Är era 10-åringar lika stökiga?

Jag upplever att detta är en ouppfostrad tjej. Ego eller aldrig lärt sig att hon inte är ensam på jorden. ADHD tror jag inte. Jag tycker att det låter som om hon har fått svina och bete sig. Det första som borde ske är att tjejen inte får tugga tuggummi om hon inte kan sköta det snyggt. Sen så är det slut med ätande i soffan. Sen bör hon lära sig att städa upp efter sig själv. Sen när det gäller gemensamt gott, så ska hon kanske få sin portion på ett fat eller i en skål. Hon verkar ha mycket att lära sig som hon redan borde veta.

Låter som min son som har add. Inte klibbade tuggummin, men allt annat. Skulle absolut säga att det diagnosen, vi har jobbat hur mycket som helst med att få bort det men är helt omöjligt. 

Mina barn 10 och 12 stökar nog också en hel del och man får fortfarande vara på dem. De är mer hemma själva nu och då kan det se ut som ett härke ibland....och ja ibland möts man av en attityd när de ska hjälpa till....

Meeeeen aldrig hos andra.
De är jätteordentliga hos kompisar och farmor och mormor. Håller koll på sina saker, städar, hjälper till självmant att diska, sopa smulor efter fika etc.

Så jag tänker att de har lärt sig det de behöver men slappnar av lite hemma...men märker att 12-åringen gör det mer naturligt hemma också så jag är inte så orolig...

Har bonusdottern syskon?
Barnens kusin som är 12 och ensambarn har jättesvårt att dela med sig av både godsaker och uppmärksamhet. Märks att han är van vid att få allt utrymme av vuxna och van vid att hela godispåsar/chipspåsar etc är bara till honom.

Vad säger din partner om sitt barns beteende? 
Det låter som att ni inte varit tillsammans så länge utifrån dina frågor...

Är det förälderns (och hennes) hem från början eller ert som ni har skaffat gemensamt?
Hur ofta har ni bonusbarnet?

Självklart ska hon lära sig att ta undan efter sig men beroende på kontexten så kan det nog vara klokt att tänka hur man bäst gör det.
Är du ny i hennes liv och flyttat in i hennes hem kanske klampa på med massa tjat och förmaningar är oklokt utan bättre att föräldern tar det...men ge massa beröm när hon gör rätt....

Jag vet inte hur hon är hos kompisar, men hos farmor och farfar är det likadant och även hos mina föräldrar som hon inte känner så väl vilket jag tycker är lite konstigt, där borde man kunna bete sig och respektera deras regler.
de har flyttat in hos mig och har bott här i ett par år, men jag tycker inte det händer nåt, tycker inte ansvarskänslan utvecklas något och det känns som vi kan ha samma samtal om saker hur mycket som helst. 
Hon tackar knappt för maten, dukar av med en suck när vi påminner, det fastnar liksom inte att hon ska göra det. Vet ju inte hur det är hos mamman, det kanske påverkar med olika regler varannan vecka, men tycker jag hört mycket om att barn brukar förstå att olika regler gäller i olika hus.
Sen är väl min sambo för slapp också, och när han väl pratar med henne brukar hon lyssna lite bättre.
Hon växer mycket nu och har inte riktigt koll på kroppen och hon hoppar och springer snarare än går i huset och upp och ner från möbler, vilket leder till att hon välter saker och hon märker typ inte av det.

hon har flera syskon och tycker det är jobbigt för de tar så mycket uppmärksamhet. Och hon pratar här hos oss om hur jobbig lillebror på 2 år är, så han hör. Och hon ska hela tiden hävda sig och säga att hon var tystare, hon gick fortare... 
Sen har hon en humor som kan bli väldigt hård, hon driver gärna med folk vilket jag försöker få henne att förstå att man kan göra ibland men inte hela tiden då det kan såra folk. Säger jag samma sak tillbaka som hon säger till mig så inser hon ibland att det inte är ok att säga så. Tyvärr tar pappan hennes parti ibland och tycker jag är för hård. Vilket jag tycker förstör, tycker inte han ska ta hennes parti utan hålla med i stunden och sen isåfall efteråt ta det med mig om det är nåt han tycker var fel.

