IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?

Förresten Sushikatten, håller tummarna så mycket för dig inför måndag! 

Nu har jag varit hos den mest spännande akupunktören som sysslar med pulsdiagnostik. Han sticker i nålen en kort stund bara och bara en åt gången och så kollar han pulsen emellan och sen hade han några rökelseluktande mojänger som han satte på huden som han tände eld på och så skulle jag säga till när det blev hett.
Hans diagnos var att jag hade väldigt mycket spänningar i kroppen och det var tydligt att de suttit där länge. Jag är inte förvånad och var nära att börja lipa bara han sa det. Alltså jag mår bra men jag vet att jag varit med om mycket på sistone och kroppen har tagit stryk.
Han sa att mitt stora problem är levern. Inte levern i sig för den mår nog bra men den styr ju mycket i kroppen och den behöver typ "slappna av".
Följande rekommendationer fick jag: endast äta varm mat, inte en sallad till maten ska jag äta kall (pga lång menscykel på 30-35 dagar), lägga mig tidigt om kvällarna och äta mat långsamt. Sen skulle han sköta resten. Och fokus är att öka chanserna inför FET i slutet av nov.
Det som var så himla skönt med honom var att någon ÄNTLIGEN fattade hur dåligt jag mår kring mens. Jag hann nästan inte förklara klart alla symtom innan han fyllde i resten (feber, känsla av influensa). Och han fattade min värk som går efter hela baksidan av kroppen och kommer fram över huvudet till ögat. Och han hoppades att dagens behandling skulle mildra mina besvär under mensen som är på ingående.

Någon som varit hos en liknande akupunktör? Och vad säger ni om hans rekommendationer? 
Jag minns att ni hade en livlig lever-debatt här för en tid sen. Vet inte om det här är samma grej, för han påpekade att det inte är fel på min lever (det har jag också kollar noga med blodprover och ultraljud) men den är helt enkelt för spänd.

Oj vad långt det blev, men jag är så fascinerad av dagens upplevelse!  

inte ens sallad till maten...skulle det stå.

Tack Zin, ja, han var riktigt bra! Förtroendeingivande och duktig. Och bara det här att någon fattar och bekräftar att ja, mina mensproblem är ett problem som faktiskt existerar och som jag behöver få hjälp med. Det intressanta var också att han inte trodde att jag har IBS, utan att det faktiskt är något som hör ihop med mensen!
Nästa gång ska jag fråga mer, nu var jag så fokuserad på behandlingen. Och nästa gång måste jag komma ihåg att raka benen bättre. Herregud, hade inte en tanke på att han skulle sticka mig i tårna.

 Sushikatten - grattis till ett jättebra resultat! Håller tummarna!

Fjällis - tänker på dig och håller tummarna för mirakel.

 

Vi4 - vad roligt att du också varit hos en bra akupunktör. Kände du något direkt efteråt? Till mig sa han att en avslappnande effekt skulle märkas kring dag 2 så jag får väl se om jag somnar över tangentbordet i morgon. Han skriver inte ut örter, verkar det som, utan han gav råd om kosten och det här med varm mat. Idag skäms jag för igår åt jag lite kall sallad och så la jag mig för sent. Hm. Ska bättra mig i dag.
Jag känner inget ännu förutom att jag drömt en massa mardrömmar, som jag alltid gör innan mens. Och det beror nog också på att jag och sambon hade ett långt samtal igår om det här med ivf. Jag vet knappt om jag vågar skriva det här, men ni brukar förstå....

Jag har börjat tveka över om jag vill gå vidare. Jag tycker att det är så jobbigt med allt som kan gå fel och särskilt när vi har en smart sjuåring som kommer att fatta om en mage försvinner (om jag skulle få missfall) och jag är rädd för hur han ska tackla det. Jag vet inte om jag är knäpp som funderar så här men mitt fokus är och har alltid varit att han inte får drabbas. Jag VILL ha ett barn till och skulle någon säga: hej, vi garanterar att allt går bra, du ska må bra, barnet blir friskt och inget händer då hade jag sagt hurra och ja. Men nu låter jag tyvärr min oro styra igen. Fast den är ju ändå realistisk säger jag till sambon. MEN det kan ju också vara så att det är min j-vla pms som spökar, då brukar jag bli negativt och deppig. Jag kanske ska känna efter igen om några dagar.
Hur känner ni? Är jag den enda som styrs av oro för missfall och sjukt barn?

Na Ka Oi - testa akupunktur! Det är jättebra! Om du är orolig för nålar så kan jag rekommendera min akupunktör som bara sätter i en nål i taget, jättekort tid.

Söte - lycka till i dag! 

