Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Först går de sakta därifrån, så länge någon kan se dem, men så fort de kommer utom synhåll börjar de springa. De fnissar upprymt, som två tonåringar, och rusar fram längs gatorna sida vid sida. Casper känner hur adrenalinet fortfarande pumpar ut i hans kropp och om någon såg dem nu, så skulle de tro att det var två galningar som rymt någonstans ifrån. Men ingen ser dem, tack och lov, och efter en liten stund har de lyckats hämta sig från chocken och lugnat ner sig. Saga skrattar högt och Casper njuter verkligen av att se henne så glad. Han vill att hon alltid ska få vara lika glad som hon är nu och aldrig behöva ha det där allvarliga, bekymrade uttrycket i ansiktet. Men han vet ju vad det beror på. Att Sagas sökande efter boken har vuxit till en besatthet och så länge hon inte hittar den, kommer hon aldrig bli lycklig igen.

När de kommer in i skogen saktar de slutligen av på farten och flåsar andfått. Casper sneglar på Saga och frågar sedan allvarligt: Hur gjorde du det där? Saga ler först lite hemlighetsfullt mot honom, men sedan rycker hon bara på axlarna och säger: Äsch! Det är inte så märkvärdigt som det ser ut. Jag använder mig av lite omvänd psykologi bara. När jag verkar så självsäker, blir han så osäker att han kissar på sig. Jag har gjort så mot mobbare ända sedan jag var liten. Det funkar varje gång. Casper rynkar pannan och tänker att det inte låter särskilt logiskt alls, även om Saga tycks tro det. Han har varit med om lite för många konstiga händelser på sista tiden, för att kunna ignorera dem, och den gemensamma faktorn är Saga. Först höll hon andan orimligt länge i den vattenfyllda källaren, sedan såg han den glittrande stjärtfenan i ögonvrån och nu det här. Men den gemensamma faktorn är inte bara Saga, utan också vatten.

Hursomhelst, grymt bra gjort! säger Casper, som inte vill förstöra den fina stämningen. Men det hade han inte behövt oroa sig för, för i nästa stund är det Saga själv som gör det istället: Hm. Jag vet inte om det var så bra egentligen, för ingenting är farligare än en ratad och förnedrad man. Casper svarar inte på det, men förstår vad hon menar. Han kunde se hatet i mannens blick efteråt. Att kissa på sig inför alla åskådarna som samlats utanför restaurangen måste ha känts oerhört förnedrande. Ändå känner Casper en stark tacksamhetskänsla gentemot Saga för att hon faktiskt ingrep. Han vågar inte ens tänka på hur det hade kunnat sluta annars. Båda försjunker i tankar en stund och plötsligt är de framme vid mormor Karins stuga. Casper tänker att han inte vill skiljas åt redan, men får som vanligt inte fram ett endaste vettigt ord i Sagas sällskap. Men Saga dröjer sig ändå kvar utanför stugan ett litet tag, som om hon inte heller vill skiljas åt riktigt än.

Du förresten, den där kyssen, säger hon slutligen och ser allvarligt på honom. Åh! Tänk inte på den. Du behöver inte förklara. Jag fattar att den inte betydde någonting. Att du bara kysste mig för att reta upp honom och det lyckades du verkligen med, svarar han, men Saga avbryter honom: Den var magisk. Jag ville aldrig att den skulle ta slut. Hon ser honom djupt i ögonen och Casper grips återigen av den där svindlande, bottenlösa känslan. Det känns som om hela världen försvinner runt omkring honom och när han stänger dörren om sig en liten stund senare, så orkar han inte ens vara besviken på sig själv för att han inte vågade fråga Saga om hon ville följa med in. Istället kastar han sig ner på sängen, med kläderna på, och ler från öra till öra. Inom sig hör han Sagas röst, som upprepar de underbara orden om och om igen: Den där kyssen. Den var magisk. Jag ville aldrig att den skulle ta slut.

Real Time: Jag tror Casper lättade på trycket när han lade sig där på sängen. 

Så spännande avsnitt och som man känner igen sig i den där nykära känslan, pirrar i hela min kropp nu. 

Real Time: Nej, ingenting allvarligt och jag mår bättre nu. Idag har jag haft en underbar dag! Tack så mycket :D Det har varit så kul att skriva den här berättelsen i tråden och få idéer och inspiration av er :)

Isa: Ja, man vet ju aldrig vad karaktärerna sysslar med utanför själva texten. De hinner nog med både det ena och det andra ;) Så kul att du tyckte att avsnittet var spännande och att du kände igen dig! Det är en härlig känsla att vara nykär :)

Nästa morgon vaknar han i sängen med kläderna på. Det första han tänker på när han slår upp ögonen är den underbara kyssen och Sagas ord kvällen innan. Minnet får honom att le för sig själv och egentligen vill han bara uppsöka Saga genast, men trots det finns det några saker som han behöver ta itu med. Han måste logga in på sin jobbmail och svara på meddelanden. Dessutom kan han inte släppa tanken på det som hände kvällen innan. Att Saga fick den där mannen att kissa på sig. Hur i all världen gick det till? Även om Saga hade en logisk förklaring, så kändes den inte särskilt trovärdig. Därför har Casper hittat på ett experiment som han tänker förbereda till nästa gång han träffar Saga. Han plockar fram ett vattenglas och drar ett svart streck med en tuschpenna runt mitten av glaset.

