Roliga förlossningshistorier?

Enligt min make var jag lite rolig vid förlossningen av vår trea, jag skulle inte ha barn än utan hade bara förvärkar. Han skjutsade in mig i vilket fall och jag skulle absolut gå från parkeringen med honom. Var tredje meter hänger jag om hans hals och ropar:
-Det är lugnt, bara förvärkar!!!
Det är förmiddag på ett sjukhusområde, dvs vi är knappast ensamma.
Vi kommer in och jag hänger i receptionsdisken och min man presenterar mig och lägger till att jag inte ska ha barn. Barnmorskan frågar mig om jag har väldiga gaser eller om vi kan enas om att jag ska ha barn?
Nekar men efterfrågar en toalett varpå det blir bråttom eftersom hon föds just då!

Kan bidra med historien om min första förlossning, väntar 2:an nu den 20 dec. Den är väl inte så skojig, men visar hur den stackars blivande pappan helt kan sluta fungera normalt 

Fick förvärkar som gjorde ont redan på söndagkvällen, satt uppe ensam och klockade, då min make lugnt låg och sov.
På måndagmorgonen frågar han hur pass långt det är kvar till förlossning? "Inte en aning, har aldrig gjort det här förut"
Maken åker iväg till jobbet och säger att jag ska ringa om det blir panik.

På kvällen tycker jag att det känns näst intill outhärdligt och vi ringer förlossningen och ber om att få åka in. Ingenting har hänt och tappen är opåverkad. Jag får smärtstillande och sömnpiller för att sedan åka hem och få en god natts sömn. Jo tjena! Tar mina piller och hoppar i duschen... kommer ut ur duschen och spyr som en kalv. Lika ont som innan.

Ropar på min man att nu fasiken får han ringa in och säga att vi kommer tillbaka. Om jag inte minns helt fel så var det en fotbollsmatch på tv som han hade bänkat sig framför.

Jag står beredd i hallen och lyssnar på samtalet mellan min man och förlossningspersonalen. Så fruktansvärt mjäkig han lät, haha! " Ja, jo, det ska jag hälsa..." Han lägger på och säger att de bad mig ta en varmdusch till och så skulle vi försöka sova. Så försvinner han upp på övervåningen och det blir tyst.
Jag står kvar i hallen och har sååå jä_la ont! Startklar att ta mig ut till bilen. Undrar varför han dröjer och till slut ropar jag och får till svar: "Jag har gått och lagt mig, de sa ju att vi skulle försöka sova lite"
Så fruktansvärt arg jag var, men den stackarn måste ha varit i chock eller nå´t, haha!

Väl på sjukhuset konstateras det att det hänt litegrann bara och jag får en morfinspruta och blir nerbäddad i en säng för att sova. Karln får en tältsäng bredvid och han somnar på två röda sekunder. Själv får jag inte en blund, har så ont! Samtidigt som maken snarkar som en hel manskör.

Så under tidig morgon började det hända saker och det var dags att flytta över till ett förlossningsrum.
Jag försöker väcka maken, men får inte liv i honom, barnmorskan får gå fram och ruska om honom "Ska du sova vidare, eller vill du följa med oss?"
"Va, hrm, vaddå?"
"Din fru tänkte föda barn nu, vill du följa med?"

Maken var världens bästa "kli-på-armen-skötare" samt "saft-påfyllare", men när det var dags att krysta, kunde jag ha dödat honom.

Det var lite svårt att få ut bebis och läkare fick komma och pressa på utanpå magen. Min make blev tillsagd att ta ett grepp bakom min nacke och ett grepp i ena knävecket... och så pressa ihop samtidigt som jag krystade.
Jätteduktig!
Men när jag imellan krystvärkarna skulle slappna av och andas, luta mig tillbaka... så släppte inte den uppjagade mannen sitt fasta grepp, utan pressade för kung och fosterland, ända till nästa krystvärk kom.
Och så fortsatte det tills bebis var ute.
Jag fäktade med armarna och försökte få fram att han skulle släppa, om blickar kunde döda, men det gick inte fram helt enkelt... jag fick ju ingen luft. Men oj vad han kämpade, min tappre man .

