vinterbebis12 skrev 2011-05-22 21:49:02 följande:
Hur snabbt börjar det synas? När tänker ni berätta på jobbet? Antar att några har gjort det redan? Hur snabbt berättade ni för omgivningen? Säger alla att det är en ivf-bebis (folk har ju en tendens att fråga hur länge det tog så kommer nog komma upp). Vi var på bröllop igår och jag råkade ut för flera som frågade rakt ut varför jag drack alkoholfritt. Trodde inte mina öron och hade inte förberett något typ "jag kör". Trodde det var en oskriven regel att man inte frågor någon om en graviditet om de inte har mage (dessa var dessutom två helt okända människor varav en lät hela bordet veta "jaha, du dricker alkoholfritt ser jag".
Kram
På mig som var rätt platt innan så började det synas utan kläder ganska tidigt. Började väl få frågor i korridoren på jobbet om jag var gravid i vecka 14-15 nåt sånt? Tror jag? Fan va man glömmer fort. Jag berättade för chefen i vecka 12 för att han skulle åka bort på en längre resa och jag behövde söka ledigt för läkartid med kort varsel så då valde jag att berätta då.
Familjen fick veta samma dag som vi plussat, det var himla skönt o få berätta! Men vänner väntade jag lite med, jag tror vecka 9 så började jag berätta för kompisar (efter jag sett hjärtat slå på VUL).
Det är bara närmsta kollegorna på jobbet som vet om att jag är gravid med IVF det är inget jag basunerat ut. För min del gör det inget, men min man jobbar på samma ställe och jag tror att han kanske inte vill att alla ska veta.
Det är ingen alls som frågat mig hur lång tid det tagit att bli gravid. Och när det gäller att snosa reda på och outa folks graviditeter finns inga oskrivna regler. Oh no. Å vänta bara tills de faktiskt VET att du ÄR gravid. Då ska de berätta om sina förlossningar, de ska fråga hur mycket du gått upp i vikt, vad du har för krämpor, de kommer fram o tar dig på magen, du blir kallad "ni" och "er två" ända tills det står dig upp i halsen....
Haha förlåt lät jag bitter? Jag har inte mått så bra på sistone och alla som ska lägga näsan i min graviditet, kalla mig tjockis o skämta hela tiden (eller favoriten - "jaha det är snart dags nu? NÄMEN OJ tre månader kvar??? Oj du kommer bli stor") har väl gjort att jag inte uppskattat det så mkt som jag alltid trott att jag skulle göra.
Jag trodde jag skulle vara en sån där kvinna som mår så bra och riktigt glänser med sin grav, istället är man sjukskriven. C'est la vie.