89:or som är gravida! :)

Jag ska på RUL om exakt en vecka! Ska bli spännande. Men Twilight premiären e samma dag, så jag går inte runt och oroar mig så mycket faktiskt =)
Sen har jag fått två ganska stora inflammerade talgköttlar i huvudet som gör jätteont ='(... Fy faaan...varför ska de hända nu när man har massa gravsymptom me!?

Fast otoligt nog var jag mer trött med Ossian. Men Ossian var jag trött jämt och ständigt(vare sig jag mådde illa eller inte) nu är det mer vecka för vecka.

Det sägs att om man får hormonrand så väntar man en pojke. Fast har läst flera som fått flicka som haft hormonrand. Så som sagt inget att lita på. Läste även att en tjej hade hört från sin BM att varför man får hormonrand är för att en pojkes hormoner inte är lik sina egna. Men som sagt så är det inget att lite på.

Nja så jobbigt tycker jag inte att det är, hade inte förväntat mig något annat. Hon ringde mig och sa lite tips. Typ de du skrivit. Sedan skar det i hjärtat då hon sa att jag nog ska undvika skoteråkning. För de kan förvärra. Hoppas verkligen att det inte gör de.
JO håller med dig, bättre att dem är mer livlig i magen än lugn. Ossian var rätt lugn och samma med denna. Även fast de har/hade sina stunder så är det inte så mycket som man kan se på vissa som lägger ut video. Hela magen bara flyger fram och tillbaka. Nästan så man tror att bebisen ska komma ut genom skinet.

Jag hade en extremt synlig hormonrand när jag väntade Tindra, så nej, definitivt inget att lita på :)

Maajsi: jo jag vet ;) hur är det med dig/er? Förstår att det är riktigt tungt. Har faktiskt tänkt på dig/er.. Hoppas begravningen blev som ni ville!

Ja, begravning blev precis som vi ville ha det. Den blev verkligen väldigt fin. Men fy! var det värsta jag någonsin varit med om. Jag klarade inte av att stänga locket på kistan. Gick till slut iväg och bad sambon min stänga locket själv istället. Begravning hade ju redan blivit sen ett antal minuter.  fick en sådan panik. Går inte att beskriva med ord hur hemskt det var. När vi skulle sänka ner kistan gick det bättre men fortfarande riktigt jobbigt. Dagen efter var vi dit och jag ville bara ta bort all jord och hämta upp honom igen. Det är ju så himla fel. Men jag tänker att han helt enkelt var för fin för denna värld. Då känns det lättare. Jo, det värsta är väl över. Nu kan jag ju hantera det lite lättare. Men det är fortfarande svårt att förstå att det kan tas ifrån en bara sådär. Först kände jag att jag inte kommer att orka göra något överhuvudtaget men nu har jag bestämt mig för att börja jobba igen från och med nästa vecka. Jag tror det blir lättare när man får något annat att tänka på också. Det är aldrig bra att deppa ihop för mycket, oavsett vad det gäller. Ingen mår bra av det. Men jag hoppas att tiden går fort för den här perioden fram till bf kommer att vara sjukt jobbig. Man går ju bara och väntar på bf med vetskapen om att ingenting kommer att hända. Man kommer inte få honom tillbaka. Men hur som helst fick jag en son som jag älskar av hela mitt hjärta. Han kommer alltid att finnas hos oss. Vi fick oss en liten skyddsängel.

Jo, jag vill ju hemskt gärna få ett till barn, som klarar sig så klart. Jag fick en son, men längtan efter en försvann inte. Min sambo vill försöka så fort det går så jag har tagit en funderare och vi har kommit överens om att vi tänker försöka så fort jag får äl. Jag kom fram till att det inte spelar någon roll när vi börjar försöka. Även om det dröjer ett år som kommer det ändå att vara en jobbig graviditet att gå igenom. När det sker har ingen betydelse.

Kul för er andra att det snart närmar sig :) läser varje dag nästan och glädjas med er över att det går så bra och att det snart kommer en bebis. Det är inte länge kvar nu.

Jo, som jag skrev ovan så gick det bra till slut. det var ju tvunget. Men det var himla tungt :/ inget jag jag ens önskar min värsta fiende, om jag hade en sådan. Det är inte meningen att ens barn ska gå före en själv. Men varje dag är ett framsteg. Oavsett vad som händer,  så kommer han alltid att finnas med oss. Jag saknar honom nå så enormt mycket och jag är stolt över honom. Han kommer alltid finnas i mitt hjärta. Det är himla skönt att det inte bara är sorg man känner. Förhoppningsvis så fortsätter det att gå framåt och en dag så kan vi lära oss att hantera den sorg vi bär på bästa sätt. Nu är det bara att vänta tills min kropp kommit igång igen.

Viplanerar09: Jag hade en liten hormonrand med Thilde, men minns inte när jag fick den. Denna gång har jag inte fått nån än. Fast den kan ju komma senare också :) Rs89: så spännande med rum! Det är så underbart att få se sin bebis :)

Vad spännande med RUL. Skit vad tiden går snabbt. Ska du ta reda på könet eller ska det bli en överraskning till förlossningen?

Oj låte inte roligt med inflammerade talgköttlar, du har inte sökt någon hjälp för de?

Jaha, hade du. Den måste ha varit väldigt svag. Minns inte att du hade någon och jag tror inte jag såg någon på bilderna du la ut på din blogg :)

Ja detta är verkligen inget man ens önskar sin värsta fiende. Självklart kommer eran lilla skyddsängel alltid att finnas i era hjärtan. Än om det känns svårt nu så kommer ni en dag att gå vidare och kunna börja leva igen. Än om det alltid kommer att finnas med er.

Vi har ett kompis par som först förlorade deras son som var runt 1år och sedan när de väntade tvillingar så tappade dom ena tvillingen vid förlossningen. Själv kan man inte riktigt förstå hur de orkade leva vidare efter att ha tappat två barn. Men jag tror att vi människor är starkare än vad vi tror och det gäller att bearbeta allt i sin egen takt och att man tillåter sig själv att både sörja och glädjas. 

Du behöver absolut inte svara och jag menar inte något illa på något viss. Men tycker du att ni fått bra stöd från sjukhuset osv? Har läst att många inte fått det, eller upplever man bara så efter en så stor sorg.