Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Saga rättar hastigt till kläderna och reser sig upp. Flytta på dig! utbrister hon. Jag måste undersöka vad det är för någon hård knöl du pratar om. Casper känner sig en aning förvånad över den plötsliga vändningen, men förstår att han måste ha väckt Sagas nyfikenhet. Han reser sig snubblande upp och fumlar med byxorna, innan han lyckas få på sig dem igen. På golvet ligger en fuktskadad matta, som sitter fast under ett tungt gammalt skåp och en lika tung gammal hylla. Hjälp till här nu, säger Saga och försöker flytta på det tunga, gamla skåpet på egen hand. Casper skyndar sig till undsättning och med gemensamma krafter lyckas de flytta på möblerna. Sådär ja! mumlar Saga nöjt för sig själv. Nu ska vi ta reda på vad det är för någon mystisk knöl du pratar om.

I nästa sekund sätter hon sig ner på golvet och rullar den fuktskadade mattan åt sidan. När det gråa betonggolvet blottas, så upptäcker de någonting mycket oväntat: En lucka! utbrister de i munnen på varandra. Men, varför skulle mormor Karins stuga ha en lucka rakt ner i golvet i källaren? frågar Casper, som tänker högt. Det är ju någonting som inte stämmer. Saga rycker på axlarna. Kanske var luckan en hemlig flyktväg, som var tänkt att användas vid en nödsituation under andra världskriget? Om de plötsligt blev tvungna att lämna skyddsrummet utan att bli upptäckta.

Casper rynkar pannan och ser tvivlande ut. Sedan ser han hur Saga sätter sig ner på golvet bredvid luckan och börjar slita och dra i knölen, eller rättare sagt, det rostiga, gamla handtaget. Luckan tycks ha kilats fast rejält, men efter några tappra försök lyckas hon faktiskt öppna den. Den går upp med en trött suck och Saga kikar ivrigt ner i öppningen i golvet. Hålet är inte särskilt djupt, för bara någon meter ner finns ännu en lucka. En mycket äldre lucka, med en underlig, ålderdomlig inskription. Men det som verkligen fångar Sagas uppmärksamhet är ett metallskrin som står nere på botten av hålet, ovanpå den ålderdomliga luckan. Skrinet är ganska stort och tungt, så Saga får kämpa för att lyckas lyfta upp det.

Hon skyndar sig upp ur källaren, med skrinet i famnen, och Casper följer genast efter henne. Han kan se glansen i hennes blick, då hon placerar skrinet på bordet och plockar fram en kniv ur kökslådan. Med skälvande händer börjar hon försöka bända upp locket, som har rostat fast, och efter några envisa försök så lyckas hon faktiskt. Locket släpper taget om skrinet med ett högt, gnisslande ljud och när Saga öppnar locket kan Casper se hur hon spärrar upp ögonen och blir alldeles vit i ansiktet. Sedan drar hon efter andan och utbrister med vantro i rösten: Boken!

Med darrande händer öppnar Saga boken. Det är egentligen ingen bok, utan en bunt pappersark som ligger samlade inuti ett gammalt läderomslag. Papprena är sorterade i omvänd kronologisk ordning, med de senaste först och de äldsta sist. Längst upp i högen ligger Sagas morfars berättelse, som handlar om när han räddade vattenanden. Saga stryker tankfullt med handen över det handskrivna arket, som om hon känner en koppling till sin morfar genom hans handstil. Sedan ser hon allvarligt på Casper och säger: Här, överst i högen, hör vår berättelse om vattenanden och vågen hemma. Vi måste skriva ner den och placera den i boken så fort vi får chansen. Casper nickar allvarligt tillbaka. Sedan riktar Saga uppmärksamheten mot boken igen. Hon börjar försiktigt bläddra i den och upptäcker snart att det är långa tidshopp mellan de olika berättelserna, särskilt nu på senare år, då vattenandarna har blivit alltmer sällsynta. Då och då möts de vid den stora mötesplatsen, men annars är de utspridda i alla vattendrag, sjöar och hav på jorden.

Det börjar bli sent och Casper gäspar ofrivilligt. Han kan se på Saga att hon också är trött, för det har varit en lång dag, men boken är alldeles för spännande för att hon ska vilja gå hem och sova. Casper tänker att hon påminner om ett barn som trotsigt vägrar att gå och lägga sig och vill stanna uppe hela natten. Men han kan förstå henne, för hon har letat efter den där boken i flera år och nu har hon äntligen hittar den. Varsamt bläddrar hon igenom sida efter sida och kommer allt längre tillbaka i öns historia. Papprena har blivit omskrivna flera gånger under årens lopp, men det märks ändå på det ålderdomliga språket och varje berättelse är dessutom markerad med ett årtal. Ett stort antal observationer av vattenandar har gjorts på ön och mot slutet av boken är språket så ålderdomligt att det är svårt att ens begripa vad det står. Till slut upphör orden helt. Då får de ta del av berättelsen om öns ursprung med hjälp av bilder istället. Saga bläddrar tankspritt förbi några bilder, som tycks vara ointressanta, men så stelnar hon till och säger: Titta på den här bilden!

