Äntligen plus efter IVF, BF hösten/vintern 2011

kattm, ... får tårar i ögonen, önskar jag kunde göra något. Vilket fruktansvärd panik ni måste ha just nu, det bara måste bli bra. Alla mina tankar är hos dig nu. KRAM!!

Har varit inne o kollat hela natten, ammar ju ändå varannan timme. drömt mardrömmar om detta, kan inte heller sluta tänka på, som speck sa. Försöker tolka tystnaden som att hon har famnen full m livs levande bebis o inte har tid. Snälla låt det vara så...

Neeeeeeeej!!!! Så fick det inte bli!! Det skulle inte gå så för er!!

Kattm, jag har suttit o stirra på din inlägg så många gånger nu, önskat lika många gånger att det är en ond mardröm o att vi ska vakna snart. Det är en sån fruktansvärd sorg, tårar som bara inte vill sluta rinna. Jag kan inte annat än hålla med er andra, att vi är sammanlänkade här genom det vi gått igenom. Jag har delat mer er sånt jag inte delat med någon annan, och även om jag inte kan sätta ansikten på många så betyder ni så mycket. ord känns futtiga i det här sammanganget, men det är ju det enda vi har just nu. Inget nån kan kan göra kan ändra det som hänt... Skulle det finnas något som kan göras för att göra ditt liv lite bättre kattm, så tror jag att du förstår att vi alla här inte skulle tveka en sekund. Jag önskar så att jag kunde bära er sorg för en stund så ni slapp.

kattm, kära kära älskade du... vilken underbart vacker text du delat med dig av. Alla har redan skrivit det självklara, och jag vet inte vad som finns att tillägga. är det någon den här tråden just nu finnst till för så är det dig. Vilken fantastisk styrka du har, jag har nog inte kännt större respekt för någon människa tidigare. Jag kan inte ens börja att förstå vilken avgrund du och din man befinner er i just nu, vad ni har fått uthärda de här dygnen. Jag sitter här och kan inte sluta gråta, kan inte sluta tänka på er och Ingrid, på de få timmar ni fått tillsammans. Att då försöka föreställa sig den sorg ni lever i, när det jag upplever bara är en droppe av det hav som tynger er nu. Sov nu, kära du, och vet att det finns många här som skulle göra vad som helst för att din tomhet ska kunna bli till hopp om ett liv någon dag.

Jag har också funderat på sånt. tänkte att det kunde vara fint om vi gick ihop om en krans till begravningen...? Det känns bara så otroligt tungt att ens tänka på det, en så lite kista. Nä fy, detta är något av det sorgligaste jag har varit med om.

Sen vill jag också skriva att jag tycker att det känns så fint på något vis, man kan riktigt känna hur alla sörjer på var sitt håll just nu. det ligger som en kollektiv känsa av respekt kring hela tråden, allas fina meddelande och ord. Jag känner mig så tacksam o stolt över att få vara del av en så gemenskap, och känner mig så trygg över att jag vet att ni finns om katastrofen en dag skulle knacka på min dörr. tack alla fina tjejer! tårarana får rinna nu, det går liksom inte att hantera den här kännslan på nåot annat vis.

Jordgubbe, aurora, jis o Kel, fina ni. Sorgen får de nog leva med länge, men jag hoppas att en ny graviditet så småningom kan fylla det enorma tomrum som de har just nu.

Jag röstar nog ändå för att skicka blommor. Hade det varit jag hade jag nog blivit glad bara att veta att folk tänte på mig, men jag hade nog haft svårt att njuta av choklad mitt i sorgen. Men jag är med på vad som helst, tror att själva gesten är det som räknas. Det finns ju egentligen inget man kan ge som kan få sorgen lättare att bära.

Lulis, ja tårar har det blivit många. Tror vi alla har blivit jätte berörda av detta, det ligger ju så nära oss. vi har ju alla stora rädslor att våra små i magen ska tas ifrån oss, och nu har det hänt. dessutom på ett sånt fruktansvärt sätt.

Luella, tänkte samma tankar. Har svårt att se nöjet att läsa min bok ens (deckare), kan inte se underhåls värdet i att en människa dör. Känns plötsligt så otroligt banalt, det berör inte o det underhåller def inte. Kattms sätt att beskriva och berätta om det fruktansvärda men ändå på sitt sätt vackra de varit med om, den nakna och brutala sanningen. Det har berört så otroligt mycket, o allt annat känns oviktigt. Jag hoppas jag kan leva i den här insikten länge, för allt smågnat o klagande på saker som inte betyder något kan jag gärna vara utan.

Jag kan gärna boka ett blombud till dem, de som vill vara med o bidra kan vi lösa senare. Vet dock inte hur jag ska få tag i deras adress...??