Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Sett trådar här där folk visar både det ena och det andra så att skriva är nog ingen fara undra vad C skulle säga när Saga tystade honom.

Saga rättar hastigt till kläderna och reser sig upp. Flytta på dig! utbrister hon. Jag måste undersöka vad det är för någon hård knöl du pratar om. Casper känner sig en aning förvånad över den plötsliga vändningen, men förstår att han måste ha väckt Sagas nyfikenhet. Han reser sig snubblande upp och fumlar med byxorna, innan han lyckas få på sig dem igen. På golvet ligger en fuktskadad matta, som sitter fast under ett tungt gammalt skåp och en lika tung gammal hylla. Hjälp till här nu, säger Saga och försöker flytta på det tunga, gamla skåpet på egen hand. Casper skyndar sig till undsättning och med gemensamma krafter lyckas de flytta på möblerna. Sådär ja! mumlar Saga nöjt för sig själv. Nu ska vi ta reda på vad det är för någon mystisk knöl du pratar om.

 

I nästa sekund sätter hon sig ner på golvet och rullar den fuktskadade mattan åt sidan. När det gråa betonggolvet blottas, så upptäcker de någonting mycket oväntat: En lucka! utbrister de i munnen på varandra. Men, varför skulle mormor Karins stuga ha en lucka rakt ner i golvet i källaren? frågar Casper, som tänker högt. Det är ju någonting som inte stämmer. Saga rycker på axlarna. Kanske var luckan en hemlig flyktväg, som var tänkt att användas vid en nödsituation under andra världskriget? Om de plötsligt blev tvungna att lämna skyddsrummet utan att bli upptäckta.

 

Casper rynkar pannan och ser tvivlande ut. Sedan ser han hur Saga sätter sig ner på golvet bredvid luckan och börjar slita och dra i knölen, eller rättare sagt, det rostiga, gamla handtaget. Luckan tycks ha kilats fast rejält, men efter några tappra försök lyckas hon faktiskt öppna den. Den går upp med en trött suck och Saga kikar ivrigt ner i öppningen i golvet. Hålet är inte särskilt djupt, för bara någon meter ner finns ännu en lucka. En mycket äldre lucka, med en underlig, ålderdomlig inskription. Men det som verkligen fångar Sagas uppmärksamhet är ett metallskrin som står nere på botten av hålet, ovanpå den ålderdomliga luckan. Skrinet är ganska stort och tungt, så Saga får kämpa för att lyckas lyfta upp det.

 

Hon skyndar sig upp ur källaren, med skrinet i famnen, och Casper följer genast efter henne. Han kan se glansen i hennes blick, då hon placerar skrinet på bordet och plockar fram en kniv ur kökslådan. Med skälvande händer börjar hon försöka bända upp locket, som har rostat fast, och efter några envisa försök så lyckas hon faktiskt. Locket släpper taget om skrinet med ett högt, gnisslande ljud och när Saga öppnar locket kan Casper se hur hon spärrar upp ögonen och blir alldeles vit i ansiktet. Sedan drar hon efter andan och utbrister med vantro i rösten: Boken!

Säger du det? Ja, så är det nog 😉 Haha, ja det kan man undra, men det lär vi aldrig få veta ☺️

Med darrande händer öppnar Saga boken. Det är egentligen ingen bok, utan en bunt pappersark som ligger samlade inuti ett gammalt läderomslag. Papprena är sorterade i omvänd kronologisk ordning, med de senaste först och de äldsta sist. Längst upp i högen ligger Sagas morfars berättelse, som handlar om när han räddade vattenanden. Saga stryker tankfullt med handen över det handskrivna arket, som om hon känner en koppling till sin morfar genom hans handstil. Sedan ser hon allvarligt på Casper och säger: Här, överst i högen, hör vår berättelse om vattenanden och vågen hemma. Vi måste skriva ner den och placera den i boken så fort vi får chansen. Casper nickar allvarligt tillbaka. Sedan riktar Saga uppmärksamheten mot boken igen. Hon börjar försiktigt bläddra i den och upptäcker snart att det är långa tidshopp mellan de olika berättelserna, särskilt nu på senare år, då vattenandarna har blivit alltmer sällsynta. Då och då möts de vid den stora mötesplatsen, men annars är de utspridda i alla vattendrag, sjöar och hav på jorden.