Sedan skjuter hon fram ett gulnat, gammalt pappersark mot honom. På bilden kan Casper se människoliknande varelser, tillsammans med några underliga, småväxta figurer. Ska det föreställa människor tror du? frågar han och pekar på de förstnämnda. Hon ser fundersamt på honom en liten stund, innan hon svarar: Ja, det måste det vara. Så, om det här är människorna? Vilka är då det där? säger Saga och pekar på de småväxta figurerna. Vattenandarna, säger de ivrigt i munnen på varandra. Sedan bläddrar Saga vidare. Nästa bild består av ett rakt streck, ovanför fyra av de underliga små figurerna. Bilden får Casper och Saga att rynka på ögonbrynen, men ingen av dem kan ens gissa sig till vad den föreställer. Därefter följer en karta över ön. De känner igen öns karakteristiska, runda form, med alla de små vikarna, och platsen där mormor Karins stuga ligger är markerad med ett kryss på kartan.

Alltså, jag fattar inte, säger Saga besviket. Jag trodde att lösningen på alla mina problem var att hitta boken, men jag hade tydligen fel. Casper lägger tröstande en hand över hennes. Oroa dig inte, svarar han. Jag fattar inte heller. Inte än, men vi ska nog lista ut den här gamla, dammiga bokens hemlighet tillsammans. Vi kan börja med krysset på kartan. Saga lyser upp och lutar sig ivrigt fram över boken igen. Den här kartan måste vara uråldrig. Mormor Karins stuga fanns inte ens då. Alltså måste det ha funnits någonting på platsen redan innan. Fattar du? säger han och låter mer som Saga än någonsin. Saga höjer imponerat på ögonbrynen och visslar lågt. Jag gillar hur du lägger fram det och du har förstås rätt. Det måste ha funnits någonting här redan innan, som var värt att markera med ett kryss. Frågan är bara vad? De ser på varandra ett ögonblick och sedan tänker de samma sak; den mystiska luckan nere i källaren, med de underliga inskriptionerna.

De inser att de inte kan utforska luckan förrän imorgon, när det är ljust ute, och bestämmer sig för att ses dagen därpå. Saga ger honom en lång blick när hon går ut genom dörren och ropar sedan: Tack för, ja du vet, och för att du hjälper mig lösa gåtan med boken! Innan hon försvinner i nattens mörker. När Casper stänger dörren efter henne bultar hjärtat hårt i hans bröst. Inte för att de har hittat boken, utan på grund av det andra som hände tidigare under kvällen. Han kan fortfarande känna Sagas mjuka läppar mot sina och hennes varma kropp mot sin. Visst är det spännande med boken, men inte lika spännande som hur det utvecklar sig mellan honom och Saga. Han kan fortfarande inte förstå vad hon ser i honom, men tänker att det inte är någon idé att fundera på det. Eller rättare sagt, han upprepar Sagas ord inombords: Tänk inte. Inte just nu.

För första gången i sitt liv tänker Casper inte analysera sönder det som sker. Han skulle kunna drunkna i självkritik, eftersom han känner att han inte har någonting att erbjuda, med det tänker han inte göra. Inte den här gången. Nu ska han leva i stunden och fånga dagen, men först måste han försöka fånga natten. För även om det är lördag imorgon, så misstänker han att Saga inte kommer orka vänta så länge innan hon dyker upp igen. Därför är det bäst att gå och lägga sig så fort som möjligt, om han ska lyckas få någon sömn.

På natten drömmer han om Saga. Att hon blir jagad genom skogen, men han kan inte se vem som jagar henne. Han vet bara med sig att hon springer åt fel håll och till slut ropar Casper panikslaget: Nej! Spring inte ditåt! Vänd om! Men Saga tycks inte höra honom, för hon fortsätter bara i samma riktning. Han ropar igen, högre den här gången, och plötsligt är det som om hans ord når fram, för Saga stelnar till och stannar upp. Casper kan se desperationen i hennes blick när hon vänder sig om. Hon ser fullständigt skräckslagen ut, men han vet instinktivt att han inte kan hjälpa henne. Att det redan är för sent. Sedan vaknar han med ett ryck av att det knackar på dörren. Sekunden därefter hör han Sagas höga, klara röst: Casper! Du ligger väl inte och sover? Klockan är redan sju och vi har mycket att göra!

