De bestämmer sig för att Saga ska dyka ner under vattnet och undersöka om gången leder vidare någonstans. Hon knyter fast repet kring midjan igen, så Casper kan dra upp henne ifall någonting skulle gå fel. Vänta här, säger Saga, sedan tar hon ett djupt andetag och dyker ner under den mörka vattenytan. Casper tänker att det är onödigt att säga vänta här, eftersom han inte kan gå någonstans ens om han vill. Men hennes ord är ändå lugnande på något sätt, för de får det att framstå som att han befinner sig här nere frivilligt.
När Saga är borta känner han sig plötsligt väldigt ensam. Instängd nere i mörkret, utan att någon har en aning om var han är. Om Saga aldrig kommer tillbaka, så skulle han tvingas dö här nere alldeles ensam. Vilken fruktansvärd tanke! Han kan inte begripa hur han alltid lyckas hamna i så farliga, ja, rent av livsfarliga situationer här på ön. Det är som om det vilar en förbannelse över platsen. Men han känner ändå en oförklarligt stark kärlek till ön, trots att han redan har varit nära att drunkna en gång och befinner sig i en liknande situation igen. Det är någonting särskilt med platsen. Den är nästan sagolikt vackert.
Tankarna på ön distraherar ensamhetskänslan lite och efter en ofattbart lång stund kommer Saga äntligen upp till ytan igen. Hon tar några djupa andetag, innan hon säger: Jag tror du har rätt. Det måste finnas en annan utgång. För ju längre in i grottan jag kom, desto ljusare blev det. Casper jublar inombords av glädje, men är så spänd av hela situationen att han bara lyckas få fram: Ja, det går ju emot all logik annars. Han hör själv hur torrt och oentusiastiskt det låter, men Saga verkar inte lägga märke till det för hon fortsätter bara prata. Alltså borde vi kunna hitta en väg ut, säger hon, och tycks genast börja fantisera om att hämnas. Tänk vad chockad han kommer bli när vi har återuppstått från de döda och sätter dit honom en gång för alla! Casper kan höra skadeglädjen i hennes röst. Han själv känner sig ännu inte så säker på att de kommer att lyckas, men kan ändå inte låta bli att dra lite på munnen.
Sedan börjar Saga knyta fast repet kring hans midja och när Casper frågar varför, så svarar hon bara: Så jag slipper dra dig i håret igen, om du råkar tuppa av precis som förra gången. Casper minns fortfarande den fruktansvärda smärtan och känner ofrivilligt hur det svider till i hårbotten vid minnet. Men mest av allt känner han en djup tacksamhet gentemot Saga, för att hon räddade hans liv den gången. Att binda ihop sig kan nog vara en bra idé, ifall något händer, det håller Casper med om. Så han protesterar inte när Saga drar åt repet smärtsamt hårt kring hans midja. När hon är färdig utbrister hon överdrivet entusiastiskt, som om hon vill utplåna varje spår av tvekan: Kom igen! Nu tar vi oss ut härifrån! Men först passar vi på att utforska den mystiska grottan, förstås.
lät som från en gammal porrnovell jag läste i tonåren där allt skulle vara överdrivet 
lät som från en gammal porrnovell jag läste i tonåren där allt skulle vara överdrivet