 

Det börjar bli sent och Casper gäspar ofrivilligt. Han kan se på Saga att hon också är trött, för det har varit en lång dag, men boken är alldeles för spännande för att hon ska vilja gå hem och sova. Casper tänker att hon påminner om ett barn som trotsigt vägrar att gå och lägga sig och vill stanna uppe hela natten. Men han kan förstå henne, för hon har letat efter den där boken i flera år och nu har hon äntligen hittar den. Varsamt bläddrar hon igenom sida efter sida och kommer allt längre tillbaka i öns historia. Papprena har blivit omskrivna flera gånger under årens lopp, men det märks ändå på det ålderdomliga språket och varje berättelse är dessutom markerad med ett årtal. Ett stort antal observationer av vattenandar har gjorts på ön och mot slutet av boken är språket så ålderdomligt att det är svårt att ens begripa vad det står. Till slut upphör orden helt. Då får de ta del av berättelsen om öns ursprung med hjälp av bilder istället. Saga bläddrar tankspritt förbi några bilder, som tycks vara ointressanta, men så stelnar hon till och säger: Titta på den här bilden!

 

Sedan skjuter hon fram ett gulnat, gammalt pappersark mot honom. På bilden kan Casper se människoliknande varelser, tillsammans med några underliga, småväxta figurer. Ska det föreställa människor tror du? frågar han och pekar på de förstnämnda. Hon ser fundersamt på honom en liten stund, innan hon svarar: Ja, det måste det vara. Så, om det här är människorna? Vilka är då det där? säger Saga och pekar på de småväxta figurerna. Vattenandarna, säger de ivrigt i munnen på varandra. Sedan bläddrar Saga vidare. Nästa bild består av ett rakt streck, ovanför fyra av de underliga små figurerna. Bilden får Casper och Saga att rynka på ögonbrynen, men ingen av dem kan ens gissa sig till vad den föreställer. Därefter följer en karta över ön. De känner igen öns karakteristiska, runda form, med alla de små vikarna, och platsen där mormor Karins stuga ligger är markerad med ett kryss på kartan.

 

Alltså, jag fattar inte, säger Saga besviket. Jag trodde att lösningen på alla mina problem var att hitta boken, men jag hade tydligen fel. Casper lägger tröstande en hand över hennes. Oroa dig inte, svarar han. Jag fattar inte heller. Inte än, men vi ska nog lista ut den här gamla, dammiga bokens hemlighet tillsammans. Vi kan börja med krysset på kartan. Saga lyser upp och lutar sig ivrigt fram över boken igen. Den här kartan måste vara uråldrig. Mormor Karins stuga fanns inte ens då. Alltså måste det ha funnits någonting på platsen redan innan. Fattar du? säger han och låter mer som Saga än någonsin. Saga höjer imponerat på ögonbrynen och visslar lågt. Jag gillar hur du lägger fram det och du har förstås rätt. Det måste ha funnits någonting här redan innan, som var värt att markera med ett kryss. Frågan är bara vad? De ser på varandra ett ögonblick och sedan tänker de samma sak; den mystiska luckan nere i källaren, med de underliga inskriptionerna.

De inser att de inte kan utforska luckan förrän imorgon, när det är ljust ute, och bestämmer sig för att ses dagen därpå. Saga ger honom en lång blick när hon går ut genom dörren och ropar sedan: Tack för, ja du vet, och för att du hjälper mig lösa gåtan med boken! Innan hon försvinner i nattens mörker. När Casper stänger dörren efter henne bultar hjärtat hårt i hans bröst. Inte för att de har hittat boken, utan på grund av det andra som hände tidigare under kvällen. Han kan fortfarande känna Sagas mjuka läppar mot sina och hennes varma kropp mot sin. Visst är det spännande med boken, men inte lika spännande som hur det utvecklar sig mellan honom och Saga. Han kan fortfarande inte förstå vad hon ser i honom, men tänker att det inte är någon idé att fundera på det. Eller rättare sagt, han upprepar Sagas ord inombords: Tänk inte. Inte just nu.

 

För första gången i sitt liv tänker Casper inte analysera sönder det som sker. Han skulle kunna drunkna i självkritik, eftersom han känner att han inte har någonting att erbjuda, med det tänker han inte göra. Inte den här gången. Nu ska han leva i stunden och fånga dagen, men först måste han försöka fånga natten. För även om det är lördag imorgon, så misstänker han att Saga inte kommer orka vänta så länge innan hon dyker upp igen. Därför är det bäst att gå och lägga sig så fort som möjligt, om han ska lyckas få någon sömn.

