Sambo tjänar dubbelt så mycket och vill därför ha dubbelt så mycket som mig att leva för...

Det håller jag verkligen inte med om. Jag har haft låglöneyrken som bartender, hästskötare, jobbat i snabbmatsrestaurang och som städare. Nu jobbar jag som IT-konsult och har ungefär dubbelt så hög lön och även om jag nu inte fysiskt springer runt och stressar eller har tungt fysiskt arbete som att stå och mocka boxar så kräver det här arbetet mycket mer av mig. Det är inte alls säkert att jag kan gå hem när jag planerat utan i sista stund inser jag att jag blir kvar några timmar till. Eller så är jag tvungen att logga in på datorn efter middagen och fortsätta arbeta. Väldigt svårt att koppla bort arbetet på kvällen utan det finns alltid några små knivigheter som bearbetas av hjärnan under den lediga tiden.

När jag kommer till jobbet på morgonen kan jag ha inplanerat att jag ska jobba med några projekt men under dagens gång så ringer flera kunder med akuta problem som måste lösas omedelbart och jag sitter sedan inloggad hos flera kunder samtidigt för att så fort det blir en paus hos en kund (att datorn laddar i kanske 20 sekunder) så hoppar jag till nästa kund och arbetar med den för att inte slösa med tiden genom att bara sitta och vänta. Vid lunchtid springer jag ner till grillen utanför och köper en korv med bröd som jag äter upp på vägen tillbaka till datorn. Hinner klart med de akuta problemen och åker för att hämta barnen på dagis och när jag sedan städar undan efter middagen så försöker jag sortera in i mitt huvud allt jag inte hunnit med att göra som det var meningen att jag skulle göra och undrar när jag ska få tid för det. Inser att eftersom att jag ska resa till en annan del av landet för att arbeta dagen efter så kan jag förhoppningsvis få en del undanstökat på hotellet nästa kväll. Dagen efter går jag upp kl 4 för att hinna med tåg så att jag kan vara hos kunden till kl 9. Är hos kunden och arbetar 9-17 första dagen på hotellet sitter jag sedan och jobbar till kl 22 då jag blir trött och lägger mig för att sova, nästa dag jobbar jag hos kunden 8-17 och kommer sedan hem vid 21-22 och min dotter ligger och sover så jag fick inte träffa henne alls. 

För att få det här jobbet så har jag dessutom levt knapert som student i 5 års tid. Jag har inte tagit några lån utan jobbat extra (och fått bidrag från mina föräldrar på ca 25 000 om året). Mycket av mitt extrajobb har varit ideellt så inkomstmässigt har jag precis som många andra studenter levt under existensminimum under dessa 5 år. 

Det här är ungefär så mycket som jag är beredd att satsa på mitt arbete. Mina syskon tjänar betydligt mycket mer än vad jag gör och de kommer alltid att göra det eftersom att jag inte är beredd att satsa lika mycket som de gör. De har varit seriösare i skolan ända från första klass, läst svårare program och satsat mer tid och engagemang i arbetslivet än vad jag är beredd att göra. 

Hos oss är mina pengar mina och sambon hans. Varför ska man ta varandras. Pengar?

Gift er så blir alla era tillgångar gemensamma.

Min man tjänar 5 ggr mer än mig.
Han betalar allt utom kläder till barnen. Det sköter jag

funkar för oss

Sen förstår jag inte riktigt hur man kan se den andres pengar som sina.
Även om man är en familj osv så är man ju fortfarande en egen person.
Många par blir liksom som en människa så fort dom är tillsammans.
Svarar på varandras mail, i varandras mobiltelefoner, har tillgång till den andres bankkonto osv...
jag är fortfarande jag och har fortfarande mina privata saker fast att jag lever i en familj

Det verkar vansinnigt om du frågar mig. 8000 låter visserligen som ganska mycket pengar, men om en del (de mesta?) av de pengarna i praktiken går till hushållet och till dottern och ALLA hans 22000 går till honom själv sitter du i en ganska dålig sits om ni får för er att separera. 

Håller med dig om att det är sniket att lägga sina pengar på hög, i synnerhet med tanke på att du säkert möjliggör för honom att tjäna mer pengar genom att ställa upp för familjen när han t ex jobbar övertid. Eller har jag fel? 

Håller med dig till den punkt man skaffar barn ihop. Då blir familjen en ekonomisk enhet menar jag. Båda parter möjliggör på sätt och vis för den andre att tjäna pengar, därför borde familjens tillgångar vara gemensamma. 

Och om den ena har barn med en annan då?
Ska den "nya" då betala för det oxå?
Man ser väl till att man klarar sig själv. Man kan inte räkna med att ngn annan ska försörja en

Vi tar inte varandras pengar, vi delar med oss. Stor skillnad. Det är trots allt bara pengar.

Då blir situationen ännu mer komplicerad förstås, men gissningsvis betalar den "nya" för åtminstone en del av barnen från det gamla förhållandet med tanke på att hushållet knappast har ett eget matkonto för bonusbarnen som säkert äter samma mat som övriga familjen. Nej, jag vet faktiskt inte hur man gör den uträkningen så att bonusbarnet blir uteslutande bioförälderns ekonomiska angelägenhet. Kanske någon med erfarenhet av den situationen kan svara på det? Även om jag gissar att det finns lika många lösningar som individuella situationer.

Jag tycker fortfarande att pengar man tjänar i ett gemensamt liv borde vara gemensamma så länge det finns (gemensamma) barn som sätter gränser för hur mycket man faktiskt kan arbeta och tjäna.