Casper kliver upp ur sängen och drar skyndsamt på sig en ostruken skjorta och ett par knöliga byxor, direkt ur resväskan som han ännu inte hunnit packa upp. Då han öppnar dörren säger han med ett yrvaket leende: Har du aldrig funderat på att låta mig vakna först, innan du kommer på besök? Saga rynkar ögonbrynen och ser förnärmad ut. Har du aldrig funderat på att inte ligga och dra dig i sängen hela dagen när vi har en hemlig lucka att utforska? Casper svarar inte på det, utan kliver bara åt sidan och släpper in henne. Saga skyndar sig genast fram till källaren och innan Casper har hunnit blinka, så har hon försvunnit ner i den. Han går efter henne och när han kommer ner i källaren ligger Saga redan på knä på golvet och följer de underliga inskriptionerna med fingret. Du slösar visst ingen tid, mumlar Casper och slår sig ner bredvid henne. Vad står det? Saga skakar frustrerat på huvudet. Ingen jävla aning, men det gör mig inte mindre nyfiken. Tillsammans hjälps de åt att lyfta bort luckan och det som uppenbarar sig därunder, är en djup öppning rakt ner i golvet. Väggarna utgörs av berggrund och längst ner på botten av hålet kan de se en glittrande vattenyta.

Stanna här, så går jag ut i förrådet och hämtar ett rep. Sedan får du fira ner mig. Casper hinner inte ens protestera, för Saga går raskt därifrån och kommer tillbaka några minuter senare med ett rep. Tadaa! utbrister hon. Jag var rädd att din mormor inte skulle ha något långt rep, nu när vi behöver det, men jag hade fel. Det hängde hoprullat på väggen bredvid älgstudsaren. Hennes ord får honom att rycka till. Älgstudsaren?! frågar han chockat och Saga rycker obekymrat på axlarna. Ja, precis. Din gamla mormor Karin ville väl kunna försvara sig, med en så dyrbar bok i sin ägo. Fira ner mig nu, vi har inte hela dagen på oss. Egentligen vill Casper protestera och säga att det har de visst, för han har inga andra planer och misstänker att Saga inte heller har det. Men han håller tyst och ser på hur Saga knyter repet om midjan. Efter en liten stund kan han inte låta bli att fråga: Ehm, ska du inte klä av dig lite? Du kommer att bli dyblöt annars. Saga himlar med ögonen och svarar: Tror du jag har tid att byta om? Jag har väntat på det här ögonblicket i hela mitt liv och vill inte vänta en enda sekund till. Fira ner mig nu!

På natten drömmer han om Saga. Att hon blir jagad genom skogen, men han kan inte se vem som jagar henne. Han vet bara med sig att hon springer åt fel håll och till slut ropar Casper panikslaget: Nej! Spring inte ditåt! Vänd om! Men Saga tycks inte höra honom, för hon fortsätter bara i samma riktning. Han ropar igen, högre den här gången, och plötsligt är det som om hans ord når fram, för Saga stelnar till och stannar upp. Casper kan se desperationen i hennes blick när hon vänder sig om. Hon ser fullständigt skräckslagen ut, men han vet instinktivt att han inte kan hjälpa henne. Att det redan är för sent. Sedan vaknar han med ett ryck av att det knackar på dörren. Sekunden därefter hör han Sagas höga, klara röst: Casper! Du ligger väl inte och sover? Klockan är redan sju och vi har mycket att göra!

Fira ner mig nu, vi har inte hela dagen på oss. Egentligen vill Casper protestera och säga att det har de visst, för han har inga andra planer och misstänker att Saga inte heller har det. Men han håller tyst och ser på hur Saga knyter repet om midjan. Efter en liten stund kan han inte låta bli att fråga: Ehm, ska du inte klä av dig lite? Du kommer att bli dyblöt annars. Saga himlar med ögonen och svarar: Tror du jag har tid att byta om? Jag har väntat på det här ögonblicket i hela mitt liv och vill inte vänta en enda sekund till. Fira ner mig nu!

Underbar läsning!!! du är oerhört begåvad grym på att göra det äkta och spännande

I vanliga fall skriver jag poddavsnitt, men är inte van att skriva så här långa berättelser. Så det är väldigt utvecklande för mig! Särskilt eftersom ni i tråden har varit med och påverkat vad som händer 😊

Plötsligt faller repet ner bredvid dem. Repet som är deras livlina och enda möjlighet att ta sig upp igen. Casper och Saga stirrar förskräckt på varandra. Knöt du inte fast det ordentligt?! utbrister Saga och Casper ska precis svara att det gjorde han visst, då någonting oväntat händer. En mörk skugga skymmer ljuset som sipprar ner från öppningen och de hör en välbekant, mörk mansröst som säger: Nämen titta, vilka har vi här då? Båda mina favoriter, serverade på silverfat. När de inser vem det är drar de häftigt efter andan. Jävla skit också, mumlar Saga, i brist på ett bättre uttryck. Det är mannen från loppisen. Den påstridiga mannen. Den aggressiva mannen. Den ratade och förnedrade mannen. Den livsfarliga mannen.