Försök att sänka vattennivån i glaset nu, mumlar Casper och försöker att inte låta överdrivet entusiastisk, så Saga känner sig pressad. Den här gången är hon genast med på noterna. Saga stirrar beslutsamt på glaset och försöker att upprepa det hon gjorde nyss. Att få vattnet att röra på sig. Men det är tydligt att hon inte har full kontroll över sin förmåga, för nu rör sig vattnet inte alls. Casper kan se att det gör henne irriterad. Eller snarare förbannad. Nu när hon har upptäckt denna underliga förmåga, så vill hon inte att den bara ska ha varit inbillning. Därför koncentrerar hon sig så hårt att svetten får hennes mörka hår att klibba fast i pannan. Casper har aldrig sett henne så målmedveten och plötsligt, efter en lång stund, händer det någonting. Det hela är så underligt. Vattennivån sjunker inte i glaset, men det händer någonting annat. Det ser ut som om vattenytan börjar koka. Den bubblar upp och ner allt våldsammare, tills det uppstår ett krasande ljud, och sedan händer det otroliga. Glaset sprängs i bitar mitt framför deras ögon. Vassa skärvor slungas iväg genom rummet och Casper och Saga får både vatten och glassplitter på sig. De skriker till och kastar sig bakåt, lite för sent, för de var fullständigt oförberedda på vad som skulle hända. Men när man tänker på saken är det inte särskilt konstigt. För hur skulle hon kunnat få vattnet att sjunka i glaset när det inte kunde ta vägen någonstans? Det klart att vattnet var tvunget att hitta en väg ut och det var därför glaset sprängdes.
Saga lyckades alltså igen. Casper är inte förvånad, men han kan se att Saga är chockad. Hon ser på honom med stora ögon och säger: Det lyckades! Vad betyder det här? Casper ser tveksam ut, för han vet vad han vill svara, men samtidigt är han van vid att inte dra förhastade slutsatser. Därför säger han bara: Ingenting. Va?! utbrister Saga. Vad är det för ett värdelöst experiment om resultatet inte betyder någonting? Varför tvingade du mig då att utföra det? Casper har svårt att hålla sig för skratt när han märker hur upprörd Saga blir, för han förstår precis vad hon menar. Hon är inte van vid det plågsamt långsamma, vetenskapliga tillvägagångssättet, där man inte kan säga någonting innan man har replikerat en studie.
Du har rätt, säger Casper eftertänksamt. Det betyder att jag har fått mer att gå på när jag fortsätter mina efterforskningar om öns ursprung. Jag har börjat titta på gamla mätningar när det gäller väderförhållandena här på ön. Nu tänker jag söka efter alla gamla nyhetsartiklar som finns på nätet, för att se om jag kan hitta någonting ovanligt. Jag kommer att googla ? Saga avbryter honom: Äsch! Fuck Google, ask me. Google vet ingenting om den här ön som inte jag vet, så det är bara bortkastad tid. Av mig kan du få svar direkt. Casper ler lite åt hennes entusiasm, men svarar bara sakligt: Jag tvivlar på att du har alla gamla väderavvikelser, från dag till dag, i huvudet.
Saga ger honom ett snett leende men protesterar inte. Istället säger hon: Nu när du inte är upptagen med att leka forskare kanske vi ska ta tag i den där bassängen nere i källaren? Du vill väl inte bo ovanpå ett badhus för alltid? Nej, det vill Casper inte, så de bestämmer sig för att försöka göra sig av med vattnet. Luckan ner till källaren har fått stå öppen medan Casper var borta, så en hel del av vattnet har redan avdunstat. Men det finns fortfarande mycket vatten kvar i källaren som de behöver försöka bli av med. Saga går ut till mormor Karins förråd och hämtar en hink.
Det är bara att hugga i, säger hon när hon kommer in igen och räcker honom hinken. Du fyller hinken med vatten och klättrar upp till luckan och jag tar emot den och tömmer den ute på gården Okej? Casper nickar och tar emot hinken. Precis när han ska klättra ner genom luckan säger Saga: Om du bara visste vilka planer din gamla mormor Karin hade för den där källaren. Hon fantiserade om att göra om den till en matkällare och förvara hemmagjord saft och sylt där nere. Ja, hon var ju till och med på väg ner dit när hon dog. Casper stelnar till och stammar fram: V-va?! Det har aldrig hört. Jag trodde hon dog lugnt och fint i sömnen? Saga ser förvånat på honom. Har du inte hört det? Casper skakar på huvudet. Nej, det har jag inte. Hur vet du att det var så det gick till? Saga ser ledsen ut över att behöva vara den som kommer med dåliga nyheter. För att det var jag som hittade henne. Jag brukade alltid handla mat åt henne och en dag när jag knackade på dörren, så öppnade hon plötsligt inte. Då blev jag misstänksam och kikade in genom fönstret. Din mormor Karin hade öppnat luckan och låg med handen utsträckt mot den, som om hon var på väg ner i källaren. Casper rynkar pannan och ser fundersam ut. Vad skulle hon dit ner och göra? Han kan inte alls föreställa sig varför mormor Karin skulle gå ner i källaren om hon kände på sig att någonting var fel. Om hon var döende. Det är fullständigt obegripligt. Men, det människor gör de sista minuterna i livet är inte alltid logiskt. Dessutom kanske hon inte ens visste om att hon skulle dö? Trots att han försöker tänka logiskt, så drabbas Casper av en obehaglig känsla som han inte riktigt kan sätta fingret på.