Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?
Ni som har bonusbarn (och kanske även barn tillsammans med er partner också), känner ni en sorg över att inte ALLA barnen är era? Alltså önskar ni att ni var den egentliga föräldern till barnet?
Ni som har bonusbarn (och kanske även barn tillsammans med er partner också), känner ni en sorg över att inte ALLA barnen är era? Alltså önskar ni att ni var den egentliga föräldern till barnet?
Jag väljer att stanna för våra gemensamma (numera vuxna) barns skull. Jag älskar dem över allt annat. Deras välmående är alltid och kommer alltid vara min prioritet. De kämpar med sina problem och jag skulle aldrig belasta dem med mina. Halvsyskonet kommer alltid att vara en del av deras familj p.g.a mitt livsval. Det är något jag aldrig kan förändra. Men jag önskar att jag för många år sedan följt min hjärna och inte mitt hjärta.
Förstår din känsla helt. Jag har mina två barn på heltid och varannan vecka kommer sambons två barn. Det hade underlättat om jag hade haft mina också varannan vecka eller om hans bott hos oss också på heltid. Det blir väldigt påtagligt varannan vecka känns det som det är jag och mina barn,han slappnar av och drar sig tillbaka. Hans barn har dessutom en helt annan uppfostran hos sin mamma. Det blir många ansträngda situationer. Speciellt när min sambo inte är med,då testar hans barn gränser och beter sig väldigt annorlunda. Ja,de gånger vi hamnar i diskussioner eller i konflikter med varandra handlar det om barnen. Det tär på relationen enormt mycket att ha växelvisboende barn där en av dom dessutom har npf diagnos. Vet precis hur du känner.
Vad har dina vuxna barns välmående med din relation att göra? Låter som ursäkter och inte välbetänkta sådana heller men de kanske är dåligt uppfostrade...
Jag väljer att stanna för våra gemensamma (numera vuxna) barns skull. Jag älskar dem över allt annat. Deras välmående är alltid och kommer alltid vara min prioritet. De kämpar med sina problem och jag skulle aldrig belasta dem med mina. Halvsyskonet kommer alltid att vara en del av deras familj p.g.a mitt livsval. Det är något jag aldrig kan förändra. Men jag önskar att jag för många år sedan följt min hjärna och inte mitt hjärta.
Nej, så har jag inte känt. Jag tycker att de är alldeles strålande bra ändå.
Men folk, ni är ju inte livegna. Kanske tillskriver ni ett barn eller en vuxen människa på annan plats lite för stor betydelse i ert liv. Kanske är det snarare lite bortförklaringar för att slippa agera själv, folk har så mycket påverkan på ens liv som man låter dem ha. Känns ditt liv hopplöst och meningslöst - förändra din situation eller din attityd..
Men folk, ni är ju inte livegna. Kanske tillskriver ni ett barn eller en vuxen människa på annan plats lite för stor betydelse i ert liv. Kanske är det snarare lite bortförklaringar för att slippa agera själv, folk har så mycket påverkan på ens liv som man låter dem ha. Känns ditt liv hopplöst och meningslöst - förändra din situation eller din attityd..
Du har svåra problem med meningsuppbyggnad.
Tackar! Hellre det än dina löjliga "problem" som du inte kan lösa eller reflektera kring.