Tack fina Kattenizze för ditt kloka varma svar. Jag blev rörd av det.
Jag har verkligen en del att fundera över och det är skönt att sambon äntligen kan prata igen (han har haft det svårt sen vi misslyckades med första försöket) och att han förstår min oro. Jag tror att vi båda är ganska ense om att vi äntligen är i harmoni, allt flyter på bra mellan oss, med våra jobb och som familj. Men han säger i och för sig - det kan ju bli ännu bättre! Och jag tänker - varför ska vi ta risken att förstöra det bra vi har?
Ni hör hur olika vi är. Snacka om glaset är halvfullt/halvtomt.
Jag kanske ska ta ett besök hos CvL:s psykolog och prata med henne om det här. Jag blir ju samtidigt ledsen på mig själv när jag låter oron styra. Men å andra sidan som du säger - jag kan ju inte gå och oroa ihjäl mig i nio månader. (vilket jag gjorde under graviditeten med sonen....)
Jag ska tänka vidare. Tack för att du svarade! Kram! 

Eviglängtan - tack för ditt svar! Hur gammal var er flicka när ni fick förklara vad som hänt? Och hur tog hon det? Så otroligt jobbigt och sorgligt för er. Och modig du är som gör det igen! Så vill jag också vara. Jag är dock inte så säker på att det inte skulle vara mer med det om magen försvinner...vår son är minst sagt empatisk och jag tror att han skulle ta det hårt om ett syskon som han väntat på inte kommer. Jag har också en vän som minns när hennes mamma fick missfall och det påverkade henne mycket. Men du kanske har rätt i att vi ska våga. Jag ska tänka ett varv till.

 Zin, tack fina du! Jag behöver verkligen er pepp och era perspektiv! Du resonerar som min sambo - varför inte ta risken och så blir det kanske ännu bättre.
Jag vet inte, kanske är det skydd också att tänka så här som jag gör, att inte utsätta sig för risken att bli ledsen. Men ni förstår jag är uppvuxen i en familj där man knarkat oro. Oro är liksom hela grundfundamentet i min uppväxt. Sååå det är inte konstigt att jag nojar. Även om jag kämpat hårt för att inte bli som mina föräldrar är jag nu där ändå. Men kanske jag ska vara den första att bryta mönstret.
Du närmar dig absolut målet Zin! Och jag är övertygad om att du går in i det hela med rätt inställning vilket gör det enklare att gå igenom allt. Alltså inte lätt men du är övertygad och har ett klart mål. Precis som kattenizze och Eviglängtan. Tack för att ni bryr er och svarar! Kram!
 

Söte, jag hade en obehaglig känsla av uppblåsthet, som att det inte gick att andas ordentligt men det gjorde aldrig ont magen så jag kan inte hjälpa dig där. Men känslan av luft och att vara uppblåst var i alla fall helt normal och faktiskt bra till och med sa min läkare, för det betydde att behandlingen varit effektiv. 
Men du skulle vara inne 13.20 i dag va? Åk tidigare om du är orolig så kanske de kan undersöka dig? 

Vi4 - jag är så tagen av ditt inlägg så tårarna rinner. Tack så mycket för att du skrev det, för att du orkade skriva det. Jag fryser till is. Att förlora ett barn i en olycka är så oerhört hemskt att jag inte ens vågar och kan föreställa mig smärtan. Att ni kämpar på som ni gör och med så sunda tankar kring det är en inspiration. Och du har helt rätt i att det handlar om hur man tar sig förbi en kris och hur man skulle hantera en eventuell kris med sitt barn.
Jag har alltid en känsla av att mitt ansvar är så stort, det är mitt ansvar att skydda mitt barn från allt och om jag orsakar honom smärta är det så hemskt. Men man kan ju inte sluta leva eller göra saker av rädsla för att det ska sluta illa. Och det är ju faktiskt så, att vänta barn är en oro och att ha barn är en oro. 
Ditt inlägg kommer att betyda mycket i mitt fortsatta funderande kring hur vi ska göra.
Och det här med funktionshindrade barn, jag har träffat många familjer och skrivit om dem och jag precis som du har sett deras kamp och hur det påverkar syskon. Och jag kanske är hemsk som tänker så men jag vill inte "utsätta" min son för det. Och vi är "gamla" och ett barn som är sjukt behöver ofta sina föräldrar väldigt mycket längre än andra barn. Och igår pratade vi om det här att vi kanske hamnar i en situation där vi måste välja hur vi ska göra om fostret är sjukt. Och att ta bort ett barn är en svår tanke för mig.
Det finns så många tankar kring det här och jag är så tacksam för ditt inlägg! Och jag önskar er all lycka! Kram!

Tack Zin för dina fortsatta kloka tankar. Jag har i alla fall hört från en barnmorska att det är ganska vanligt att blivande mammor som väntar barn två brukar bli oroliga för konsekvenserna för barnet man har. Ungefär - man har ju ett barn och är så lycklig och nu ska man utsätta det barnet för en risk att hamna i en svår situation där kanske det blivande syskonet "försvinner i ett missfall" eller att mamman till och med dör under förlossningen. Jag tyckte att det var lite tröstande att höra. Att jag inte är ensam om att tvivla. Och kanske blir det ännu mer påtagligt för mig som faktiskt "forcerar" fram en graviditet med ivf. Att man vill det så mycket att det går före barnet man har. Fast så är det ju INTE, men den känslan kan spöka i mitt huvud ibland.
Men Zin, lycka-tänka och samtidigt vara realist var fint tänkt tycker jag. Det ska jag bära med mig.

Ja, det är inget enkelt ämne. Och jag är så glad för era tankar!