Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Kul att du uppskattade det 😁 Och jag tror nog inte att Saga är så ytlig (kul ord i sammanhanget med berättelsens tema). 

Hade älskat om du var där! ❤️ Vi får slå fenorna i taket ihop på riktigt någon gång 🐳🐳 Svarar mer lite senare, måste bara äta först. Det är Mariekex som står på menyn 😉

Tror det är Göteborg! Kollade upp hur lång tid det tar att köra från Stockholm till Göteborg och beroende på vilken väg man tar, så tar det nästan sju timmar med bil (som TS skrev i trådstarten). Den långsamma vägen tar 6 timmar och 35 minuter och jag misstänker att det är den vägen Casper kör, eftersom den är finare 👌 Så Sinnduah ligger nog i skärgården utanför Göteborg 🤔 Ska åka dit någon gång och se om jag hittar det! 😂 Ja, om jag vore Casper skulle jag inte lita på någon vid det här laget! Varenda människa kan ju vara inblandad i den där muthärvan, beroende på vem som är släkt eller kompis med vem 😅 Precis! Det kan nog röra sig om ganska stora pengar och grova brott, beroende på vad det är som smugglas 🤑

Tillsammans tar de ett djupt andetag och dyker ner under vattenytan. Saga simmar först genom den trånga gången och mycket riktigt blir det ljusare och ljusare ju längre in de kommer, precis som Saga sade. Det dröjer inte länge förrän Casper känner hur paniken sakta börjar komma smygande. Att befinna sig nere i den trånga gången, utan att veta när han kommer kunna få luft igen, är oerhört stressande. I vanliga fall lider han inte av klaustrofobi, men den här situationen är verkligen psykiskt påfrestande. Inte ens hans logiska tänkande hjälper honom nu, eftersom situationen de befinner sig i är direkt livshotande. Om de inte lyckas ta sig ut snart så kommer de att drunkna tillsammans, instängda här nere. Tanken sänder en våg av skräck genom hans kropp och han får anstränga sig för att inte drabbas av panik.

 

Efter en liten stund skriker Caspers lungor efter luft och precis då han tror att han inte kan hålla andan längre, känner han ett kraftigt ryck i repet kring midjan. Det är Saga som drar honom till sig, för hon har lyckats hitta en luftficka. När Casper kommer upp ovanför ytan drar han desperat efter andan och känner hur syret strömmar ut i kroppen. Känslan är fullständigt ljuvlig! Han vill aldrig dyka ner under vattnet igen, men vet att han ändå måste göra det snart. Det är så ljust att de kan se varandra nu. Saga kastar en hastig blick på Casper och tycks lägga märke till hur blek han har blivit i ansiktet, för hon säger bestämt: Det är nog bäst om jag dyker i förväg och kollar läget, eftersom jag är bättre på att hålla andan, så kan du väntar här så länge. Casper skulle gärna vilja protestera, men blir så lättad över förslaget att han bara nickar stumt. Han kan inte tänka sig något värre än att dyka ner under ytan igen, utan att ha en aning om när han kommer att få luft nästa gång. Saga tycks inte vara lika påverkad av situationen, för hon nöjer sig med att dra några djupa andetag och gör sig därefter redo att fortsätta igen. Den här gången säger hon inte vänta här, utan ler bara uppmuntrande mot honom innan hon försvinner ner under ytan.

 

Sedan är hon borta och minuterna går. Casper har vant sig vid att hon kan befinna sig ovanligt länge under vatten och blir varken förvånad eller orolig längre. Han väntar bara tålmodigt och passar på att njuta av att kunna andas ordentligt, för omväxlings skull. Casper hoppas att hon ska komma tillbaka snart, samtidigt som han fasar inför det. För när hon kommer tillbaka är det dags för honom att ge sig av ner under ytan igen.