Belöningar upplever jag inte hjälper, hon är glad nån sekund sen är det glömt. Jag upplever att hon bara vill ha saker för att ha fått dem. Hon är inte glad länge för dem eller försiktig med dem. Går nåt sönder så är attityden-köp en ny då. Detta tror jag till stor del kommer från föräldrarna. Min sambo tycker att man kan ju alltid köpa nytt, och mamman köper allt till henne, hon har nog tio mobilskal, men vill ha nya.

hon har även problem med koncentrationen vid läxläsning mm så därför vi funderar på om hon kan behöva utredas. 

Oavsett om det är diagnos som ligger bakom, lite så de är i den åldern eller om hon bara är ouppfostrad så behöver nog pappan ta tag i det mer här hemma. Tyvärr läser han inte så mycket böcker, annars kunde han ju läst på lite om hur man handskas med barn med adhd och kanske använt sig lite av det även om hon Inte fått en diagnos än, det kanske är ett bra hjälpmedel. Men det kanske finns andra hjälpmedel än böcker? (poddar går nog inte heller)

Hjälp henna att göra rätt.
Köp inte godis att äta i bilen. Jag har -aldrig- låtit mina barn äta i bilen.
Köp inte snacks att äta i soffan. Ät vid bordet.
Tuggummi- varför ska barn ha det???? 

Köp inte hem sånt och ät vid bordet. Har inget med adhd att göra -bara dålig uppfostran från föräldrarna.

Så hade det säkert sett ut om de fått lov att göra sådant.

Vi äter aldrig i bilen, undantag - de som lätt får åksjuka får ta en läkerol för det minskar tydligen illamåendet.

Chips mm, en liten skål per barn och aldrig i vardagsrummet förrän de är stora nog att hantera detta dvs inte torka av sig överallt osv. Så när de varit runt 5 år har de fått "proväta" lite chips eller popcorn och om det funkat har vi fortsatt, annars har de fått äta i köket innan tv om de vill ha lite snacks. Och då äter såklart ingen framför TV förrän det barnet gått och lagt sig.

Godis har vi haft vid eftermiddagskaffet. Dvs i köket. När de är små. Nu när de är stora dvs över 6-8 år så får de äta var de vill men de vet att hade jag hittat 1 godisbit kletad någonstans så hade det varit godisstopp i ett par veckor.

Varje vecka städar barnet själv sitt rum. Resten av veckan är det kaos... Orkar barnet inte städa så tar vi en flyttkartong och lägger allt som är kvar på golvet i den så vi kan dammsuga. Sen får barnet inte tillbaka detta (förutom kläder som vi smyger in i rentvätten) på minst 2 veckor. Och bara de saker som de vet att de saknar, resten kan skänkas till röda korset eftersom det bara stökar ner och inte saknas/används.

Och suckar, stön, gnäll, gråt, skrik blir det givetvis. Men vi har en fast städdag och vi säger inget om de låter sakerna ligga kvar.
Vi säger: 
Idag är det städdagen, så alla går till sina rum och städar. När ni är klara kommer vi och dammsuger. Är det inte klart till klockan 16 dammsuger vi ändå, som ni vet. Välj själva om ni vill städa hela dagen och ha det lite mysigt med musik och så eller om ni röjer av snabbt och är klara om 30 minuter. 

Sen håller vi detta, inget tjat under dagen, men kl 15.30 påminner vi om att det är 30 minuter till dammsugning. (De flesta städdagarna röjer de av snabbt och är klara på förmiddagen, men ibland tar det sjukt många timmar!)

Ja, jag fattar inte vilka enorma krav TS och andra ställer på ganska små barn. De är inte vuxna! 

Det blir kladd, de är barn! Så hjälp dem att göra rätt.

Är det enorma krav att vi äter kladdig mat i köket tillsammans?

Där det är lätt att städa bort?

Måste man äta godis mm i soffan om man uppenbarligen inte hanterar det?

Ett ouppfostrat barn. Inte ADHD, nej.