 

På natten drömmer han om Saga. Att hon blir jagad genom skogen, men han kan inte se vem som jagar henne. Han vet bara med sig att hon springer åt fel håll och till slut ropar Casper panikslaget: Nej! Spring inte ditåt! Vänd om! Men Saga tycks inte höra honom, för hon fortsätter bara i samma riktning. Han ropar igen, högre den här gången, och plötsligt är det som om hans ord når fram, för Saga stelnar till och stannar upp. Casper kan se desperationen i hennes blick när hon vänder sig om. Hon ser fullständigt skräckslagen ut, men han vet instinktivt att han inte kan hjälpa henne. Att det redan är för sent. Sedan vaknar han med ett ryck av att det knackar på dörren. Sekunden därefter hör han Sagas höga, klara röst: Casper! Du ligger väl inte och sover? Klockan är redan sju och vi har mycket att göra!

 

Casper kliver upp ur sängen och drar skyndsamt på sig en ostruken skjorta och ett par knöliga byxor, direkt ur resväskan som han ännu inte hunnit packa upp. Då han öppnar dörren säger han med ett yrvaket leende: Har du aldrig funderat på att låta mig vakna först, innan du kommer på besök? Saga rynkar ögonbrynen och ser förnärmad ut. Har du aldrig funderat på att inte ligga och dra dig i sängen hela dagen när vi har en hemlig lucka att utforska? Casper svarar inte på det, utan kliver bara åt sidan och släpper in henne. Saga skyndar sig genast fram till källaren och innan Casper har hunnit blinka, så har hon försvunnit ner i den. Han går efter henne och när han kommer ner i källaren ligger Saga redan på knä på golvet och följer de underliga inskriptionerna med fingret. Du slösar visst ingen tid, mumlar Casper och slår sig ner bredvid henne. Vad står det? Saga skakar frustrerat på huvudet. Ingen jävla aning, men det gör mig inte mindre nyfiken. Tillsammans hjälps de åt att lyfta bort luckan och det som uppenbarar sig därunder, är en djup öppning rakt ner i golvet. Väggarna utgörs av berggrund och längst ner på botten av hålet kan de se en glittrande vattenyta.

 

Stanna här, så går jag ut i förrådet och hämtar ett rep. Sedan får du fira ner mig. Casper hinner inte ens protestera, för Saga går raskt därifrån och kommer tillbaka några minuter senare med ett rep. Tadaa! utbrister hon. Jag var rädd att din mormor inte skulle ha något långt rep, nu när vi behöver det, men jag hade fel. Det hängde hoprullat på väggen bredvid älgstudsaren. Hennes ord får honom att rycka till. Älgstudsaren?! frågar han chockat och Saga rycker obekymrat på axlarna. Ja, precis. Din gamla mormor Karin ville väl kunna försvara sig, med en så dyrbar bok i sin ägo. Fira ner mig nu, vi har inte hela dagen på oss. Egentligen vill Casper protestera och säga att det har de visst, för han har inga andra planer och misstänker att Saga inte heller har det. Men han håller tyst och ser på hur Saga knyter repet om midjan. Efter en liten stund kan han inte låta bli att fråga: Ehm, ska du inte klä av dig lite? Du kommer att bli dyblöt annars. Saga himlar med ögonen och svarar: Tror du jag har tid att byta om? Jag har väntat på det här ögonblicket i hela mitt liv och vill inte vänta en enda sekund till. Fira ner mig nu!

Underbar läsning!!! du är oerhört begåvad grym på att göra det äkta och spännande

Stort tack Real Time! Så kul att du tycker det och att du har orkat följa den här osannolikt långa följetongen. Det glädjer mig verkligen! 😄 Nu får vi snart ta reda på vad som finns nere i det där mystiska hålet under luckan 🤔

I vanliga fall skriver jag poddavsnitt, men är inte van att skriva så här långa berättelser. Så det är väldigt utvecklande för mig! Särskilt eftersom ni i tråden har varit med och påverkat vad som händer 😊

Casper gör som hon vill och firar ner henne i den djupa öppningen i golvet. När hon når vattenytan där nere, så hör han att hon huttrar till av köld. Han hejdar sig lite och ropar: Går det bra?! Saga muttrar någonting ohörbart, innan hon svarar: Ja, varför skulle det inte göra det? Det är lite kallt, bara. Fortsätt att fira ner mig nu. Han firar sakta ner henne, meter för meter, tills hon är helt omsluten av vatten. Då tar hon några djupa andetag och sedan försvinner hon ner under ytan. Precis som förra gången är hon borta oroväckande länge, men Casper har lärt sig att inte oroa sig i onödan vid det här laget. Så han står bara lugnt kvar och betraktar den blanka vattenytan.