Sedan går han igenom jobbmailen. Han har kommit på en lämplig täckmantel för vad han egentligen gör här på ön; mätningar. Det har rapporterats om ovanligt hög aktivitet kring ön när det gäller olika typer av väderfenomen. Onormala avvikelser, som är utspridda över lång tid, och nu senast den beryktade jättevågen. Ett rykte som har nått hela vägen till hans kollegor i Stockholm. Tack vare vågen var det inte svårt att motivera vad som gör just den här platsen så intressant att samla in forskningsdata på. Casper börjar beta av mailen ett efter ett, men funderar hela tiden på det som hände kvällen innan, vilket gör att arbetet går långsamt och inte lika effektivt som vanligt.

Senare samma eftermiddag kommer Saga förbi, precis som han hoppats på. Hon knackar hårt på dörren och ropar: Hur går det med badhuset i källaren? Är det färdigt än? Casper rycks ur sina funderingar av hennes höga, klara röst och skyndar sig fram till dörren för att öppna. När han får syn på henne tycker han att hon verkar andfådd och ser ut att vara misstänkt röd om kinderna, precis som om hon sprungit hela vägen hem från jobbet för att knacka på hans dörr. Casper säger ingenting om det, utan spinner bara vidare på hennes skämt om badhuset: Jodå, det går bra! I den här takten kan jag inviga det när som helst, för bassängen är redan fylld och klar. Saga skrattar till och frågar: Får jag komma in? Casper vill egentligen svara: Självklart, det är det enda jag har hoppats på sedan vi skildes åt igår. Men istället nöjer han sig med ett: Javisst!

Det känns helt underbart att se Saga igen, men han lyckas ändå inte slappna av och njuta av hennes sällskap. För det finns en sak som han bara inte kan släppa. Experimentet. Därför går Casper bort till kranen och fyller glaset med vatten och placerar det på bordet framför Saga. Sedan säger han: Jag skulle vilja utföra ett litet experiment på dig. Saga stirrar på glaset. Va! Menar du allvar? Casper nickar och skjuter fram glaset mot henne. Snälla, försök. För min skull. Saga höjer på ögonbrynen och Casper kan se att hon tycker att han beter sig mycket märkligt. Men hon protesterar ändå inte, utan riktar uppmärksamheten mot glaset och frågar: Vad vill du att jag ska göra? Utan att röra en min svarar han: Jag vill att du ska få vattnet att stiga i glaset. Saga spärrar upp ögonen och tittar på honom, som om han har misst förståndet. Få vattnet att stiga? Har du blivit knäpp?! Casper skakar bara på huvudet och upprepar: Försök. Ge det en ärlig chans. Saga rynkar ögonbrynen, men riktar uppmärksamheten mot glaset igen.

Sedan stirrar hon intensivt på det och ser ut att koncentrera sig hårt. Efter en liten stund klarar hon inte av att hålla sig allvarlig längre, utan brister ut i skratt. Jag känner mig urlöjlig! protesterar hon. Casper skjuter glaset närmare henne och säger: Jag förstår precis, men försök en gång till och koncentrera dig ännu hårdare den här gången. Saga suckar tungt och gör som han vill. Okej då, men bara för att du tjatar så mycket. Båda stirrar envist på glaset, för att upptäcka minsta lilla rörelse, men vattenytan ligger fortfarande alldeles spegelblank. Då sluter Saga ögonen, tar ett djupt andetag, och gör ett nytt försök. Hon slappnar av och låter axlarna sjunker ner. Därefter blir hon sittande så. Tiden går utan att någonting händer och han är nästan på väg att ge upp. Sedan ser han det. Hur vattenytan plötsligt skälver till och stiger över det svarta strecket i glaset, bara för en kort sekund. Casper flämtar högt och Saga öppnar förskräckt ögonen och frågar: Vad hände?! Casper pekar med darrande hand på glaset. Du lyckades få vattnet att röra på sig! Saga lutar sig fram och granskar glaset noga. Hon kan se att det har blivit vått ovanför det svarta strecket, precis som om vattnet alldeles nyligen stigit i glaset. Det var som fan! utbrister hon och stirrar på Casper med uppspärrade ögon.