 

Medan Casper väntar passar han på att se sig omkring i det trånga utrymmet. Det är ett litet hålrum i grottväggen, som har bildat en luftficka. Luften kommer snart att ta slut, men trots att han har så lite tid på sig hinner han ändå uppfatta någonting oväntat. Han lägger märke till små ojämnheter i väggen som inte borde vara där. Ojämnheter som inte känns naturliga. Casper följer dem med fingret och känner strax igen inskriptionerna som är inristade kring luckan. Kanske är det en berättelse som handlar om vad grottan en gång brukade användas till? Eller kanske en varning? Casper hinner inte fundera mer på det, för i samma stund som han tänkt tanken dyker Saga upp igen. Han kan genast se i hennes ögon att någonting är fel, för de är uppspärrade och ännu större än vanligt. Trots att hon låter lika självsäker som hon alltid brukar göra, så ser hon orolig ut när hon säger: Nu har jag kollat in nästa sträcka vi behöver simma och det finns faktisk en luftficka till, men det finns också ett problem. Du kommer inte klara av att hålla andan så länge. Om den här luftfickan hade varit större, så hade du kunnat vänta här medan jag tog mig ut och hämtade hjälp. Men som det är nu skulle du sakta kvävas till döds och gå en mycket plågsam död till mötes. Casper avbryter henne skyndsamt med att säga: Okej, okej, jag fattar. Du behöver inte berätta mer. Saga tystnar tvärt och ser fundersamt på honom honom ett ögonblick. Sedan fortsätter hon i en mycket mer hoppfull ton: Oroa dig inte, jag har en plan! En ganska farlig plan, men jag tror den kommer att funka.

Det får vi göra! 🥰

Ja, jag tänkte också att det kanske rörde sig om Göteborgs skärgård. Det är oerhört påfrestande att befinna sig i en situation där man inte vet vem, om någon, man kan lita på. Det tär på psyket mer än man kan föreställa sig om man inte själv befunnit sig i en sådan situation själv. Tyvärr har jag en hel del erfarenheter och kan allt för väl föreställa mig det. 

Jag slutar aldrig förundras! Du är så bra på att hålla spänningen vid liv i berättelsen, och komma med nya små guldkorn att locka oss läsare med! 🙌👏

Det förstår jag verkligen! Måste vara riktigt hemskt. Så tråkigt att höra att du har sådana erfarenheter och hoppas du har bättre människor omkring dig nu. Själv har jag också haft en del opålitliga människor i mitt liv, men de är i princip borta nu 😊

Tack så mycket ännu en gång! Det är så roligt att du tycker det och jag blir genuint glad av dina ord 😁 Nu kommer det bli riktigt mycket action kan jag lova, för snart börjar slutspurten av höstberättelsen och faran lurar runt hörnet 😱

Låt höra, svarar Casper och lyssnar sedan med stigande fasa när Saga berättar om planen: Om du väntar här, så dyker jag i förväg. Jag simmar ända bort till luftfickan och hämtar ny luft där, innan jag vänder om och möter dig på mitten. Sedan ger jag dig ett andetag, så du klarar av att simma en bit till. Förhoppningsvis ända fram till den nya luftfickan. Eller, inte förhoppningsvis, stryk det på slutet. Casper stirrar på henne under några sekunder, fullständigt mållös. Han vet inte vad han ska svara, eftersom planen låter totalt livsfarlig, men inser också att de inte har något annat alternativ. Därför nickar han bara blekt mot Saga och säger: Okej, vi kör på det! Saga lyser genast upp. Det är viktigt att du inte drabbas av panik, för då kan du ha ihjäl oss båda. Precis som med vågen måste du tro på att vi kan lyckas och sedan satsa allt på det. Planen kommer inte funka annars.

 

Casper tar ett djupt andetag och känner hur hjärtat bankar ovanligt hårt i bröstet. Men han är fast besluten att inte drabbas av panik och lyckas faktiskt lugna ner sig. Efter en liten stund frågar Saga: Är du redo? Casper nickar och tänker att han är så redo som han kan bli, för han kommer aldrig bli redo för det här. Saga ler uppmuntrande mot honom och drar några djupa andetag, men hejdar sig precis innan hon dyker ner under vattenytan. Du Casper, jag vill att du ska veta en sak. Jag är glad att vi träffades, oavsett hur det här slutar. Hennes ord gör Casper alldeles varm inombords.