 

Slutligen ser han hur Sagas huvud dyker upp ovanför vattenytan igen. Hon drar några djupa andetag och sedan ser hon allvarligt på honom: Det är så konstigt, säger hon, men det är ljust där nere. Va? svarar Casper. Vad menar du? Saga skakar förbryllat på huvudet. Precis det jag säger. Det är ljust där nere. Hur konstigt det än låter. Casper ser fundersam ut. Det kanske är en underjordisk grotta? I så fall finns det antagligen en öppning någon annanstans som släpper in ljus. Ja, kanske det, svarar Saga. Du borde nästan se det med egna ögon. Casper tänker precis protestera, då han hör Sagas röst inom sig: Sluta upp med att vara en sådan tråkmåns nu! Saga själv, den verkliga Saga, säger för ovanlighetens skull ingenting. Hon ser bara vädjande på honom och det får honom att bestämma sig. Han ska klättra ner han också. Men först tänker han klä av sig, för till skillnad från Saga vill han inte bli helt dyblöt. Casper drar av sig skjortan och byxorna och viker prydligt ihop dem till en hög. Sedan placerar han kläderna bredvid öppningen, innan han säger: Okej, du har lyckats övertala mig! Jag kommer ner jag också. Saga ser frågande på honom. Lyckats övertala dig? Jag har ju inte ens försökt, utan sade bara att du nästan borde se det med egna ögon.

 

Han svarar inte på det, utan ber bara Saga knyta upp repet kring midjan så han också kan fira ner sig. Men först måste han knyta fast repet i någonting. Frågan är bara vad? Casper ser sig omkring och hans blick fastnar på den tunga, gamla hyllan. Perfekt! tänker han och knyter fast repet ordentligt, innan han tar ett djupt andetag och börjar fira ner sig. När han kommer ner till det iskalla vattnet stålsätter han sig, för att inte ge ett endaste ljud ifrån sig, och otroligt nog lyckas han med det. Saga spärrar överraskat upp ögonen. Det var värst! Du börjar visst anpassa dig till det hårda livet här på ön, skrattar hon, trots att du fortfarande stryker och viker dina kläder. Casper ler ett snett leende mot henne, på precis samma sätt som Saga brukar le mot honom. Sedan dyker han ner under vattenytan utan ett ord. Det han ser där nere gör honom väldigt förbryllad, för Saga har rätt. Det är verkligen ljust. Inte som på dagen, förstås, men den underjordiska tunneln lyses upp av ett svagt, gulaktigt sken. När han återvänder upp till ytan igen ser Saga förväntansfullt på honom och frågar: Nå? Vad säger du om det? Casper drar efter andan några gånger och svarar: Att du har rätt. Det är verkligen onaturligt ljust där nere. De funderar en stund på vad de ska göra härnäst. Om de måste skaffa någon form av dykarutrustnings, för att kunna utforska grottan en gång för alla. Men sedan avbryts de av att det händer någonting som absolut inte får hända.

 

Plötsligt faller repet ner bredvid dem. Repet som är deras livlina och enda möjlighet att ta sig upp igen. Casper och Saga stirrar förskräckt på varandra. Knöt du inte fast det ordentligt?! utbrister Saga och Casper ska precis svara att det gjorde han visst, då någonting oväntat händer. En mörk skugga skymmer ljuset som sipprar ner från öppningen och de hör en välbekant, mörk mansröst som säger: Nämen titta, vilka har vi här då? Båda mina favoriter, serverade på silverfat. När de inser vem det är drar de häftigt efter andan. Jävla skit också, mumlar Saga, i brist på ett bättre uttryck. Det är mannen från loppisen. Den påstridiga mannen. Den aggressiva mannen. Den ratade och förnedrade mannen. Den livsfarliga mannen.

Skärp dig nu och hjälp oss upp! Jag, börjar Saga säga, men sedan bär det visst emot. Jag är ledsen för att jag skämde ut dig utanför restaurangen, men du behöver väl inte dra det så långt? Det räcker väl med att vi ber om ursäkt? Mannen hånflinar bara mot henne och börjar lägga luckan på plats över öppningen. Du, vi kan väl prata om det? frågar Casper i ett tappert försök att nå fram, men mannen lyssnar inte på honom heller. Han placerar bara den tunga luckan över öppningen och avslutar med orden: Hoppas ni blir lyckliga tillsammans! Den korta tid ni har kvar. Sedan släpper han luckan och det blir alldeles mörkt där nere. Casper och Saga ser på varandra i mörkret, men kan bara ana konturerna av varandras ansikten. De hör hur mannen lägger också den andra luckan på plats och sedan hörs ett hasande ljud, då han skjuter den tunga, gamla hyllan över luckan. I samma ögonblick vaknar de upp efter chocken och börjar skrika i munnen på varandra: Snälla! Släpp ut oss! Du kan inte göra så här, du kan inte vara så grym. Men det kan mannen visst, för han ropar bara tillbaka: Det är ingen idé att kämpa emot! Ni bor ensamma längst ut på ön, så ingen kommer höra er skrika innan det är för sent. Sedan går han därifrån, nöjt visslande, och lämnar dem ensamma kvar nere i det som om inte alltför lång tid kan komma att bli deras grav. Det blir tyst. Dödstyst. Sedan säger Saga: Så, vad gör vi nu då?