Vi har disskuterat det här inför kommande förlossning. Denna gång ska han vara vaken med mig, samt vara mer uppmärksam på vad jag säger/vill... inte få panik, haha!

Hej Vännen,

Nu ligger min förlossningberättelse uppe

Del 1: http://emring.blogspot.com/2010/09/vattnet-har-gatt.html
Del 2: http://emring.blogspot.com/2010/09/vi-maste-aka-in-nu.html
Del 3: http://emring.blogspot.com/2010/09/camilla-emring-v-345.html

Må så gott

Kram

Egentligen borde jag väl låta min förlossningsberättelse gå i graven, tur att man kan skratta åt sig själv... 

I slutet av graviditeten så var jag hemma med min dotter på 19 månader, en bestämd dam som inte lät sin stackars mamma att få någon form av vettig "kvalitetstid" på toaletten. 2 veckor över tiden, ont i varenda liten atom och allmänt graviditetssliten.

Dagen D blev lite allmänt dramatiskt med att jag inte fick plats på min förlossning, vansinnesfärd till nästa i total snöstorm, i slutet av mars i stockholm. Vad är  oddsen för det? Väl på plats efter att ha brölat livet ur mig i bilen så konstaterar de att de inte hinner med eda eller något för jag är vidöppen som en ladugårdsdörr och barnet kommer att anlända inom några minuter.

Bm såg dock lite brydd ut efter några minuter, det var visst något som inte var som det ska... Något blockerade så att barnet inte kunde komma ut...
Jag var så grymt förstoppad så att bebisen helt enkelt inte kunde komma ut!   (tackar dock min lyckliga stjärna för det för den räddade mig nog från en födsel på hallgolvet hemma)

Lavemang kunde jag inte få för då skulle bebisen trilla ut samtidigt var hon rädd för. Sagt och gjort, parkerad på en form av "bajsstol" inne på rummet med lustgas i näven då det skulle ut först. 
Allvarligt, tänk er känslan att sitta just på en bajsstol med personal och pojkvännen och man skulle leverera det först, innan barnfödsel. Jag höll på att dö av pinsamheten. Sniffade lustgas som en dåre för det gjorde ju dessutom vrålont med bebisen som tryckte på och verkligen ville ut. Tog ju dock inte lång tid innan  man var totalpackad av lustgasen och den bisarra situationen gjorde att jag bokstavligen grät av skratt och kläckte ur mig den ena efter den andra av normalt sett opassande kommentarer. Personalen skrattade så de grät. I korridoren den kvällen så överröstes ev skrik av mitt hysteriska garv. (Fick eda här någonstans under tiden eftersom det visst inte skulle "ploppa ut".)
 
När "det" var levererat så fick jag lägga mig och vattnet gick med ett hejdundrans brak, personalen trodde att jag kaskadkräktes av ljudet av döma, men icke. Det var vatten typ överallt, och jag liggandes hejdlöst skrattandes när jag försökte göra några schyssta imitationer av Jönssonligans "Vilken jävla smäll"

Sen var jag övertygad om att bebisen skulle flyga ut som en kanonkula och att de skulle få på sig kläderna kvickt, jag vägrade att krysta förrän de stod redo  att ta emot.  Där blev ena barnmorskan lite irriterad så vi började tjafsa för jag vägrade krysta för att de helt enkelt skulle vara redo att ta emot och hon sa att bebisar inte bara trillar ut. Ack så fel hon hade, en krystvärk och med en herrans fart så var han ute.

Där någonstans så var det  något annat rum som också skulle föda så personal försvann och en kvinna kvar som skulle tråckla ihop mig för jag hade spruckit litegrann. Men hon behövde visst hjälp med bedövningssprayen så då fick killen hjälpa till och spraya där.

Alltså, stackars min karl! Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna att vi fått barn tidigare så att han vet hur det kan nå oanade nivåer av äckelhet men jag känner att denna förlossningen måste ha gett honom ett trauma av ett udda slag! Men uppriktigt sagt så trots all pinsamhet eller kanske snarare pga allt det pinsamma så skrattade jag så hysteriskt och personalen hade kul så jag kan nog inte tänka mig en bättre förlossning, egentligen.

mellan krystvärkarna skrek jag "det känns som ett helt jävla huvud!". "ja men det är det ju också" svarade bm :P