 

Sedan dyker hon ner under ytan och lämnar Casper ensam kvar. Han försöker uppskatta hur lång tid han behöver vänta innan han simmar efter Saga, men har ingenting att gå efter. Därför räknar han sekunderna tyst för sig själv och efter några minuter dyker han också ner under vattenytan. Han simmar med snabba, beslutsamma simtag och försöker att inte tänka på någonting annat än uppgiften han har framför sig; att lyckas ta sig ut ur grottan. Till en början går det bra, men ju längre in i grottan han kommer, desto trängre blir den. Taket sluttar samtidigt som väggarna smalnar av. Det enda positiva är att det blir ljusare och ljusare, vilket känns som en stor tröst. Efter en liten stund börjar paniken sakta komma smygande igen, trots att han verkligen anstränger sig för att inte låta känslorna ta över. Lungorna skriker efter luft och till sin stora förtvivlan känner Casper hur han återigen grips av panik. Istället för att fortsätta simma framåt, börjar han tappa kontrollen över kroppen och sprattla hjälplöst i vattnet. Det enda han kan tänka på är att kunna andas igen och det får honom att vilja vända om och simma tillbaka till luftfickan, där han vet att det finns syre.

 

I samma ögonblick som han har bestämt sig för att vända tillbaka igen, får han syn på Saga. Hon är på väg rakt emot honom med bestämda simtag och han kan se beslutsamheten i hennes blick då hon närmar sig. När hon når fram till honom pressade hon läpparna mot hans mun och blåser in luft i hans lungor. Känslan av att äntligen kunna andas igen är så underbar att han bara vill ha mer. Casper klamrar sig desperat fast vid henne och vill aldrig släppa taget igen, men då Saga en liten stund senare försiktigt försöker frigöra sig minns han hennes ord: Det är viktigt att du inte drabbas av panik, för då kan du ha ihjäl oss båda. Han känner hur hon slappnar av i hela kroppen, utan att kämpa emot, och han försöker göra samma sak. Tillsammans lyckas de lugna ner sig tillräckligt för att kunna börja simma igen. Syret som transporteras runt i kroppen ger Casper nytt mod och en liten stund senare når de fram till den andra luftfickan. Casper omfamnar Saga hårt och vill helst bara gråta av lycka över att ha klarar det.

 

När de har hämtat andan ett tag utbrister Saga: Nu är det bara en liten bit kvar, så är vi ute ur grottan sedan. Nu tar vi oss samman och fixar det här! Eller hur? Casper nickar och svarar: Fy fan vad skönt det ska bli att komma ut härifrån! Saga spärrar upp ögonen och ser förvånad ut. Vilket språk du använder! Det är inte likt dig. Casper skrattar till när han märker hur överraskad hon blir. Nej, svarar han, men det är inte likt mig att tro på vattenandar, nästan bli dränkt av en jättevåg, smita från jobbet, hamna i slagsmål med en grottmänniska, lyssna på vad det står i en gammal sagobok eller ge mig ner utan syrgas i en klaustrofobisk grotta heller. Människor kan förändras och jag tror precis att jag håller på att göra det. Bra, säger Saga, så länge förändringen är positiv och det tror jag att den är. Du var lite, mumlar hon och gör sedan en kort paus. Hur ska jag uttrycka det utan att låta taskig? Lite stel innan. Det var så befriande att se dig sitta och dricka te, med håret på ända, i mormor Karins fula, gamla vinterkappa den där gången. Casper spärrar upp ögonen och låtsas bli kränkt. Så du erkänner att jag fick den för att den var ful och inte för att den var varm? Saga rycker på axlarna och ler retsamt mot honom. Det kanske var både och? Men låt oss inte prata om det nu när syret håller på att ta slut. Vi har inte tid med det här och måste fortsätta! Är du redo för sista sträckan?