 

Jag fattar inte! vräker Casper ur sig. Hur kom han ens in? Saga säger generat: Ledsen, men jag glömde nog stänga dörren när jag hämtade repet. Det var slarvigt av mig, men jag kunde inte föreställa mig att det skulle sluta så här. Casper ler vemodigt i mörkret åt hennes misstag. Nej, det förstår jag verkligen. Vad gör han ens uppe så här tidigt på en lördagsmorgon? Jag fick inte direkt intrycket av att han är den hurtiga och morgonpigga typen. Saga skrattar till. Det har du rätt i! Jag skulle gissa på att han inte är uppe tidigt, utan sent. Förmodligen har han aldrig ens gått och lagt sig. Det går rykten om att han håller på med någon slags smuggelverksamhet och den här sidan av ön är perfekt för det, eftersom det bara är vi två som bor här ute. Skulle gissa att han har sysslat med någonting olagligt hela natten och var på väg hem. Då fick han syn på den öppna dörren och kunde inte motstå frestelsen. Sedan hittade han oss här och resten är historia. Casper nickar i mörkret, utan att Saga ser det, och säger: Du har rätt! Det låter logiskt. Så, säger Saga igen. Vad gör vi nu? Casper kan inte låta bli att beundra hennes inställning. Hur mörkt och hopplöst läget än ser ut, så erkänner sig Saga aldrig besegrad. Hon söker alltid efter en lösning. Griper efter ett halmstrå att klamra sig fast vid, även om det inte finns något. Sagas personlighet karaktäriseras av en sällsynt envishet, som skulle ha varit mycket värdefull vid universitetet. Synd att hon valde att aldrig utbilda sig vidare, för Casper känner på sig att hon skulle ha gjort bra ifrån sig inom forskarvärlden. Sedan hoppar han från en tanke till en annan:

 

Men det är en sak jag inte förstår. Om han håller på med smuggelverksamhet och dessutom helt öppet har trakasserat dig. Varför har då ingen gripit honom? Saga är tyst ett ögonblick innan hon svarar. Därför att polisen förmodligen tjänar på det. Jag misstänker att polischefen tar emot någon slags mutor. Därför har han valt att inte blanda sig i när jag har blivit utsatt. Det enda han har sagt är att det är andra tider nu efter Metoo. Att han inte tänker agera förrän jag verkligen har råkat illa ut, men nu är det för sent att göra en anmälan.

 

Det är något ruttet i Danmark, mumlar Casper och gör sig beredd på att förklara för Saga vad han menar, men till hans stora förvåning säger hon blixtsnabbt: Hamlet. Casper nickar och försöker dölja sin överraskning. Har du läst den? Saga låter förnärmad på rösten och svarar torrt: Ja, den och i princip alla andra litterära klassiker. Casper visslar lågt, vilket tycks irritera Saga. Vadå? Trodde du inte att jag läser böcker, bara för att jag inte har en lång och fin utbildning som du? Då trodde du fel i så fall. Casper rodnar lite och tänker att hon har rätt. Han var fördomsfull nog att tro att hon inte läser särskilt mycket, trots att hon har vigt hela sitt liv åt att leta efter en bok. En bok som de nu har hittat. Förlåt, mumlar han och Saga mjuknar genast och säger. Det är lugnt! Du kunde ju inte veta hur otroligt, fantastiskt, nästan läskigt påläst jag är. Sedan blir det knäpptyst ett ögonblick, innan de börjar skratta. Efter en liten stund blir Casper allvarlig igen. Jag hade faktiskt ett syfte med referensen till Hamlet, för jag brukar säga så när någon felaktigt sitter på makten. Precis som polisen här på ön, som låter samma brottsling komma undan gång på gång, bara för att de kan. Saga nickar eftertänksamt. Ja, du har rätt. Det är något ruttet i Danmark, eller rättare sagt på ön.