Försök att sänka vattennivån i glaset nu, mumlar Casper och försöker att inte låta överdrivet entusiastisk, så Saga känner sig pressad. Den här gången är hon genast med på noterna. Saga stirrar beslutsamt på glaset och försöker att upprepa det hon gjorde nyss. Att få vattnet att röra på sig. Men det är tydligt att hon inte har full kontroll över sin förmåga, för nu rör sig vattnet inte alls. Casper kan se att det gör henne irriterad. Eller snarare förbannad. Nu när hon har upptäckt denna underliga förmåga, så vill hon inte att den bara ska ha varit inbillning. Därför koncentrerar hon sig så hårt att svetten får hennes mörka hår att klibba fast i pannan. Casper har aldrig sett henne så målmedveten och plötsligt, efter en lång stund,  händer det någonting. Det hela är så underligt. Vattennivån sjunker inte i glaset, men det händer någonting annat. Det ser ut som om vattenytan börjar koka. Den bubblar upp och ner allt våldsammare, tills det uppstår ett krasande ljud, och sedan händer det otroliga. Glaset sprängs i bitar mitt framför deras ögon. Vassa skärvor slungas iväg genom rummet och Casper och Saga får både vatten och glassplitter på sig. De skriker till och kastar sig bakåt, lite för sent, för de var fullständigt oförberedda på vad som skulle hända. Men när man tänker på saken är det inte särskilt konstigt. För hur skulle hon kunnat få vattnet att sjunka i glaset när det inte kunde ta vägen någonstans? Det klart att vattnet var tvunget att hitta en väg ut och det var därför glaset sprängdes.

Saga lyckades alltså igen. Casper är inte förvånad, men han kan se att Saga är chockad. Hon ser på honom med stora ögon och säger: Det lyckades! Vad betyder det här? Casper ser tveksam ut, för han vet vad han vill svara, men samtidigt är han van vid att inte dra förhastade slutsatser. Därför säger han bara: Ingenting. Va?! utbrister Saga. Vad är det för ett värdelöst experiment om resultatet inte betyder någonting? Varför tvingade du mig då att utföra det? Casper har svårt att hålla sig för skratt när han märker hur upprörd Saga blir, för han förstår precis vad hon menar. Hon är inte van vid det plågsamt långsamma, vetenskapliga tillvägagångssättet, där man inte kan säga någonting innan man har replikerat en studie.

Du har rätt, säger Casper eftertänksamt. Det betyder att jag har fått mer att gå på när jag fortsätter mina efterforskningar om öns ursprung. Jag har börjat titta på gamla mätningar när det gäller väderförhållandena här på ön. Nu tänker jag söka efter alla gamla nyhetsartiklar som finns på nätet, för att se om jag kan hitta någonting ovanligt. Jag kommer att googla ? Saga avbryter honom: Äsch! Fuck Google, ask me. Google vet ingenting om den här ön som inte jag vet, så det är bara bortkastad tid.  Av mig kan du få svar direkt. Casper ler lite åt hennes entusiasm, men svarar bara sakligt: Jag tvivlar på att du har alla gamla väderavvikelser, från dag till dag, i huvudet.

Saga ger honom ett snett leende men protesterar inte. Istället säger hon: Nu när du inte är upptagen med att leka forskare kanske vi ska ta tag i den där bassängen nere i källaren? Du vill väl inte bo ovanpå ett badhus för alltid? Nej, det vill Casper inte, så de bestämmer sig för att försöka göra sig av med vattnet. Luckan ner till källaren har fått stå öppen medan Casper var borta, så en hel del av vattnet har redan avdunstat. Men det finns fortfarande mycket vatten kvar i källaren som de behöver försöka bli av med. Saga går ut till mormor Karins förråd och hämtar en hink.

Det är bara att hugga i, säger hon när hon kommer in igen och räcker honom hinken. Du fyller hinken med vatten och klättrar upp till luckan och jag tar emot den och tömmer den ute på gården Okej? Casper nickar och tar emot hinken. Precis när han ska klättra ner genom luckan säger Saga: Om du bara visste vilka planer din gamla mormor Karin hade för den där källaren. Hon fantiserade om att göra om den till en matkällare och förvara hemmagjord saft och sylt där nere. Ja, hon var ju till och med på väg ner dit när hon dog. Casper stelnar till och stammar fram: V-va?! Det har aldrig hört. Jag trodde hon dog lugnt och fint i sömnen? Saga ser förvånat på honom. Har du inte hört det? Casper skakar på huvudet. Nej, det har jag inte. Hur vet du att det var så det gick till? Saga ser ledsen ut över att behöva vara den som kommer med dåliga nyheter. För att det var jag som hittade henne. Jag brukade alltid handla mat åt henne och en dag när jag knackade på dörren, så öppnade hon plötsligt inte. Då blev jag misstänksam och kikade in genom fönstret. Din mormor Karin hade öppnat luckan och låg med handen utsträckt mot den, som om hon var på väg ner i källaren. Casper rynkar pannan och ser fundersam ut. Vad skulle hon dit ner och göra? Han kan inte alls föreställa sig varför mormor Karin skulle gå ner i källaren om hon kände på sig att någonting var fel. Om hon var döende. Det är fullständigt obegripligt. Men, det människor gör de sista minuterna i livet är inte alltid logiskt. Dessutom kanske hon inte ens visste om att hon skulle dö? Trots att han försöker tänka logiskt, så drabbas Casper av en obehaglig känsla som han inte riktigt kan sätta fingret på.

