår att aldrig ta varandra för givet.
Din uppväxt har färgat din syn på relationer. Du tror inte på en lycklig, perfekt familj för du har aldrig upplevt det. Det påverkar självklart dina chanser att få en trygg kärnfamilj. Min make och jag kommer båda från lyckliga kärnfamiljer och därför är det norm för oss.
Du menar att det är fel av mig att rekommendera folk att välja kärnfamiljen när det är möjligt?
Att jag ska gå runt och känna mig osäker i mitt troligtvis livslånga äktenskap? Mina barn får båda sina föräldrar hos sig alltid. En kärleksfull miljö utan negativa inflytande och får växa upp utan separationer.
Hur kan du propagera för något annat när det fortfarande är möjligt för ts att ge sina barn det? -
Det är fullt förståeligt att hans ex är orolig över sina barns välbefinnande och omsorg hos sin pappa. En pappa som släpar hem en okänd kvinna med en bebis och en unge till och låter dem flytta in efter typ en kvart har inte alla hästar hemma. Han ÄR inte en förståndig och bra far och detsamma gäller såklart dig. Barnen får dessvärre växa upp i en dysfunktionell familj om inte era ex tar över dem på heltid så kan ni träffa era ungar dagtid varannan helg eller nåt. Så se till barnens bästa för en gångs skull och lämna barnen till de föräldrar som KAN ta hand om dem på ett bra sätt och ge dem den kärlek och trygghet de behöver och förtjänar!Sharper skrev 2019-07-14 12:15:12 följande:
Då har du missförstått en hel del.
Exet har du rätt i men i dagsläget kan vi inte göra så mycket åt det mer än att se till att barnen är trygganär de är hos oss.
Äktenskapsförord finns då jag fick halva gården och han vill inte behöva köpa ut mig med halva beloppet om vi skiljer oss om tex 5 år. Varför skulle det ens vara fel med äktenskapsförord?
Vi delar ej säng då vi anser att sömnen är viktigare just nu men så fort det lugnat sig med situationen med hans barn ska han söka hjälp för sina problem. Däremot sover jag i en säng och inte soffa längre.
Barnen har inte krävt att få sova hos oss på flera månader nu.
Min man har pratat med mitt ex om att eventuellt ha gemensamt kalas nästa år så vet intr varför du skriver så....
Min man går upp klockan 04 så nej han kräver verkligen ingen avsugning då. Däremot önskar han få på kvällen, och oftast får han, om jag vill. Men inget jag tvingas till, det är du som missförstått isåfall.
Han har tittat på 2 gånger när jag haft sex med andra tjejer. Han har fått del av det också men den person som fick ut mest av att ha en tjej med var jag, inte han.
Kom hem till oss så kan du minsann se att vi är en lycklig familj och enhet. Det hade varit ännu bättre om hans exfru skippar sin avundsjuka och förstör på så vis deras barn och gör dom otrygga genom att prata illa om deras pappa.