Några timmar senare har de lyckats bli av med det mesta av vattnet. Klockan börjar bli mycket och det är dags för Saga att gå hem, men först vill hon inspektera hur det ser ut nere i källaren. Hon hinner bara ta några steg ner, innan någonting oväntat händer. Plötsligt snubblar Saga till och faller handlöst framåt. Casper skyndar sig fram och fångar upp henne i sin famn, men tappar balansen och ramlar baklänges ner på golvet. Där blir han liggande på rygg, med Saga över sig. Nämen, så trevligt, säger Saga och ler retsamt. Visste man inte bättre, skulle man nästan kunna tro att jag gjorde det med flit. Sedan ser hon allvarligt på honom och Casper kommer inte på någonting skämtsamt att säga tillbaka för att lätta upp stämningen. Istället stirrar han som hypnotiserad rakt in i hennes underliga, havsblåa ögon.

Han vill så gärna kyssa henne igen, för det är det enda han har kunnat tänka på sedan den underbara kyssen kvällen innan. Men han blir alltid lika handlingsförlamad i Sagas närvaro. Det är som om hennes sällskap gör honom både trög och feg. Fast det ska inte få hindra honom, inte den här gången. Den här gången ska han våga. Utan att tänka efter en extra gång, som han alltid brukar göra annars, så sträcker han sig upp och pressar sina läppar mot Sagas. Han hinner se att hon ser förvånad, men inte missnöjd ut. Antagligen för att han äntligen vågade sig på att kyssa henne. Saga besvarar genast hans kyss genom att kyssa honom hungrigt tillbaka. De ligger tätt sammanslingrade på golvet och kysser varandra en stund, innan Saga sätter sig upp och drar av sig tröjan. Det får Casper att stelna till, samtidigt som han känner en jublande glädje inombords. De börjar kyssa varandra igen och den här gången vågar Casper sig på att lägga armarna om Saga. Hon fortsätter att kyssa honom passionerat ett tag, som om hans mun är en oas i öknen och hon inte har druckit på mycket länge.

Sedan avbryter han kyssen och säger: Det kan hända att jag inte är så ? Längre än så hinner han inte, för Saga tystar honom med ännu en kyss, innan hon mumlar: Casper, gör mig en tjänst. Tänk inte. Inte just nu. Slappna bara av och låt mig sköta det här, okej? I nästa sekund börjar hon knäppa upp hans skjorta och Casper slappnar av och gör precis som hon säger. Hon täcker hans ansikte med lätta små kyssar och gräver in händerna i hans tunna, blonda hår. Casper blir alldeles yr i huvudet av Sagas närhet. Hennes eldiga kyssar och smeksamma händer är fullständigt berusande. Han har drömt om det här ögonblicket många gånger och det som sker är så underbart att han nästan inte tror att det är sant. Ingenting kan förstöra Caspers lycka nu. Inte ens det iskalla, blöta betonggolvet och den hårda knölen, som pressas smärtsamt mot hans rygg.

Efteråt ligger de kvar på golvet en stund. Sedan sätter sig Saga upp och betraktar Casper ett ögonblick, innan hon skrattar hon till. Vad är det? frågar Casper förvånat. Ingenting, svarar Saga. Det är bara det att du ser så löjligt nöjd ut. Dessutom står ditt hår åt alla håll. Här, jag ska hjälpa dig, säger hon och sträcker fram handen och plattar omtänksamt till hans tunna, blonda hår. Sådär ja! Casper ligger kvar en stund på rygg med uppknäppt skjorta och ett leende på läpparna, men sedan börjar smärtan i ryggen bli outhärdlig. Hur var det för dig? frågar Saga med drömmande blick, som om hon redan fantiserar om att göra om det. Det var perfekt. Helt perfekt, svarar Casper och sätter sig slutligen upp. Om det inte vore för den där hårda knölen jag hade i ryggen under tiden. Hårda knölen? säger Saga frågande. Det ska inte finnas någon hård knöl här. Hela källaren består av ett platt, hårt betonggolv.

Jag är som vanligt trollbunden och glömde stundtals bort att andas. Du skriver så oerhört fängslande. Tack så hjärtligt för att du fortsätter skriva.